Såsom ville aposteln säga: Ni är inte hemma här, utan såsom pilgrimer och vandringsmän i ett främmande land, ja, ett fientligt land, där aldrig er Herre eller er övriga andliga släkt haft sin ro eller sina egendomar, utan endast såsom jagade flyktingar farit därigenom. Därför måste allt gott, som ges er på jorden, vara för er blott såsom ett trevligare natthärbärge för pilgrimen, där han ju likväl inte stannar och bosätter sej, utan har ett annat mål för sin resa än värdshuset.
Var och en som nu vet med sej, att han blivit en eländig syndare, uttröttad, misströstande, ja, dödad genom lagen, men har fått sin tröst, sin rättfärdighet och sitt liv i Kristus och nu lever i sådan tro och i ett sådant liv, att han inte kan få ro i världen och synden — märk, du, som vet med dej sådant, dej gäller denna ljuva förmaning: Sök det, som är ovantill, där din Kristus är. Låt aldrig mer bedra dej att försöka bereda dej ett paradis på jorden!
Det är blott ett inbillningens bedrägeri, när en kristen hoppas att här på jorden i något jordiskt finna någon större glädje, sedan han en gång fått sin glädje i Gud. Nej, blir något annat en större lust och glädje, så lider genast Andens liv. Vill du därför ha ett fridfullt och saligt liv på jorden, med bibehållande av Faderns kärlek, sök blott att bli mer och mer himmelskt sinnad, mer och mer glömma all annan vinning och lust, och endast fara efter det, som är ovantill, där Kristus är, så att inget jordiskt får intaga ditt hjärta. Ty så länge Guds säd förblir i dej och du lever det sanna livet i Gud, för dej all jordisk lycka och glädje både i fruktan och i fara: i fruktan, såvida Andens liv förblir i dej; ty då får du aldrig ro, så länge du har mer lust och trevnad i något annat än i Gud.
Kan du ha en större förnöjelse, en kärare skatt och trevnad i något jordiskt, än i Gud och hans vänskap, och dock vara lugn och glad, så är det inte väl med ditt liv i Kristus. Arbeta och vandra här nere måste du, ha och bruka det jordiska måste du; men blott med kroppen, hjärtat ska vara i himmelen, där Kristus är. Din själabrudgums nitälskan om din kärlek fordrar det. Då Gud ger dej något ljuvt, ta emot det med tacksamhet, men också med fruktan, så att inte ditt hjärta intas därav.
Allt det, som inte är Gud själv och hans nåd, får inte vara hjärtats skatt och tröst. En god lekamlig bärgning, rikedom, bekvämlighet, anseende och ära eller andliga gåvor, förstånd, erfarenhet, god vandel, bröders förtroende — allt är det dyrbara Guds gåvor, som du väl må tacka för; men med räddhåga, att inte någon sådan gåva blir hjärtats förnämsta lust och tillhåll. När således en kristen i alla fall dock måste ha i Gud sin högsta lust och trevnad, är det inte mycket värt att söka någon jordisk lycka och trevnad; ty vinner jag den, är det min fara — vinner jag den inte, är det min plåga. Blir något jordiskt en större lycka och glädje för mitt hjärta, än den jag har i Gud, är ju det min eviga olycka; blir det åter inte någon större glädje och trevnad, än den jag redan har i Gud, lönar den inte mödan att sökas, eftersom jag dock förut har en större glädje.
När nu härtill kommer, att människohjärtat har en oändlig törst efter att blott få någon annan skatt och glädje än i Gud, måste man besanna Pretorii ord: "De kristnas största lycka är, att ingen lycka ha här på jorden." Och så måste den, som verkligt vill intaga himmelen, snart komma därhän, att han älskar fattigdomen mer än rikedomen, föraktet mer än äran, lidandet mer än njutningen, ja, döden mer än livet. Detta må väl heta: Ni är döda — och korsfästa med Kristus. O, ett för köttet allt för bittert förhållande!
Här ska var och en märka, hur nödvändigt det är för den, som ska följa sådana lagar, att ha ett annat liv än blott naturens, vara född av Gud och lycklig i Gud, ja, ha himmelrike i sitt hjärta, så att Kristus är vårt liv, vår skatt och vår glädje. Ty eljest blir det oss allt för odrägligt, ja omöjligt, att i sanning och beständigt fara efter det, som är ovantill, och inte efter det, som är på jorden. Om man ock säger det med munnen, ljuger man på sin själ; hjärtat far dock efter det, som är på jorden, egen ära, vällust, rikedom, så länge man inte har fröjd i Herren, eller liv och trevnad i Gud. Rätta kristna har väl också ett jordiskt, fördärvat kött, fullt med lustar och begärelser; men de är dock korsfästa med Kristus.
Asaf bekänner, att det gjorde honom ont och stack i hans njurar att se den ogudaktiga ha all medgång, då den rättfärdige måste lida mycket; men, tillägger han, "dock förblir jag ständigt vid dej, Herre. När jag har dej, frågar jag intet efter himmel och jord. Om mej än kropp och själ försmäktade, så är du, Gud, dock alltid mitt hjärtas tröst och min del".
Och Gud är angelägen
att få oss hem, min vän!
Bygg ingen borg vid vägen,
du har ej långt igen!
Kanske till ringa nytta
du har så bråttom här;
du ska ju ändå flytta,
du blott en främling är.
"Och så måste den, som verkligt vill intaga himmelen, snart komma därhän, att han älskar fattigdomen mer än rikedomen, föraktet mer än äran, lidandet mer än njutningen, ja, döden mer än livet." Råkar inte Rosenius här gå "utöver vad skrivet är"? (1 Kor. 4:6). Eller är han helt enkelt för generaliserande och borde ha preciserat "lidandet för Kristi skull", "döden för vittnesbördets ord" som något utöver njutningen och (det jordiska) livet? För att en kristen i största allmänhet borde älska fattigdom, förakt, lidande och död kan ju inte vara Skriftens mening, när Jesus kom för att vi skulle ha liv och liv i överflöd och när ljuvlighet är på Guds högra hand evinnerligen? Men visst finns det en paradox här, inte minst uttryckt i saligprisningarna (Matteus 5). Vad säger övriga Rosenius-läsare?
SvaraRaderaAtt fara efter det som är "därovan" är ju faktiskt att fara efter (sann) ära, (sann) njutning och (sant) liv. Det menar nog också Rosenius, men jag tycker bara att det blir för oklart framställt här. Lidandet och t o m döden kan ibland vara ett medel, men inte ett mål i sej.
SvaraRadera