Det är detta språk, som Luther kallar ett "knippe, vari hela den kristna tron är sammanfattad"; varför han också satte detta språk till överskrift i de schmalkaldiska artiklarna som grund för "den första och förnämsta artikeln, från vilken ingen kristen kan vika eller något efterskänka, om än himmel och jord och allt annat störtade samman".
Aposteln har med ett djupt eftersinnande författat detta språk, varför det också av oss fordrar djupt begrundande. Det innehåller, som redan är anmärkt, en kort sammanfattning av de stora huvudstyckena av Kristi försoningsverk och är särskilt tänkvärt för den fördelning av detta, som här förekommer. Aposteln säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets (ordagrant: vår rättfärdiggörelses) skull uppväckt. När han sätter emot varandra utgiven och uppväckt, märker vi, att med ordet "utgiven" menas: utgiven i döden.
Då vi nu vet, att Skriften annars överallt framställer Kristi död såsom grund för vår rättfärdiggörelse, samt att hans försoningsverk därmed verkligen var fullbordat, såsom Kristus på korset lät förstå med det utropet: "Det är fullkomnat", så är det något besynnerligt och eftersinningsvärt, vad aposteln här kan mena, då han säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.
Meningen är utan tvivel denna: I sin död var Kristus en syndabärare, belagd med alla världens synder, som Han betalade med sitt liv; i sin uppståndelse var han såsom vår borgesman rättfärdigad och framhade åt världen den eviga rättfärdigheten, livet och ett oförgängligt väsende. I sin död var han "gjord till synd för oss" och förlossade oss då från syndens skuld och lagens förbannelse, i det han tillfredsställde den gudomliga rättfärdigheten och utstod den död, som var syndens lön; men hans uppståndelse utgjorde den rättfärdighetens och livets seger över synden och döden, som för alla människor och andar krönte och beseglade hans fullbordade försoningsverk.
Såsom vår medlare och borgesman, den andre Adam, hade han åtagit sej att svara för alla våra synder, att lida vårt förtjänta straff, att fullgöra, vad den gudomliga straffrättfärdigheten krävde. Allt detta fullgjorde han, då han gav sej till ett offer och återlöste oss med sitt blod. Men med sin uppståndelse har han inte allenast givit alla människor ett bevis, att han led och dog såsom helig och Guds Son, för andras synder och inte för någon sin egen skuld; utan också, att den gottgörelse för våra synder, som han åtagit sej, var av Fadern fullkomligt godkänd och gillad, såsom Skiften säger, att han är "levandegjord efter Anden" och därmed även "rättfärdigad i Anden", d. ä. frisagd från alla de skulder, straff och domar, vilka han såsom människornas borgesman hade påtagit sej.
Men då vår borgesman var så alldeles i vårt ställe inför Guds dom, som om hela mänskligheten gjort och lidit, vad han gjorde och led — "eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda" — gäller detta också om hans uppståndelse: vi var alla i honom innefattade för Guds ögon, så att han uppstod rättfärdig för alla, såsom om vi alla uppstått rättfärdiga; varför han också kallas: Herren, vår rättfärdighet. Därför är också Kristi uppståndelse i den egentligaste mening grunden för vår rättfärdiggörelse. Sådant har aposteln visserligen velat säga med de orden, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.
Men Kristus har igenom sin uppståndelse också inträtt i det eviga prästämbete, genom vilket han beständigt "är i Guds åsyn för oss", är i vårt ställe, "rättfärdig för orättfärdiga". "Vi har en överstepräst, som sitter på högra handen på majestätets stol i himmelen och är en skaffare över de heliga håvor och över det sannskyldiga tabernaklet." Ty "Kristus är inte ingången i det heliga, som är gjort med händer, vilket är en eftersyn till det sannskyldiga, utan in i själva himmelen, på det han nu ska vara i Guds åsyn för oss".
Märk! "Han ska nu vara i Guds åsyn för oss". Detta är visst vår fullkomliga rättfärdighet inför Gud. Men vad hör vi här? Är Kristus i Guds åsyn för oss? Är detta sant? Då gäller vi säkert något mer för Gud, än vi tänkt; då är vi visst i en hög och fullkomlig rättfärdighet inför hans ögon. Att Kristus är beständigt i vårt ställe inför Fadern och sköter gudstjänsten för oss såsom vår överstepräst, det är visst, säga vi åter, vår fullkomliga rättfärdighet. Så ser vi, att vår rättfärdiggörelse är i alla avseenden grundad på Kristi uppståndelse.
För vår synd han dödad blivit
och för vår rättfärdighet
han uppstånden är till livet
genom Faderns härlighet.
Nu hos Fadern i det höga
ser hans goda, varma öga
till den värld han frälsat har
och är evigt vårt försvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar