"Och männen vände sitt ansikte och gick åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för honom och sa: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?" (1 Mos. 18:22-23)

Vi går in i Mamres lund och lyssnar till det märkliga samtal, som på höjden därovanför hålls mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blickar ut över nejderna mot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, vare sej man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjänarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjärtan. Men det visar oss på samma gång vad alla trogna har att göra i likartade tider; det öppnar oss en blick in i en trogen Guds väns hjärta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Faderns förbarmande hjärta, och det höga värde han sätter på sina trogna, då han vill för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser även, hur den himmelske Fadern nedlåter sej till sina tjänares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomsväsen i en mänsklig gestalt och sina tankar i mänskliga talesätt, så att man tycker sej se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare avlägsna all räddhåga och helt dra hans förtroende till sej.

Detta lyckas honom också. Vi ser hur Abrahams tro mer och mer upptändes av Guds vänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, om än alltmer liksom förlägen för sin djärvhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull ville skona Sodom, insåg han likväl genast, att även med detta beting var de hotade städerna ändå hemfallna åt Guds vrede; därför höll han det ytterst nödvändigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han äntligen slutade med antagandet av tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han att ett vidare förminskande av antalet vore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om där inte ens funnes tio rättfärdiga, inte skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, varför patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återvände till samma ställe där han hade talat med Herren, och nu med bekymmer ser röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck av Guds rättfärdighet, att han visste att den följande morgonen skulle bringa honom det avgörande utslaget. Herren stod med sin tjänare på en höjd, varifrån man kunde skåda ut över Sodom och dess nejder. Så har också varje trogen genom Andens ljus en över de mänskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande världshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som däri uppenbarar sej. Herren talade om för Abraham vad han ville göra med Sodom och Gomorra. Även för oss uppenbarar han genom sitt ord sina rådslag. Vi vet att när ett folk kommit därhän, att det inte mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhärtighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit i stora utvärtes hemsökelser.

Och vad vi då bör göra har vi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med honom såsom ett barn med sin fader, bör nu använda denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem som hotas med hans hemsökelser. Ja, låt oss, såsom aposteln förmanar, ha böner och förböner för alla människor, för konungar och all överhet, för hela Kristi församling och för våra närmaste. Gud vill göra stora ting, men helst på sina barns böner, för att hans nåd må bli känd och prisad; därför bör vi bedja mycket av Honom. Vi ser hur den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sej att få begära ännu något mer; och inte en enda gäng av dessa sex var hans bön fruktlös. Gud svarade honom för var gång nådefullt. Och så ofta vi ber om förbarmande för syndare, är vi förvissade att vår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så väl överens med hans eget hjärta.

De trognas förböner gör väl inte Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som självvilligt emotstår Herrens Ande, kan inte ens genom kristi egen förbön och tårar frälsas, såsom vi se på de obotfärdiga judarna — men det verkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem som är föremål för hans älskade vänners böner. Ja, vi ser här att Herren var hjärtligen villig att förlåta alla dessa hotade städer, om där blott funnits tio rättfärdiga.

Och här är nu det andra vi skulle lära av detta bibelrum. Och det är något övermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjärta. Se nämligen, hur dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.v.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Kristi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana vill Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Kristus lär då förvisso ha en dyr skatt på jorden i alla sina trogna som där är förströdda! Visst borde det innerligen dra och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen av vår store överstepräst är förvisso ingenting så bestämmande för Herrens vägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

I förbön fall för Herren ner,
ja, be för andra mer och mer!
Försonlig, omtänksam och öm
i bönen ej din nästa glöm:
hans vånda som din egen känn,
han vare ovän eller vän!