Du säger: "Men här står det ändå: Om ni inte bättrar er ska ni förgås. Och låt vara, att denna bättring inte betyder detsamma som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man inte lär ha krafter, förrän man inympats i Kristus och fått den helgande Anden, så fordras ändå, vad denna bättring betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna inte är hos mej, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad, och hur kan jag då tro?"
Svar: Det är sant, det fordras bättring, som börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all egen tröst; men för att veta om denna din bättring är sådan som den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det som uppfyller sitt ändamål, det är sådant som det bör vara.
Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga ändamål är alldeles inte, att du genom densamma skall bliva för Gud täck och benådad, utan att du ska drivas till Kristus; såsom Paulus intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron".
Därför, om du ännu en tid kan gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är din syndakännedom inte ännu rätt.
Men så snart du inte får någon frid, inte kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än mer: så snart du inte kan få någon tröst i dej själv, din egen bättring, ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus, då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dej till Kristus, och i honom är du räddad och salig — du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.
Du förstår alltså att om syndakännedomen är rätt och riktig, ska du inte själv finna den som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du tröst i något inom dig; och det var all sådan tröst som skulle tas bort. Den rätta bättringen är alltså missnöje med sin bättring, ja en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste fördärvet, att du nödgas grundligen, inte i den flyktiga känslan, utan i din fulla övertygelse, döma dej själv såsom hård, säker, ogudaktig, förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dej.
Kort sagt: Frågar du hur mycket syndakänsla det alltså fordras, kan man svara dej: Det är inte mycket — nämligen bara så mycket att du inte kan leva utom Kristus, inte kan få ro förrän du är salig i honom. Det fordras inte mer, men inte heller mindre.
Det är också en villfarelse att tro att syndasorgen först ska ha sin tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel helighet. Nej, börja bara att tro på Kristus och sedan följa honom i den dagliga bättringen, nog ska du då få känna synden mer än förut!
Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då följande: Där är en människa, som i allmänhet tror allt Guds ord och därtill allvarligt söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har någon svårare synd på sitt samvete; då inger han henne följande tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna borttagna, så att syndare i allmänhet kan få nåd; men — det är ett särskilt förhållande med dej, för du vet ju med dej själv vad du har gjort. Om bara inte det och det hade varit (såsom någon av de stumma eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du kunnat få nåd, men nu är det med dej ett särskilt undantag."
Se detta: "det är med dej ett särskilt undantag", är det giftigaste konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns inget undantag, inget särskilt förhållande, där inte Kristi blod rikligen och väldeligen försonar, när det av en nödställd syndare med tron anammas.
Det är just evangeliets förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda ska de dock bli snövita, och om de vore såsom en rosenfärg ska de dock bli såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den förnekande Petrus m. fl. utgör talande exempel.
Ja, det är just för sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, för att var och en, som tror på honom, ska inte förgås utan få evigt liv.
Guds evangelium
och Anden det förklarar.
Får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann:
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar