Har Kristus av synnerlig barmhärtighet utvalt dej ifrån världen och kallat dej att vara hans lärjunge och vän, att leva med honom, leva detta saliga, heliga, innerliga föreningslivet med honom — o, så följ honom med allvar, uppriktighet och trohet! Varken han själv, din själs Brudgum, eller din egen välfärd tillåter dej detta dubbla väsen - det, som delar sej mellan Gud och världen, mellan Kristus och Belial.
Gör därför ditt val! Du kan omöjligt dela dej. Avskild är avskild, Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är en sak och världens vänskap är en annan sak; de kan aldrig förenas. Därför, gör ditt val.
Kanske det är för svårt att följa Jesus och förlora världens vänskap. Besvära dej då allsintet därmed, utan var med världen, det är mycket lättare och behagligare (för köttet), och det är ändå lika mycket vunnet då, som om du vill dela dej mellan dem, ja, mycket mer. Ty i senare fallet förlorar du dem bägge: inte får du riktigt njuta av världen och inte av Guds vänskap i tiden, inte av himmelens glädje i evigheten.
Men hur eller vari ska vi skilja oss från de otrogna? Svar: Förutsatt, att du är pånyttfödd och således redan skild från dem till hjärta och tänkesätt, så att du har andra tankar än de i andliga ting och annan lust i hjärtat än de, du älskar det de föraktar och du föraktar och hatar det de älskar — så återstår, att du också skiljer dej ifrån dem i allt som beror av detta inre och åter inverkar på detsamma. Alltså, att du skiljer dej från deras syndiga väsende i ord och gärningar och slutligen från allt som utgör anledning eller frestelse till synd, vare sej det är nöjen, sällskap, eller vad det må vara. Du måste alltså skilja dej ifrån de otrogna i tal, uppförande, handlingssätt, självvalda sällskap och nöjen.
T. ex. när du ser och hör andra obetänksamt nedlåta sej till att skåda, höra och tala om idel fåfängliga saker, bör du, som är Kristi lärjunge och den Helige Andes tempel, häri göra något särskilt och låta ditt hjärta vara en tillsluten örtagård, endast öppen för din själs käraste, och såsom Job "göra ett förbund med dina ögon", att de inte ser efter fåfängligheter; med din tunga inte delta i fåfängligt och småaktigt prat, utan hellre tala om Herrens rätter och välgärningar, då det går an, eller också i tysthet tala med din Gud. Då andra, som också vill vara kristna, fritt och öppet trampar på Guds bud, missbrukar hans stora och heliga namn eller vanhelgar hans sabbat, måste du häri göra något särskilt, nämligen så frukta din Gud och så älska honom, att du inte vill göra emot hans bud.
Vi talar här om utgåendet från världen och nämner därför inte de synder, som även hos ärbara världsmänniskor får anses för synd, såsom olydnad, vrede, hat, okyskhet, oärlighet m. m. Men rörande sådant som även dessa anser oskyldigt och försvarar, låt det vara din regel att aldrig döma om en handlings brottslighet eller oskyldighet efter mängdens sed och omdöme, utan efter Guds ord, efter Kristi och helgonens exempel. Så att t.ex. om det är ett sällskap eller ett nöje, som skulle i sej självt synas än så oskadligt och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser, att din Herre Kristus inte skulle delta med dig däri, att du inte kan bjuda in Honom till det, inte kan göra det i hans namn; eller du känner, att din invärtes människa mer förlorar än vinner därpå — så fly det. Här gäller apostelns ord: "Ha ingen delaktighet i de onyttiga mörkrets verk, utan bestraffa dem hellre."
Då här nämndes sällskap, förstår envar att det inte är meningen att du ska gå bort från dem din jordiska kallelse binder dej vid; där gäller endast att fly deras synder. Utan frågan gäller när det beror på dej själv att välja umgänge. Då måste du "gå ut" ifrån dem som är din Herre emot.
Men, torde någon tänka, vore inte detta människohat? Ska man inte älska alla människor? Jo, men älska på det sätt, som din Herre älskade. Han älskade visserligen alla och älskade dem så att han gav sitt liv för dem; men han blev aldrig förtrolig med sin faders och sitt rikes fiender. Gör också du så: älska, uppoffra dej, gör gott mot alla, men tro inte att det är din plikt att vara förtrolig eller likställig med din Herres fiender; ett förtroende, en likställighet, som har till villkor, att du ska kalla det goda ont och det onda gott. Tänk om Kristi lärjungar stundom hade gått ut till sin Herres fiender, de skriftlärda och fariseerna, och övat förtrolig vänskap med dem — hade detta varit trohet? Judas gjorde det, och — slutade med att förråda sin Herre i deras händer.
Men du menar kanske att de inte bör anses som Kristi fiender, då de t. ex. är goda, hyggliga människor. Pröva då: om ditt sällskap inte tål att du talar gott om din Herre, så vet var du är! — nämligen hos hans fiender. I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende bekänna ditt lärjungasinne, och då såra sällskapet; eller med undvikande tvetydigheter och förställning förneka och såra din Herre och ditt samvete. Detta besinne den, som frivilligt går in till Kristi fienders koleld.
När världens furste sin gunst mej bjöd,
jag vid Guds kors sa nej.
Jag är vid korset för världen död,
världen är död för mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar