Lägg märke till skillnaden mellan att ha synd eller göra synd! Vi läser i 1 Joh. 1: "Säger vi att vi inte har synd, då bedrar vi oss själva." Och i samma epistel: "Den som gör synd är av djävulen. Den som är född av Gud gör inte synd."
Men att ha synd betyder att synden bor och rör sej i en kristens kött, att han i striden även kan överrumplas av den och falla, men med smärta, med strid — att han alltså har synden såsom ett lidande, ja det svåraste lidande, som han gärna vore kvitt; då däremot göra synd betyder att ha den som ett göromål, till sin vana, inte tänka avlägga den, utan hellre försvara och hylla den — även om skrymtaren likväl kan med orden ogilla den, men ändå i gärning fortsätta och hylla den.
Många människor kan mästerligen klaga och tala på synden, men företar aldrig dess verkliga avläggande, utan har en hemlig lust att få behålla den. Eller också beslutar de att avlägga den, men inte än; eller också avlägga de många synder för att få behålla bara en eller annan, som är kärast, och som de därför ofta med goda förklaringar försöker försvara eller dölja. Den redliga själen söker i ordet efter råd och hjälp att bli kvitt sin synd; den andra söker i ordet efter något som kan ursäkta hans synd. Se där skillnaden mellan att ha synd och göra synd, mellan en redlig och en falsk ande!
Hit hör även att märka en åtskillnad på själva synderna. De är nämligen av tvåfaldigt slag: det ena består av sådana, som helt kan utdrivas eller avläggas, såsom svordom, Guds namns missbruk, sabbatsohelgande, dryckenskap, världsliga och för kristna ovärdiga nöjen, för övrigt herrskande utbrottsynder i allmänhet, såsom hor, tjuveri, lögn, oförsonlighet m. fl., som aldrig kan stå tillsammans med sann tro och gott samvete; utan om en kristen faller i någon sådan synd, såsom de heligas exempel väl visar att det är möjligt, faller också med detsamma hans tro och frid, som då endast med bättring och syndernas förlåtelse upprättas.
I avseende på dessa synder kan däremot skrymtaren fortsätta i en eller annan, dölja eller ursäkta den och låta den vara sin vana. Detta är att "göra synd"; och den som så gör synd, han är av djävulen. Detta är att "leva efter köttet": "Men om ni lever efter köttet, ska ni dö." Det är om sådana synder aposteln säger: "De som gör sådana ska inte ärva Guds rike."
Det andra slaget av synder är de som ligger i själva köttet såsom frön och rötter till allt ont och som aldrig helt kan utrotas så länge vi vandrar i prövotiden; ty när dessa är helt utplånade, då behöver vi inte mer vaka och strida — vilket inte inträffar förrän i graven. Synder av detta slag är t. ex. bristande kärlek mot Gud, feghet i bekännelsen, tröghet till bönen och ordet, missnöje och olust i kallelsen, otålighet, vrede, orena tankar och begärelser, girighet, otro, sorg o. s. v.
I avseende på dessa framstår skillnaden mellan att ha synd och göra synd, skillnaden mellan en redlig själ och en skrymtare, däri, att den senare, då han lärt att ingen är ren, att vi alla är svaga och syndare, ger sej tillfreds därmed och då inte vill bemöda sej med någon vaksamhet och strid mot dessa synder, som han likväl aldrig blir fri, och därför ger synden fritt lopp. Ja det händer också att han vill att dessa inte ens ska kallas synder, utan att han helt överser med dem, som vore de ingenting — såsom vore t. ex. kallsinnighet mot Gud, olust till ordet och bönen inte svåra synder!
Den redliga själen däremot är i beständig strid — i lidande av dessa synder, i suckan och missnöje med sej själv, i bön och vaksamhet emot det onda. "De som tillhör Kristus korsfäster sitt kött med lustar och begärelser." Då kan väl det "korsfästa" köttet ännu leva och vrida sej på korset, med missnöje och raseri att komma löst, men under tiden sitter det där och får inte sin önskade frihet. De åter, som inte korsfäster sitt kött, är enligt detta språk de som inte tillhör Kristus.
Men såsom anden är villig och redlig i det ondas undflyende, så är den det också i det godas eftersträvande och skiljer sej däri åter från den falska anden. Det är ett slags fromma människor, som i sin gudaktighet, sin bön, tro, kärlek och goda gärningar har liksom ett visst mått; och när de fullgör detta, strävar de inte längre, bekymrar sej inte om någon tillväxt i nåden, utan anser allt nog, om de bara kan bibehålla sej på den punkt de uppnått. Detta är en invärtes död och obotfärdig ande. Den redliga anden åter strävar alltid efter att tillväxa i det goda, t. ex. i mer ödmjukhet, mer tro och kärlek, mer angelägenhet och mer kraft att vandra Gud till behag.
Det är vissa goda gärningar och trosfrukter, som för en falsk kristen är för svåra att verkställa; då förråder sej hans andes falskhet däri, att han väl stundom kan gilla och berömma dem och vackert tala om dem, men aldrig själv blir färdig att börja sätta dem i verket.
Ta hand om mitt hjärta, min Frälsare kär, du allena
kan skapa det nytt och förändra och grundligen rena.
Ja, hjälp mej att världen
och synden och flärden
ej tar mej tillfånga, tills yttersta färden
är inne.
Bevara mej du ifrån frestarens hemliga snara,
och om i min bättring du finner att svek skulle vara,
förklara mej detta
och hjälp mej tillrätta,
till dej jag min lit och förtröstan vill sätta
för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar