Grunden till hustruns alla plikter emot sin man består i underdånigheten. Aposteln hade kunnat nämna flera plikter, såsom vänlighet, trohet, huslighet m. fl., men han nämner bara den som är hustruns särskilda plikt: varen underdåniga. Detta var ock det enda bud, som Herren Gud i begynnelsen gav kvinnan, då Han sade: "Din vilja skall vara din man undergiven, att han skall vara din herre." Sedan kan mannen alltid påminna om vad han vidare önskar; därför kunde aposteln så kort uttrycka hustruns plikter.
Men här hör vi genast många hustrur fråga: Ska då mannen regera hur han vill? — Svar: Inte så! Även han får sina regler att rätta sej efter. Men om han inte rättar sej efter dem, så se då, vilket tillägg aposteln genast här gör, då han säger: "Såsom tillbörligt är i Herren." Det är inte för mannens skull, eller med avseende på hans fullkomlighet, som hustrun ska vara underdånig, utan: "såsom tillbörligt är i Herren", alltså för Herrens skull, vare sej mannen fullgör sina plikter eller inte. Aposteln Petrus säger redan om blott mänsklig ordning, att man bör vara den underdånig för Herrens skull, huru mycket mer en rent gudomlig ordning, såsom denna är.
De orden: såsom tillbörligt är i Herren, innefattar två ting. Först att hustrun ska vara sin man underdånig för Herrens skull, av kristlig grund, såsom redan är sagt; för det andra att det bör ske på ett kristligt sätt, på ett sätt, som överensstämmer med Herrens ord: att hon är så underdånig, som Herren befallt; att hon således låter mannen vara sin herre, och att inte bara hennes ord och gärningar, utan hennes vilja är honom undergiven — "din vilja ska vara din man undergiven" — att hon med hjärtans lust, "för Herrens skull", gör sin mans vilja till sin vilja.
Men hit hör då också å andra sidan, att då du gör allt för Herrens skull, du aldrig låter förmå dej att vara din man så lydig, att du skulle bli din Gud olydig. Utan ifall mannen äskar något emot Guds bud, då gäller den allmänna regeln: Man måste lyda Gud mer än människor; varom också kyrkoläraren Gregorius säger: "Hustrun ska så vara sin man till behag, att hon inte blir sin Skapare till missbehag."
Men i allt övrigt lär Skriften uttryckligt, att hustrun ska vara sin man underdånig i allt; såsom apostelns ord lyda: "Hustrurna vare sina män underdåniga, såsom Herren; ty mannen är hustruns huvud, såsom också Kristus är församlingens huvud. Såsom nu församlingen är Kristus underdånig, så ska också hustrurna i allting vara sina män underdåniga."
Detta är ju höga och herrliga bevekelsegrunder! Såsom Kristus är församlingens huvud, och församlingen, hans brud, "Lammets hustru", är Honom underdånig; så är mannen hustruns huvud, av Gud därtill förordnad, och så bör hustrun vara mannen underdånig.
Så säger också Petrus: "Hustrurna vare sina män underdåniga, för att också de som inte tro på ordet, må av hustrurnas umgängelse bli vunna utan ord, när de märker er kyska umgängelse med fruktan." Här talar aposteln om hustrur, som hade rentav hedningar till män, vilket i apostelns tid ofta var fallet, då evangelium första gången predikades och av två hedniska makar den ena blev omvänd. Fastän nu den kristna och upplysta hustrun hade en hedning till man, bjuder dock aposteln, att hon ska vara honom underdånig.
O, att varje kristlig hustru ville märka på detta! Om du är omvänd och din man inte; om du också är förståndigare och skickligare än din man, din plikt blir dock densamma att vara honom underdånig, så länge han inte kräver en bestämd synd av dej. Tänk, vilket grovt och ogudaktigt väsende måste råda hos en hedning! Och dock bjuder aposteln, att en kristlig hustru ska vara honom underdånig, och vill, att om hon inte med ord får predika för honom, hon dock må göra det med sin kristliga undergivenhet, mildhet, vänlighet, trohet, då möjligen även han, bevekt av ödmjukhetens och kärlekens försmältande kraft, stannar för Guds ord, besinnar sej och säger: Jag ser på min hustru, att de kristna är ett gott folk; Gud hjälpe också mej att bli en kristen!
Give Gud, att varje kristen hustru besinnade detta och allt vad vi nu sett om hennes plikter! Det är visserligen påkostande för kött och blod, som gärna vill resa sej emot Guds ordning och säga: Ska jag alltid vara underdånig? Men där Kristi Ande bor, där måste köttet korsfästas, och där bör det vara övermåttan ljuvt för anden att få veta, vilka gärningar Gud vill ha av oss, och att få göra det, som man med visshet vet behagar Honom.
Såsom Luther säger om detta: "Det är en hög och ädel skatt, som en hustru kan ha, när hon skickar sej så, att hon är mannen underdånig, att hon nämligen då är säker, att hennes gärning behagar Gud. Vad större glädje kan väl vederfaras henne? Därför, den som vill vara en kristlig hustru, hon bör tänka så: Jag vill inte se på vilken man jag har, om han är god eller ond; utan därpå vill jag se, att Gud har satt mej i äkta ståndet, och därför vill jag vara min man underdånig och lydig."
Vardagskristen vill jag vara,
syn för sägen bär Guds ord.
Samklang mellan liv och lära,
det är himlasång på jord.
Såsom hav och sjöar vida
speglar himlen, klar och blå,
ska en vardagskristen sprida
festglans kring det vardagsgrå.
Det här är inget bibelord riktat till män, som får en annan utmaning (att offra sej för sin fru som Kristus offrat sej för församlingen), så jag kanske inte ska låtsas om att jag läst det? Men vad säger ni kvinnor? Är bibelordet aktuellt idag och hur tillämpas det i så fall utan att det leder till att en man får härja nästan hur som helst, så länge han inte "kräver en bestämd synd"? Och om bibelordet inte gäller idag, hur motiveras det? Eller gäller det i viss överförd bemärkelse (som slavarnas lydnad gentemot sina "herrar" som ju i viss mån kan överföras till begreppet underordnade-överordnade)? Eller är det en plump i det nytestamentliga protokollet, ett paulinskt och petriskt bottennapp, som inte inspirerats av Guds Ande? Ge gärna dina synpunkter på saken!
SvaraRadera