"Igenom mycken bedrövelse måste vi gå in i Guds rike." (Apg. 14:22)

Detta är den väg, på vilken alla Guds barn fått gå genom detta livet. Och med mer ålder och nåd, mer tro och gåvor har alltid svårare prövningar varit förenade.

Här tillåter Herren att satan får sålla hans trogna såsom vete, så att en David, en Petrus falla i grövsta synder. Där tillstäder han onda människor, olyckor och långvariga anfäktelser förstöra en kristens hela timliga välfärd, såsom det hände Job. Här ger han sin vän Abraham befallning att offra underbarnet, löftets son, Isak, som var fadershjärtats dyrbaraste glädje och förundran. Där får Israels älsklingsson, Josef, med alla sina förhoppningar och uppenbarelser säljas och föras bort som slav till ett främmande land. Här låter Herren en Paulus flera gånger bedja om förlossning från djävulen och få avslag. Där låter han en Johannes, "Brudgummens vän", "den störste, som var född av kvinna", näst Guds Son, sitta såsom alldeles övergiven i Herodes fängelse och sist likasom på lek föraktligt dödas utan att ens såsom andra martyrer inför en hop åskådare med sin tro och frimodighet få prisa Guds kraft — nej, det heter bara: "Ge mej Johannes´ huvud på ett fat."

Här måste man bekänna att det fordrades tro utan att se. Att Johannes var en Guds ögonsten, en hans hjärtas älskling och hans Sons närmaste vän på jorden, med en synnerlig kärlek av Gud omfattad, det kunde man nu inte se, nu var Guds kärlek sannerligen djupt förborgad. Men på detta sätt plägar Gud handla med dem han allramest älskar, mest begåvat och mest vill förherrliga. Mot dem ställer han sej så, som om han inte alls ville veta av dem, låter allehanda nöd och sorg övergå dem, deras egna synder och skröpligheter förskräcka dem, världen och djävulen anfäkta dem. Och när de flyr till Gud, sin enda tröst och hjälpare, låtsas han på lång tid inte höra dem, utan det onda blir bara värre och värre.

Då kvider de kära Gudsbarnen med ängslan och menar sej vara av Gud för sina synders skull med rätta och för alltid övergivna. Då hörs mannen efter Guds hjärta bittert klaga: "Jag är bortdriven ifrån Herrens ansikte!" Då jämrar sej Jeremias. "Herren har vänt sin hand emot mej och vevat in mej i galla och möda; han har murat in mej, så att jag inte kan komma ut; han har murat igen min väg med huggen sten och täppt igen mina stigar — och om jag än ropade och både, så stoppar han till öronen för min bön." Och Daniel, som genom en ängel från Gud fått det vittnesbördet: "Du är behaglig och täck", då han i sex dagar och sex nätter hade varit i lejonkulan, och Herren äntligen tillsänder honom mat, utbrister han i förundran, att Gud inte hade förgätit honom; ty han utropar: "Herre Gud, du tänker ju ännu på mej!" —

Men vilka exempel behöver vi mer? Föregångaren i allt, Guds ende älsklige Son, ropar ju i sin djupaste nöd: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mej? Jag ryter, men min hjälp är fjärran." När alla Guds heliga sålunda kvidit och dock därunder varit i allrahögsta nåd hos Herren, skulle inte även vi bereda oss på samma väg? Den, vilkens tro icke prövas och anfäktas, har sannerligen ingen levande tro. "Är ni utan aga, så är ni oäkta och inte barn." Åtminstone ska varje sann kristen anfäktas av sina egna synder, så att han ska ha möda att kunna tro Guds nåd. Sedan ska också djävul och värld anfäkta honom på alla sidor, så att han inte ska ha mycken ro på jorden.

Såsom Praetorius nog starkt säger: "Varje kristen måste först ha en djävul, sedan en Judas, därpå en Kajfas och Pilatus, och låta sig allt intill blods väl hudflängas; när den ena vänder igen, måste två andra ta vid, och då de upphör, måste fyra infinna sej, den ena värre än den andra, och så framgent tills lidandet är fullkomnat. Ju heligare kristen, desto större martyr. En from kristen måste smaka allt vad bittert är i världen, och ofta inte ha en enda tröstare."

Och orsaken till denna underliga regering är, att Herren Gud inte funnit bättre medel att döda vår gamle Adam. För att kväva det adamitiska sinnet hos oss, som alltid vill se, begripa, hålla räkning med Herren och döma över hans domar — för att sålunda verka och öva i oss det som egentligen heter tro — har Herren lämnat kvar hos oss på jorden allt det onda, som härflutit av Adams fall, hela den syndaflod, allt det inre fördärv, samt den skara av onda andar och deras inverkan på våra sinnen, jämte det mörker och kval, som härifrån härleder sej och plågar ett hjärta som ville vara heligt och rent, andligt och himmelskt.

Då nu härtill kommer att en väckt själs hjärta är det ömtåligaste och klenmodigaste ting på jorden, såsom ett öppet sår, i vilket ett sandkorn och en väderfläkt förorsaka smärta, så kan man lätt föreställa sig hur en kristens liv måste vara uppfyllt av bittra känslor, bekymmer och anfäktningar, som liksom tjocka och svarta moln omger de trognas själar.

Korset vill jag aldrig svika,
det som Jesus själv mej sänt.
Skulle vi av honom lära
utan att hans smälek bära?
Kan bli för evigt rika
om vi ej hans bekänt?
Korset vill jag aldrig svika,
det som Jesus själv mej sänt.

Sveder öknen många gånger,
nalkas ändå löftets land.
Tornar hoten upp sej höga,
väger de ändå så föga
mot att sjunga jubelsånger
hemma vid Guds högra hand.
Sveder öknen många gånger,
nalkas ändå löftets land.