"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock inte förgäta dej." (Jes. 49:15)

Det bedrövade Sion, hopen av Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har övergivit mej! Herren har förgätit mej!" På detta svarar Herren så, att när Sions klagan är såsom en människas, som går ensam i en skog och talar vid sej själv — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens svar liksom ett eko i bergen. Sion hör en röst, men ser inte den som talar.

Nu vet vi ju att ett eko svarar på det sista och inte på det första ordet. Så är det också här. Sion har sagt:  "Herren har övergivit mej; Herren har förgätit mej!" Det sista ordet förgätit mej, det fattar han i: "Vad säger du? förgätit mej! Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Han svarar inte på det första ordet: övergivit mej; för det är väl möjligt att Herren till en tid kan överge — eller, rättare sagt, låtsas överge sina barn, då han fördöljer sitt ansikte för dem, fördöljer sej i nödens tid. Men det är rentav omöjligt att han ens ett ögonblick kan förgäta dem.

Över det första undrar således Herren inte, att det sägs: "Herren har övergivit mej;" men att Sion tillika vill säga: "Herren har förgätit mej", det kan han inte tåla; det är för hårt talat; det vill han vända ifrån sej. "Månne ock en kvinna (egentligen en mor) kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Se, på händerna har jag upptecknat dej!"

Alltså ger Herren i dessa ord nogsamt tillkänna, att han varken kan eller vill förgäta sitt Sion. Han kan inte. Så litet som en mor kan förgäta sitt barn, så litet kan också han göra det; och om hon än kunde, så vill dock han likväl inte; om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Han visar också orsaken, varför han lika lite vill som kan, lika litet kan som vill; ty, säger han, "på händerna har jag upptecknat dej"! Hur kan jag då, hur skulle jag då vilja förgäta dej?

Han visar på andra ställen, att han också hyser en faders kärlek, men det är inte nog, Han har mer, han har ömmare kärlek, Han har en mors kärlek: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Ja, han visar att han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter han det såsom möjligt, att en kvinna någon gång kunde göra det), så vill jag dock inte förgäta dej." Han visar att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhärtighet, som Herren Gud bevisat det mänskliga slägtet allt ifrån skapelsen, nämligen hans eget väsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen människa kunnat begripa, eftersom ingen har erfarenhet av något som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela övriga väsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Av denna sitt höga väsendes kärlek skapade Gud människan, så kostligt utrustad och så rikt omgiven av allt hon kunde behöva, varom hela naturen talar. Av denna kärlek sände han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sej en rättvis fördömelse. Såsom Kristus säger: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son". Av denna kärlek är det som han inte bara tar emot de största syndare, utan också själv söker dem; såsom Kristus säger att fadern lopp emot sin ovärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son var död och har fått liv igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn.

Men vem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde om detta inte uttrycka sej annorlunda, än att Gud var själva kärleken — Gud är kärleken.

Detta var nu den första grunden, varför Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, varpå den käre Guden här fäster sitt arma Sions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet av moderns liv. Han säger: hennes livs son. Meningen var fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes livs son, skulle bara påminna om en för modershjärtat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans vill uttrycka sitt eget hjärta och förhållande till människan och inte kan särskilt påpeka en omständighet i bilden, som inte skulle äga motsvarighet i det som med bilden avmålas, så finner vi här en högst märklig och trösterik erinran.

Människan är den store kärleksrike Gudens livs son. Eller vadan är människan kommen? Vadan är vi? Detta besynnerliga släktet på jorden som heter människa, vadan är det kommet? Är inte människan Guds livs son?

Detta är nu den djupa grunden, varför Gud inte kan helt förgäta oss.

Kunde än en moder kär
barnet sitt förgäta här,
ska vår Gud i himlen ej
någonsin förgäta dej.