När en gudfruktig själ, som lärt misstro sitt eget illfundiga hjärta och erfarit fiendens stora list och tjusningsförmåga, även räds för sådant ont, som hon ännu inte klart ser och känner, fruktar för djävulens "listiga anlopp och sitt hjärtas mångfaldiga falskhet, då har hon den tröstefulla utvägen att fly till den allseende och trofaste Guden med den bönen, att han måtte vaka och avvända allt ont. En sådan bön uttrycker vi bekvämligen med det obestämda ordet ondo, eller det onda. "Fräls oss du, trofaste, mäktige Gud, ifrån allt ont, även det vi inte förstår. Du som ser alla dolda nät och snaror av djävulen, världen och vårt eget hjärta, och som har befallt oss att i all nöd åkalla dej, fräls oss du!"
Ja, det är ett av de allmännaste bekymren bland Guds barn, att de säger: "Jag vet väl inte, att jag uppsåtligen vill vara falsk eller hylla något ont, men jag fruktar att mitt hjärta bedrar mej; jag vet med mig att jag saknar den och den kraften, men vet inte vari felet består." Se, i ett sådant dunkel, i en sådan fruktan för ett okänt ont, vilken outsäglig tröst att då få kasta hela bekymret på den trofaste Herren, som själv lärt oss be: Fräls oss ifrån ondo! och att få säga till honom: "Fräls mej från just det onda, som du ser och vet hos mej, men som är mej förborgat! Ta du bort det som misshagar dej, du trofaste, allsmäktige Gud, och ge mej du själv vad som fattas mej!"
Och här blir då nödvändigt att djupt betänka, att Gud är den ende som kan utrannsaka och rätteligen känna det illfundiga hjärtats lönngångar så väl som satans djupheter; att Gud aldrig har sagt att vi ska kunna utrannsaka hjärtat, utan alldeles tvärtom. Herrens egna ord är dessa: "Ett argt, illfundigt ting över allting är hjärtat; vem kan utrannsaka det: Jag Herren kan utrannsaka hjärtat och pröva njurarna." Här förnekar Herren uttryckligen, att någon människa kan utrannsaka hjärtat, och säger, att han ensam kunde det. Så ser vi också att David, som hade en så rik anda och i profetiska stunder fick skåda en tusen års framtid, likväl inte kunde genomskåda sitt eget hjärta, utan därom vände han sej till Gud och bad: "Utrannsaka mej, Gud, och låt mej få veta mitt hjärta, bepröva mej och förnim hur jag menar det."
För det andra bör man veta och besinna, att Herren Gud också är den ende, som kan bota vad som är orätt hos oss. Han har aldrig sagt: Ni ska skapa nya hjärtan i er, utan tvärtom säger han: Jag — jag skall ta bort ur ert kött det stenhjärtat och ge er ett mjukt, böjligt hjärta. Även om detta vände sej David till Herren och bad: "Skapa - skapa i mej, Gud, ett rent hjärta och ge mej - ge mej en ny viss anda."
Då nu Gud själv har sagt, att inte vi, utan han är den, som kan både känna vårt hjärta och bota, vad där felar, och nu här lär oss bedja honom om det, då bör vi förvisso i den nämnda dunkelheten med all tröst vända oss till honom. Och så sant som han är en trofast Gud och inte vill gäcka den själ, som själv fruktar och dömer sej och som vill ge akt på allt hans ord, även det för Adam mest dödande, så visst ska vi tro och veta, att han också ska göra vad vi bedit: Han ska själv ta på sej hela omsorgen om vår frälsning och avhjälpa allt, vad som är ont och farligt, även det vi själva inte förstår. Han har själv lärt oss att be: Fräls oss ifrån ondo.
Men ännu mer vanligt är, att vi under frestelsetiderna väl känner, vari det onda består, men likväl inte kan göra oss lösa därifrån. Jag ser att det och det är synd, ja, att det är djävulen, som arbetar på att föra mej in i det, och kan likväl inte befria mej därifrån; det har så "gripit mej fången i syndens lag, som är i mina lemmar", det håller mej så fast, att även om jag vet att det är synd, t. ex. vrede, hat, orena lustar, begär till nästans egendom o. s. v., och jag ser det farliga i det, jag mår illa över det, så kan jag likväl inte upphöra att med hjärtat och tankarna umgås med det; ja, det kan omsider så pina ut mej, att jag är färdig att helt förtvivla, jag känner mej alldeles förlorad, om inte Gud själv gör barmhärtighet med mej och frälsar mej. Här lär jag då, vad det betyder: Fräls, fräls oss ifrån ondo.
O, fall då genast ned och bed — och betänk, att vi i sådana stunder är under en fiende, mot vilken ingen makt finns i himmelen eller på jorden, mer än en enda, nämligen den ende Allsmäktige, som därför högtidligen förklarat: "Jag, jag är Herren, och utom mej är ingen frälsare." "Rör dej inte", säger Luther, "i mening att själv övervinna synden; ty då ska den röra sej så emot dej, att du är för evigt förlorad." Utan här gäller att på allvar fly blott till den trofaste, allsmäktige Herren och be: Fräls oss ifrån ondo.
Och då ska det bli oss en väldig tröst, om vi rätt kan besinna vad som ligger i det att Herren själv lärt oss att bedja så till honom! Vi borde dock tro att Herren inte vill skämta med de nödställda barnen då han lärde dem denna bön, utan att han också verkligen tänker frälsa oss. Han säger också uttryckligen: Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, och du ska prisa mej!
In i frestelse ej led oss,
låt oss inte vilse gå,
utan fräls oss från det onda,
låt oss livets krona få!
Ty, vår Fader, ditt är riket,
din all makt och härlighet,
ditt allt lov, allt pris, all ära,
amen, i all evighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar