I denna bön ber vi, att Kristus ska bli allt mäktigare i oss och nedlägga alla våra andliga fiender i vår själ. Vi ber att hans rike, som är invärtes i oss, den Helige Andes verk, den rätta gudsfruktan, tron, kärleken, helgelsen, alltmer ska tillväxa i våra hjärtan. Men här möta vi oftast den oändliga, mäktiga striden med känslan, efter vilken det tvärtom tycks gå så, att allt ont tar överhand och allt gott avtar.
Vad ska jag då trösta mej vid? Här hjälper sannerligen ingenting i himmelen eller på jorden mer än ett enda, och det är, att du äntligen låter vår Herre Gud ännu vara på sin tron, vad Han är, nämligen en sannfärdig, trofast och allsmäktig Gud, som rår med även så starka onda makter som hela ditt förskräckliga hjärta!
Stanna och tänk: Vi får ju även be Gud emot vårt eget hjärta. Han har aldrig sagt, att hjärtat ska vi själva hålla eller göra gott, hjärtat ska vi själva övervinna. Han har tvärtom sagt, att Han allena kunde skapa i oss ett nytt hjärta. Och vidare har denne allsmäktige och trofaste Guden sagt, att hans rike, som är invärtes i själarna, ska vara så skyddat under hans mäktiga hand, om vi bara vill anlita Honom, att helvetets portar inte ska bli det övermäktiga. Han har inte sagt, att dessa avgrundsmakter inte ska anfäkta oss, utan att de inte ska bli oss övermäktiga — ett ord som antyder en kamp riktigt på liv och död.
Allt Guds ord vittnar också, att Kristi rike i oss ska inifrån och utifrån ansättas av alla avgrundens makter, så snart vi flytt från deras välde. Vårt kött är uppfyllt med alla möjliga synder; vårt hjärta beständigt "ett argt och illfundigt ting"; djävulen trägen och listig att angripa oss på alla sidor, att inskjuta i våra hjertan alla galna och syndiga begärelser samt förvända tankar om Gud. Allt sådant har Herren lämnat kvar på jorden för att kämpa med sitt rike. Genom makten och ihärdigheten av denna strid ska vi ofta bringas till det allra yttersta, så att vi omöjligt kan se hur det ska avhjälpas, för att all vår egen tröst ska gå under, och Herren ensam bli Gud, ensam bli Frälsaren.
Men då — vad har Han själv lärt oss att göra i sådan nöd? Inget annat än att ropa till Honom, fortsätta att använda ordet, men veta, att Han allena kan ge oss Anden. Och Han har försäkrat, att dessa böner aldrig ska komma på skam. Att de, som så mot sitt hjärtas fördärv ber om den Helige Ande, ber om Guds rike i själen, inte ska komma på skam, därom talar Herren på ett övermåttan kraftigt sätt i en liknelse i Lukas´ elfte kapitel.
O, den milde Frälsaren! Han säger: "Vem av er är den fader som ger sin son en sten om han ber om bröd? Eller som ger honom en orm om han ber om en fisk? Eller som ger honom en skorpion om han ber om ett ägg? Kan nu nu som är onda ge era barn goda gåvor; hur mycket mer ska inte er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber Honom?"
Denna liknelse borde kunna spränga alla våra otrosberg och kasta dem i havet. Tillämpa den nu på den bön, som vi här betraktar. Du ber om hjälp mot syndens och satans makt, du ber om den Helige Ande, vilket Kristus särskilt nämner — "ge den Helige Ande åt dem som ber Honom". Kan du tänka dej, att sedan Herren själv lärt oss i all nöd fly till Honom och själv sagt. "Mej förutan kan ni inget göra — åkalla mej i nöden — be, och ni ska få" o.s.v., och den arma nödställda själen kommer och gör helt enfaldigt så, som Herren har sagt, klagar inför Honom sin vanmakt och ber om frälsning — kan du tänka, att Herren då likväl inte skulle ge henne detta, utan att ditt onda hjärta och djävulen skulle ändå få råda till ditt eviga fördärv?
Då barnet begär bröd, ger nu fadern en sten; då själen ber om ett nytt, ödmjukt hjärta, ber om den Helige Ande, till tro, till frälsning och salighet, då lämnas hon ändå till evigt fördärv? Detta är ju att i stället för bröd ge en sten, ja, endast ormar och skorpioner! Är det möjligt att den gode Guden gör så?
Visst känns det i hjärtat, medan mörkrets makt omgiver oss, endast som ormar och skorpioner — vi har där också från syndafallet den gamla ormens avföda — visst tillstaddes det också satan att sålla Petrus och kindpusta Paulus. Men att det skall vara till ditt eviga fördärv, att nu, när du kvider över ditt onda inför din himmelske Fader, Han likväl skall låta det råda över dej till evigt fördärv, rakt emot sina egna försäkringar, och gäcka din tro på dessa — märk, själv bjuda dej be, men när du gör detta, då får du inte, det Han lovat, utan det eviga fördärvets skorpioner! — det är ju ett så grymt gäckande av din tillit till hans ord, att du måste göra av Gud en djävul, om du kan tro något sådant.
O, så lär dej då en gång, att Gud kan aldrig på allvar och till evigt fördärv lämna en själ som flyr till hans frälsarenamn! Men lär dej också, att Gud "förer de sina underligen", och att denna bön om Guds rike inte behövdes, om vi redan hade det i ostört åtnjutande, om inte mörkrets rike omgåve och anfäktade oss.
Kärlek av höjden
värdes beskära,
lär oss att leva
helt till din ära,
vida kring jorden
gånge din lära,
komme ditt rike.
Heligt och troget
lär oss att strida,
villigt och stilla
lär oss att bida,
seger och vila
lär oss att bida
sist i ditt rike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar