"Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen." (Matt. 5:16)

O vilken skön och glädjande syn, som kan fröjda både himmelen och jorden, när en kristen som brinner av nitälskan för trons väg, för Lammets ära, brinner av nit mot gärningarnas förtjänst inför Gud, likväl på samma gång är själv den mest välgörande människa, rik på goda gärningar och flitig i Herrens tjänst! O, detta sammanhang kan alldeles dräpa satan, så grämer det honom, eftersom det inte finns något som så kan förstöra hans rike, som så starkt och klart vittnar om evangeliets sanning — ingenting, som så mäktigt griper sinnena och övertygar dem, som just detta samband mellan nitet mot gärningarnas förtjänst och rikedomen i gärningarnas bevisning.

Har jag bara det ena, har jag endast nit för trons väg och emot gärningarnas förtjänst inför Gud, men inte själv bevisar några goda gärningar, så dömer alla människor: "Det är en mycket bekväm väg till saligheten att bara tro och slippa göra något gott!" Men har du alla medmänniskors och grannars vittnesbörd, att ingen är mer villig och glad att göra goda gärningar än just du, som så mycket försmädar och nedsätter gärningarna då fråga är om rättfärdighet inför Gud, då "stoppar du alldeles munnen till på de galna och oförståndiga människorna". Då ska alla redliga själar nödgas tänka: "Nej, det är inte för sin egen maklighet, denne talar emot gärningarnas förtjänst, han bevisar själv annat."

Därför är de mycket dyrbara kristna, som på det närmaste förenar dessa två stycken: att de nitälskar blott för Lammets förtjänst, men själva på samma gång är rika på goda gärningar. Bedjom Gud, att vi måtte länge få behålla sådana kristna på jorden! Ty det är genom sådana Kristi rike och evangeliets ära på det kraftigaste befrämjas.

Däremot, vilken försmädelse för det kristna namnet, när en kristen som bekänner tron lever andligen lättjefull och ofruktbar, ja, genom framstående oarter "giver lastaren rum"; när de som hör hans vackra bekännelse, men också ser hans dåliga leverne, ska med förakt vända sej om och säga: "Betyder din vackra bekännelse inget mer, då kan också jag vara en kristen" o.s.v. Och så har den själen fått det starkaste stöd för sin obotfärdighet, sitt förakt för ordet om bättring och omvändelse — och det stödet har han fått av dej — av en kristen, som skulle tvärtom bort tjäna till hans väckande.

O vilken förfärlig sak för samvetet, när din prövotid är slut, det är slut med alla tillfällen att göra något bättre, du har fått bud: Gör räkenskap, du får inte längre vara min fogde! O, vilken hjärtfrätande ångest, när du ska komma ihåg, hur mycket du hört och trott och bekänt om Kristi kärlek, om Kristi lidande, men hur du inte levat för Honom och hans ära, utan levat dej själv, bara efter köttets behag, och när du tänker på, hur de, som levat med dej under nådetiden, fått så liten uppbyggelse av dej, bara för ditt dåliga levernes skull; då du ska med grämelse säga dej: Ack, mina barn, mina tjänare, de har av mej väl hört goda ord, men sett dåliga gärningar, därför gick det goda de hörde så litet till deras hjärtan. Mina tjänare har lämnat mitt hus med det intrycket: "De som talar mycket om Gud är skrymtare" — och har så lärt sej förakta ordet.

Gud bevare alla trogna i tid! Det är visserligen sant, att ingen undgår samvetets förebråelser eller satans glödande skott, ingen är fullkomlig — och allraminst ska den blinda världen göra oss rättvisa, utan ska försmäda också det bästa leverne, såsom den också sa allt ont om själva herrlighetens Herre. Men vi har alla ett medvetande om skillnaden mellan den köttets svaghet, för vilken jag är i ånger, bättringskamp, erkänsla, och däremot de oarter, som alldeles okuvade får regera, och som utgör mitt egentliga leverne. Det är genom sådana evangelium blir försmädat; ty om jag själv begråter och öppet straffar mina fel, har jag därmed givit Gud äran och räddat evangelium från försmädelsen för dessa.

Men märk ännu, vad som nyss sades om sambandet mellan nitälskandet om tron och bevisandet av goda gärningar. Om du däremot jämte dina goda gärningar först och sist talar om sådana, så att gärningar och Kristi efterföljelse är A och O i ditt tal, då kan man med skäl befara, att dessa utgör din hjärtetröst, din hemliga trosgrund; "ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen." Nej, visan måste vara om Lammet — "Lammet, som är dödat och återlöst oss åt Gud med sitt blod." Gärningarna måste flyta just av denna Kristi kärlek. Då får Kristus all äran, så att inte vårt, utan hans namn blir ärat och hållet heligt.

Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart, lysa klart.