Detta är ju en rätt glad och triumferande sång, ett rätt frimodigt hjärta, som springer med sin Gud över murarna, och som på en gång svingar sej över alla höjder, över både berg och bråddjup! Här är inte ett tecken av försagdhet.
Och dock är den glada psalmen skriven på en tid då "havet svårligen rasade", då "stora bedrövelser var påkomna", såsom vi ser i v. 2. Hur kan man i sådana tider vara så glad och frimodig? Se hur den kunglige sångaren talar! "Gud är vår tillflykt och starkhet", så börjar psalmen. "Herren Sebaot är med oss; Jakobs Gud är vårt beskydd", så slutar den. Det behövs bara, att sådana förhållanden blir sanna och levande för vårt hjärta; det behövs bara att våra ögon öppnas, att där blir en liten öppning på det tjocka molnet, som döljer Guds herrlighet för vårt öga, och vi sjunger och springer alla med samma fröjd som David.
Då Elisas tjänare för den här med hästar och vagnar, som låg omkring staden, utropade: "Ack ve, vad vill vi nu göra?" sade Elisa: "Frukta inte; ty de är fler som är med oss, än de som är med dem." Men därmed var den bävande tjänaren ännu inte tröstad. Vad gjorde Elisa då mer? Elisa bad och sa: "Herre, öppna honom ögonen, så att han må se." Då öppnade Herren tjänaren hans ögon, så att han fick se. Och se, då var berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa. Nu var den tjänaren inte ängslig mer.
Se då här allt vad som behövs: Herre, öppna oss ögonen, så att vi må se! Här bör vi nu förstå, att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, inte menas någon utvärtes församling, som kan omfatta ett helt lands invånare, såsom alla döpta till Kristus; utan här menas den heliga, allmänneliga församlingen, de "heligas samfund", som består av de levande Kristi lemmar inom alla kyrkor och samfund, vilka har Kristi ord, denna enda nödvändiga säd till Guds rike, och därför är utspridda kring hela världen.
Se dessa levande lemmar i Kristus, här och där förströdda! Detta är bruden och Lammets hustru, som här en liten tid lever i ett fientligt främmande land, fjärran från sitt rätta hem, sin brudgums palats; detta är Kristi kropp, som ännu har mycket att lida på jorden och väntar sin förlossning; detta är Herrens församling, den gode Herdens hjord och hans "fosterfår", detta är det "heliga templet av levande stenar, uppbyggt på apostlarnas och profeternas grund, där Jesus Kristus är översta hörnstenen"; detta är de heligas medborgare och Guds husfolk, bland vilka Herren lever och regerar såsom en far i sitt hus , detta är Herrens plantering och "örtagård, där han förlustar sej bland rosor" — korteligen, det är "levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling, som är beskrivna i himmelen".
Det är om denna Guds stad David här sjunger så fröjdefullt och frimodigt: "Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull; likväl ska Guds stad bli lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar är."
Men finns det verkligen en motsvarighet till dessa ljuvliga ord, eller månne det är endast ord? Och vad är det då, som utgör det utmärkande kännetecknet på Guds folk, på dem, som Herren själv känner såsom sina? Denna fråga blir för alla redliga själar den mest närgående.
Och därpå svarar vi: Till denna levande Kristi kropp hör var och en, som under mer eller mindre syndaelände och sökande efter frälsning omsider funnit sin enda tröst, liv och salighet i Frälsaren, blott Frälsaren, så att han, han är hela föremålet för hjärtats längtan och hjärtats frid — hjärtats största sorg, då han saknas, och största glädje då han är nära. Se, detta är brudens kännetecken.
Och i detta sinne, nämligen att Kristus är oumbärlig, först och sist till försoning och rättfärdighet, så också till helgelse och förlossning — i detta sinne är alla kristna lika. Hur märkligt är det inte, att i alla länder och tider, i alla folk och släkter och tungomål, där man finner kristna, ehuru av så olika folklynnen och seder, de dock i denna hjärtpunkt alla är så lika! De kan vara ganska olika i vissa andra avseenden, i gåvor och kallelser, samt i vissa enskilda meningar; men i ett är de alla lika: att Kristus, Kristus är deras liv och deras visa.
Se, dessa är nu de som utgör det Guds folk, som i vår text betecknas med Guds stad. I sanning en underlig stad! Liten och oansenlig, och dock så stor och herrlig — stor till sitt omfång, lika med världen, sträckande sej från pol till pol, och övermåttan herrlig till sitt inre väsende och sin slutliga bestämmelse. En gång ska man också få se de förströdda samlade, då ska man skåda bruden i hennes fulla glans och prydning.
Vad under om min längtan då
alltmera sträcker sej,
Jerusalem, Guds helga stad,
dit upp, dit upp till dej.
Min härkomst är ju dock av dej,
och jag är främling här.
I dej jag har mitt borgerskap,
och där jag hemma är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar