Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike, ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt, underligt, hemlighetsfullt. Den som inte besinnar det, och ofta åter besinnar det, ska aldrig kunna bestå i tron.
Vi bör betänka att Kristi rike är Kristus likt; att bruden ska likna sin brudgum; att det är den rätta kristendomens utmärkande tecken, att vi blir "Kristi avbild lika". Johannes säger: "Såsom han (Kristus) är, så är också vi i denna värld."
Men hur var Kristus i denna världen? Är inte summan av all Kristi kunskap, att i honom var förenade de största. motsatser: den djupaste förnedring och största upphöjelse; största syndamängd (all världens) och största helighet (hans egen); största smälek och största ära? "Han var den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", men också den ärofullaste, Guds herrlighets sken och hans väsens rätta avbild. Han var en alla tjänares tjänare, men också alla konungars konung och alla herrars herre. Han var den fattigaste, men dock den rikaste.
Men såsom han var, så är också vi i denna värld. Även i de trogna är de största motsatser förenade: den djupaste förnedring (ända till en fördömd syndare) och den största upphöjelse, höghet och ära (att bli själva Guds barn); det största syndaelände och den största rättfärdighet och renhet; den största fattigdom och största rikedom; den största svaghet och största starkhet.
Det ena har vi i oss själva, det andra i Kristus; det ena är arvet av Adam, det andra är arvet av Kristus; det ena känns i alla våra lemmar, förnims av alla våra sinnen, det andra är djupt förborgat för vårt förnuft och alla sinnen och måste tros på Guds blotta sannfärdighet — bortsett från att Kristus en och annan gång går oss till mötes och låter oss, såsom Tomas, se och känna Guds herrlighet.
Men det kostar obeskrivligt på, innan vi kan finna oss med denna blandning, dessa motsatta ting, och tro vad som inte känns, tro den förborgade nåden och rättfärdigheten, då vi ser och kännre endast motsatsen. De som har kristendomen bara såsom en vetenskap, ett studium, de kan denna konst, tyvärr, allt för väl! Men när Guds rike hos en människa börjat bestå inte bara i ord, utan i kraft, så att hon verkligen känner syndens udd och verkligen tror sin rättfärdighet i Kristus — o så mycket svaghet, orenhet, kallsinnighet, och vilken skröplig tro, vilken dunkelhet och fruktan får hon då inte känna!
Vilken hög konst, vilken stor, gudomlig nåd av höjden fordras då inte här, för att mitt under sådant elände se och tro Guds vänskap vara oförändrad, se den förborgade rättfärdigheten, renheten och välbehaget för Guds ögon, som vi har i Kristus! — helst som detta elände aldrig blir slut, blir så långvarigt, så oändligt, ja, blir värre och värre! Vem kan här hålla ut? O vilken trons kamp! Ty om jag än blir alldeles fri från en och annan verksynd, blir mej dock mitt inre fördärv mer och mer odrägligt och nedslående; ja "mer och mer mer jag finner mitt djupa syndafall, ju närmare jag hinner till Jesu fotapall" (Rutström).
Johannes säger: "Gud är ett ljus, och intet mörker är i honom." Ju närmare en själ kommer ljuset, desto mer ser hon sin egen orenlighet. Därjämte drar Gud alltid den kännbara nåden tillbaka, i den mån tron tillväxer och tål att prövas, eller också när själen behöver djupare förödmjukas. Då känner hon sej torr, död, kall och svag; då uppstår ett elände, en vanmakt, en andlig förlamning, ett mörker och en misströstan, varvid själen inte kan annat tycka än att hon är alldeles avfallen, död, av Gud övergiven och lämnad i ett vrångt sinne.
O, vilken hård kamp och hög konst att nu tro, nu genomtränga dessa tjocka, svarta moln, och mitt under synden se rättfärdigheten, mitt under döden se livet, under den kännbara övergivelsen se Guds stora trofasthet och kärlek leende emot oss! Därtill fordras att riktigt på allvar sluta till ögonen för allt vad man ser och känner, och bara se på Guds ord — på allvar tro att det är alldeles förbi med all vår rättfärdighet, att Gud aldrig ett ögonblick dömer efter denna, utan ser endast på sin Sons förtjänst, så att vi endast i denna står rena och täcka för Gud, täcka gjorda i honom som är kärkommen.
Vandra i tron och se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar