Aposteln säger att vi är döpta till Kristus. Fastän dopet, enligt Kristi förordnande, sker i (eller till) hela den gudomliga treenighetens, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, kallas det dock ett dop särskilt till Kristus.
Orsaken vet vi: i Honom allena är salighet, Han allena är vägen, Han är dörren; ingen kommer till Fadern utom genom Honom. Kristus är av Fadern gjord till vår salighetshövding, vår överstepräst, profet och konung. Till Honom visar Fadern allt kött och säger: "Hylla Sonen;" "hör Honom." Till Honom ska vi döpas, med Honom ska vi förbindas; ty i Honom är livet.
Och med ordet till (döpta till Kristus) uttrycks den innerliga förening och delaktighet med Kristus i allt hans goda, som dopet innebär. Denna förening och delaktighet uttrycks ännu tydligare med ordet "inplantade", inplanterade i Honom (Rom. 6:5); ty en döpt och troende människa är inte mer att betrakta såsom en särskild person, utan alldeles såsom en del av Kristus, en "lem i hans kropp"^ så att vad som rör lemmen, det rör också huvudet, och vad huvudet äger, det äger också lemmen.
Men är detta sanning? Vi talar här kanske alltför herrliga ord? Är det sanning, att döpelsen innebär en sådan innerlig förening med Kristus, rentav en "inplantning" i Honom? Är det säkert, att aposteln hade en sådan mening om dopet? Se då, hur han här talar: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." Märk ordet iklätt — "iklätt Kristus", insvept er i Honom. Detta talar visst om samma innerliga förening med Kristus som ordet "inplantade", inympade, d.ä. att vi blir ett med hela hans person, hans förtjänst och välbehag för Fadern.
Att detta förefaller oss allt för stort och främmande, kommer endast av den vederstyggliga otron i våra hjärtan och av djävulens mäktiga inverkan, vilken inte vill tillåta oss att ha någon högre tröst, som kunde göra hans rike skada. Vi borde dock betänka att allt vad den store, kärleksrike Guden gjort för oss människor är alltsammans omätligt stort och högt utöver alla våra tankar och sinnen. Han har ju skapat oss till sina barn och till arvingar av hela sitt rike; Han har utgivit sin ende evige Son till att vara först vår bror, vår hulde släkting, och sedan vår frälsare, vår försonare och försvarare; Han har givit och ger oss dagligen sin Helige Ande, som verkar i våra hjärtan ett underbart gudomligt verk som vi inte kan förneka. Skulle det då vara Honom olikt, vara för mycket för hans kärlek, att Han också givit oss ett sådant införlivningsmedel som dopet, nämligen en yttre och synlig handling, varigenom den enskilda människan görs delaktig av all hans nåd, upptas och invigs i hans nådeförbund?
Då vi ser hur apostlarna förklarar dopet, nämligen att vi däri "ikläds Kristus", däri "inplanteras" i Honom, däri "görs rena" och "saliga", kunde man undra, varför denna dyra Guds nådesinrättning blir så föraktad som vanligen sker. Men föraktet för dopet kommer av samma orsak, som gjorde att judarna föraktade Kristus, nämligen den ringa och oansenliga skepnaden. Kristus föddes i en krubba, var fattigare än fåglarna och rävarna, var "full med värk och krankhet" och dog slutligen på en avrättsplats. "Därför aktade vi Honom för intet", säger profeten å judarnas vägnar.
Så går det också med dopet. Vi ser endast på vattnet, såsom Luther säger, "med samma ögon som kokreaturet, som vet att det duger att dricka;" vi glömmer alldeles, att den store Herren Gud vid detta vatten fästat sitt heliga löfte. Det går oss såsom den syriske hövitsmannen Naaman, då profeten Elisa sade: "Två dej i Jordan, så blir du helbrägda." Då såg Naaman på själva vattnets beskaffenhet och anmärkte, att Jordans vatten inte kunde vara bättre än de vatten han hade i Damaskus, och glömde alldeles att det var endast vid Jordans vatten löftet var fästat.
Hur förträfflig och viktig är inte Luthers anmärkning om dopet, vilken vi redan i barnaläran läst: "Vattnet verkar det visserligen inte, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som omfattar detta med vattnet förenade ordet och förtröstar därpå, ty utan Guds ord är det blott vatten och ingen döpelse, men med Guds ord är det en döpelse: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den Helige Ande."
Guds vishet har just därför fästat vår salighet vid de oansenligaste medel, på det vi skulle ställas på ett prov, huruvida vi ville akta hans ord, eller tvärtom mer se efter det som är stort och ansenligt. Detta Guds sätt, att pröva oss med mycket små och ringa saker, är såsom en sikt, varigenom allt stort blir avskilt från hans goda vete; en trång port, varigenom endast de kommer in i hans rike, som är rätt små, enfaldiga och troende. Därför sa Han också om de små barnen: "Himmelriket hör sådana till." Han har "utvalt det, som var föraktat" och "galet", "och det som var intet, på det Han skulle göra de visa till skam".
Låt oss väl akta oss för det "allraskadligaste odjuret", nämligen förnuftet i andliga saker (Luther). Akta dej att så glömma dej, att du i fråga om dopet stannar med ögonen på vattnet och förgäter, att den store, nåderike Herren vid denna stiftelse fästat sitt löfte om evigt liv och salighet.
Tänk, jag är döpt!
Jag fick för intet den himmelska skatten,
ifördes Jesus i döpelsens vatten.
Där blev jag klädd i hans helighets skrud,
bjuden till bröllop därhemma hos Gud.
Tänk, jag är döpt!
Jag har begraven med Frälsaren blivit,
uppstått med honom som allt mej har givit,
döpts till en obruten tjänst i hans namn,
tills jag en dag andas ut i hans famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar