Här talar Kristus om några grenar i honom, som inte bär frukt och som ska tas bort, ja, kastas bort, förtorkas och brännas. Detta är ju förskräckliga ord, talade av denne milde Herren, helst som han kallar dem grenar i sej! Vad månde han väl mena med detta?
Då han här kallar dem grenar i sej, är meningen visst inte att någon kan verkligt och rättsinnigt vara och förbli i honom, i tron, och dock vara ofruktsam och bli förkastad; ty, säger han strax nedanför, "den som förblir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt". Utan Herren vill med de orden "grenar i mej" fint och skarpt uttrycka, hur stor likheten mellan de äkta och oäkta barnen kan vara, hur mycket religiositet, bekännelse och yttre gemenskap med honom och med de sanna kristna en människa kan ha och ändå inte äga det sanna livet, saften och kraften av honom, vilket skulle bevisa sej genom frukterna.
Således är både innehållet och talesättet här detsamma, som när Herren talade om jungfrur, som går ut emot Brudgummen, men av vilka hälften är fåvitska, är utan olja och blir för evigt utestängda — och till Sardesängeln: "Du har namnet, att du lever, och är död."
Låt oss nu betrakta Herrens Kristi ord. Han säger om de äkta goda grenarna, dessa, som bär frukt, att dem rensar vingårdsmannen, d.ä. skär, tuktar och böjer dem, tar bort vad som hindrar deras växt, och låter dem inte växa efter behag; men de grenar åter, som ingen frukt bär, de slipper vingårdsmannens kniv, de får vara i fred, onäpsta, orensade, ty — de ska ändå bara brännas. Deras utmärkande tecken är således: 1:o att de inte bär frukt; 2:o att de inte av vingårdsmannen tuktas och rensas, utan är fria och lediga att växa efter behag.
Se nu här, nog vore väl här anledning för var och en att stanna och pröva sitt tillstånd, att med fruktan och uppriktighet mot sej själv pröva sej efter sådana Kristi egna ord. Men — ack! — det ska genast besannas, att trädgårdsmästarens kniv inte träffar de oäkta grenarna utan endast de goda — att "de som borde frukta, de fruktar inte, och de som inte borde frukta, de fruktar". Det ska genast vara ett hemskt tecken hos mången, att han omöjligt kan frukta för sej, eller en enda stund allvarligt pröva sej, utan ska vara så viss och nöjd med sej själv, i följd av sin lugna känsla, sin gamla fromhet och religiositet, att Kristi ord ska gå honom förbi såsom ett lätt väder.
O, att dock den "lyckliga stunden" nu för någon vore inne — den stund, då det bleve honom givet att se, vad som ännu fattas honom, att vakna upp från sin hemliga död och falska andlighet! Du hoppas att du är en kristen, att du står i tron och har Guds nåd; du har kanske en sådan frid i din känsla, en sådan tillförsikt i bönen, en sådan kärlek till Guds ord, så många prov på Guds kärlek, att du omöjligt kan tycka annat, än att du är i hans nåd. Ja, du tänker kanske med frimodighet: Jag har ju länge varit en bland de kristna, varit utgången från världen, ja, lidit försmädelse för min gudaktighet; jag har ju stritt för Kristi sak, haft religiös verksamhet — var och en vet att jag är en kristen o.s.v.
Nå, detta är allt goda saker — många tusen har inget sådant att visa fram — men käre vän! inte bevisar ännu detta, att du också är en levande och sann kristen! Nog är likheten så stor mellan de äkta och de oäkta grenarna, mellan de visa och de fåvitska jungfrurna, att du med allt detta kan vara bedragen. Pröva dej därför på det sätt, som ordet lär. Kristi ord här och allt Guds ord yrkar ju beständigt, att tron ska bevisa sin äkthet genom de frukter som följer av den.
Nog är också en kristen svag, bristfull; nog är nåden stor, oförskylld, överflödande, därom är ingen fråga. Men det är dock några vissa verkningar och frukter, som tron, Anden och nya födelsen alltid medför, även hos de svagaste nådebarn; det är om dessa frukter och verkningar, det nu är fråga.
Här tänker du kanske på några goda gärningar som du utövar, några synder som du lagt bort, några andliga förmögenheter, någon religiös verksamhet, som du har, och menar, att detta ju vittnar om din tros liv; men undersök, om också Skriften låter det bero med det. I Matt. 7:22 säger Herren: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn, och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftgärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig, gå ifrån mej, ni ogärningsmän."
O Fader, sanne vingårdsman,
som trädets grenar rensa kan,
så de kan frukter bära,
från allt mitt onda gör mej ren,
så jag kan bli en ädel gren,
min vårdare till ära.
Ja, håll mej du i ans och tukt,
så jag kan ge dej mera frukt
och en gång i ditt rike bär
en frukt som oförgänglig är!
O Jesus Krist,
kom, ge mej liv
ifrån ditt liv,
i mej din vilja genomdriv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar