Här har vi nu de väldiga ord, vilka liksom med hävstångens makt kan bortvälta även de största stenar från de troendes hjärtan. Aposteln säger: Om Guds kärlek till oss var sådan, då vi ännu var syndare, utan försoning, utan rättfärdiggörelse, att han självmant utgav sin ende Son i döden för oss; mycket mer ska vi nu bli behållna genom honom för vreden, eftersom vi är rättfärdiggjorda i hans blod.
Detta är ju en övermåttan väldig, klar och tröstlig slutsats och är därjämte just den tröst alla trogna isynnerhet behöver. Ty det är dock detta som allramest bekymrar alla vakna själar som känner sin synd, att de fruktar att Gud måste åter bli vred på dem och dels här låta all olycka övergå dem, dels också slutligen fördöma dem. Då är det ju övermåttan tröstligt, att aposteln möter just sådana bekymmer och med stor frimodighet liksom frågar: Är det möjligt, att då Gud av sitt eget väsendes kärlek till människan gjort så mycket, när vi var utan försonare och utan någon rättfärdighet, att han utgav sin ende älsklige Son i en blodig död för oss, han skulle nu, då vi blivit rättfärdiga i hans Sons blod, kunna rygga denna nåd och börja att döma och behandla oss efter vår förtjänst och efter lagen? Vartill har han då utgivit sin Son i döden för oss?
Kristus säger: "Inte har Gud sänt sin Son i världen, för att han ska döma världen, utan för att världen ska bli salig genom honom." Det var ju dock Guds mening och råd med Sonens utgivande, att vi skulle frälsas genom honom och således inte mer dömas efter lagen, då vi tror på honom. Det är alldeles omöjligt, att Gud nu skulle handla på ett sätt, som strider mot hans eget väsendes kärlek och mot hans eviga frälsningsråd i Kristus. Det är endast i vårt hjärta sådana tankar om Guds vrede uppstår och av den gamle lögnaren skjuts in; i Guds hjärta måste vara en evig nåd över dem som tror på hans Son.
Ty det är inte nog med att Gud så älskat oss, då vi ingen försoning hade, att han gav sitt liv för oss, och därför nu mycket mindre kan vara utan kärlek då vi är försonade; aposteln anmärker här att också vi som tror nu står för Guds ögon i ett helt annat ljus, nämligen såsom rättfärdiggjorda. Då Gud så älskade oss, säger aposteln, när vi var syndare, att han utgav sin Son för oss; "mycket mer ska vi nu bli frälsta genom honom för vreden, eftersom vi är gjorda rättfärdiga i hans blod."
Märk då vad aposteln säger: Vi är nu rättfärdiga. Skulle inte Gud då älska oss, han som så älskade oss då vi var "syndare", som nu är visat? Vi är nu rättfärdiga, d.ä. inte syndare, utan inför lagen ostraffliga, fullkomliga. Hur har vi blivit det? Aposteln säger: "Vi är gjorda rättfärdiga i Kristi blod." Först har det inte skett genom någon vår fromhet eller gärning; men för det andra inte heller blott genom en Guds mildhet, varigenom han efterskänkt något av sin rätt. Nej, säger aposteln, utan i Kristi blod. Här fordrades "blodsutgjutelse", och inte något mindre än Guds Sons blod.
Och då aposteln förut (v. 1) brukade orden: "gjorda rättfärdiga av tron", och nu här säger: "gjorda rättfärdiga i Kristi blod", så märker vi av hans egna ord, att inte tron själv såsom en dygd är det rättfärdiggörande, utan endast genom sitt föremål, försoningen i Kristi blod, som hon omfattar. Något mindre förslog inte. Måtte ingen tillåta sej den tanken om Guds fullkomliga väsende, att han skulle kalla någon människa rättfärdig, som inte verkligen är det, d.ä. efterskänka en bokstav eller prick av sin heliga lag och rättfärdiggöra en människa, utan att allt vad lagen äskar vore för henne riktigt fullgjort. Nej, hans heliga domar är lika heliga och orubbliga som hans kärlek.
De orden "i hans blod" ger oss en allvarsam erinran om, vilket oändligt ont synden är, om Guds stränga rättvisa och om hans bestämdhet uti att utföra sin första dom: "På vad dag du därav äter, ska du döden dö." Hade Kristus inte utgjutit sitt blod och med detta gått in i det allraheligaste, så hade han inte "funnit en evig förlossning" för syndarna. Emedan "livet är i blodet", och således Kristi blod gäller lika med hans död, varmed hans försoningsverk fullbordades, så framställs överallt i Skriften "Kristi blod", "Lammets blod", såsom vår försoning.
Och nu: Om således allt är efter lag för oss fullkomnat av den store medlaren och översteprästen, så låt oss fröjdas och prisa och ge honom ära, nämligen med att uppriktigt tro och bekänna, att vi då är verkligt och efter lag rättfärdiga — märk åter, inte med någon inbillad och diktad rättfärdighet, utan med en full motsvarighet mot lagens fordringar, såsom ordet "rättfärdig" betyder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder."
Rättfärdighet i Jesu blod,
det skatten är och kronan min.
Ej finns en skönare klenod,
så prydd jag går i himlen in.
Med denna krona, denna skrud
som Jesus mej förvärvat har,
jag vågar nalkas himlens Gud,
som mej av nåd till barn upptar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar