lördag 30 juni 2018

"Se på fåglarna under himmelen, de sår inget, och inget skär de heller upp och församlar inget i ladorna, och er himmelske Far föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han inte mycket mer göra det eder — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att Han inte mer kan hjälpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar Han sej om sparvarna. Skulle Han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; Han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.

fredag 29 juni 2018

"Döda nu era lemmar, som är på jorden: boleri, orenlighet, lusta, ond begärelse och girighet, som är avgudadyrkan." (Kol. 3:5)

Här nämns egentligen bara två syndavägar, otuktens och girighetens. Två gruvliga avgrundssvalg, vari många till himmelriket lärda, trogna själar, "som rätteligen var undsluppna" och "hade undflytt världens orenlighet", har åter nedsjunkit och förlorats.

Dessa två syndavägar är dock olika däri, att den förra är grov och vederstygglig och brukar bekymra och ängsla själar; den senare åter vill nästan ingen människa erkänna för vad den är. Den förra kan människor bittert beklaga och ängslas över, men över den senare hör man sällan, att någon sörjer och ängslas, utan den får vanligen ett bättre namn och ursäktas t. ex. så här: Jag måste ju försörja mej och de mina, det är inte girighet, utan nödvändig hushållsomsorg.

Dock kan den gamle tjusaren så gruvligen förvända synen, att även otuktssynden, som i sej själv är så grov och vederstygglig, i frestelsens stund kan synas alls inte farlig, utan ganska oskyldig. Detta är dock för en kristen det tydligaste tecknet, att djävulen är nära och farans stund för handen. Sannerligen, när samma synd, som i sunda och sansade tider är dej så ryslig, att du bävar vid blotta tanken på den, nu tycks dej som ett intet, helt ringa och ursäktlig, då vet du, att frestelsens stund är inne, att det är den gamle tjusarens ande och mörkrets makt, som så förvänder din syn. Då, akta dej, vakta dej! Då gäller det att skyndsamt fly eller falla!

Märk: skyndsamt fly — eller också falla i fiendens våld. Börjar du endast överlägga, så är du fången. Att Eva blott inlät sej i samtal med ormen, samt såg på den förbjudna frukten, det var vägen till fallet. I denna strid segrar man mer genom flykt än genom kamp. Så ska du också veta, att det är djävulens råd och det redan bestuckna sinnets bedrägeri, att du väl inte vill falla i synden, men bara pröva hur nära du kan gå intill brädden, utan att störta ned i djupet. Då sinnet är sunt och vakande, söker du hellre att komma så långt som möjligt från kanten.

Här gäller i allmänhet, att den, som vill undfly synden, ska börja med att fly frestelsen, fly anledning och tillfälle, fly den första tanken, och, så vitt möjligt är, fly ställen och föremål, som medför frestelse. Hit hör Kristi ord: "Om så är, att ditt högra öga är dej till förargelse (förförelse), så riv ut det och kasta det ifrån dej; det är dej bättre, att en av dina kroppsdelar fördärvas, än att din hela kropp kastas till helvetet." Även det som i sej självt är oskyldigt, såsom ögat, måste dock undflys, när det genom syndens mellankomst blivit dej till en frestelse. Och om det är dej så kärt som ditt öga, och dess försakande är dej så bittert som ett ögas utrivande — fly det ändå! Fly med din själ såsom med ett byte! Det är bättre för dej, att nu en liten tid lida det bittraste och dock rädda din samvetsfrid i tiden och din själ för evigheten, än att här en liten tid ha lust i synden och kval i samvetet och helvetets eld i evigheten!

Men för att uppväcka kristna till vaksamhet, ja, till fasa för denna synd i alla dess grader, från blotta tankar och begärelser till den grova utövningen, kan ingenting kraftigare anföras, än det som läses i 1 Kor. 6. Vilket tänkvärt stycke! Så talar aposteln: "Vet ni inte, att era kroppar är Kristi lemmar? Skulle jag nu ta Kristi lemmar och göra skökolemmar av dem? Bort det! Fly boleri. All synd, som människan gör, är utom kroppen; men den som bedriver boleri, han syndar på sin egen kropp. Eller vet ni inte, att er kropp är den Helige Andes tempel, som är i er, vilken ni har av Gud, och att ni inte är era egna? Ty ni är dyrt köpta. Prisa nu därför Gud i er kropp och i er ande, vilka tillhör Gud."

Märk sådana saker! Ni är dyrt köpta med Kristi dyra blod; ni är inte era egna, så att ni kan göra, vad ni vill, med er kropp och er ande, ert hjärta och era tankar. Skulle jag ta Kristi lemmar och göra skökolemmar av dem?

Det andra avgrundssvalget var girigheten. Denna uppslukar själar så mycket lättare, som den inte tycks ryslig, utan har så vackert sken, så många ursäkter. Vem vill vidkännas girigheten? Nej, en kristen, som börjar intas av denna begärelse, vet det föga, utan vare sej han ser på själva begärelsen, eller på föremålen för densamma, så ser han idel oskyldiga saker. Han finner, att det är lovligt, ja, en plikt, att försörja sej och de sina; vidare ser han på föremålen för sitt begär, och även de är oskyldiga, de är Guds egna gåvor, för vilka vi ju bör tacka Gud. Pengar, jordagods, oxar, hus, mat och kläder — allt är oskyldiga saker. Vem kan då straffa hans fikande? Det är bara graden av det fikandet, som ska utmärka faran, och graderna är så många; vem kan här bestämma, vad som är girighet?

O, den kristen, som inte här ska snärjas och bli en Demas, ska inte skämta och skrymta, utan bli skarpt uppmärksam på sin själs väl eller ve, samt på Herrens ord om vad som är ett rättsinnigt väsende i Jesus, och däremot vad girighet är och verkar.

Din Ande mej giv,
som stärker med ordet mitt andliga liv,
så aldrig jag, dövad av världsbullrets ljud,
förargar min nästa, förtörnar dej, Gud.
Låt girighet, otukt och lågsinnad harm
ej bo i min barm.

Men giv att jag kan
mitt kall och min uppgift med lust ta mej an.
Giv hälsa och krafter och vishet och mod,
låt verkets fullbordan bli salig och god.
Begynnelsen vare, o Gud, på ditt ord
i Jesu namn gjord!

torsdag 28 juni 2018

"Bergen må vika och högarna falla, men min nåd ska inte vika, och mitt fridsförbund ska inte förfalla, säger Herren, din förbarmare." (Jes. 54:10)

"Vem skulle jag tro om Gud, mer än Gud själv?" sa Ambrosius. Det är en olycklig omständighet, att hos alla människor, även hos de väckta och de trogna, ligger en oändlig benägenhet att döma om saligheten efter någon egen inre känsla, eget tycke eller förnuft; att döma om Guds förhållande till oss efter något, som man inom sig själv förnimmer eller erfar; att inte vilja se upp till Gud, hur Han själv uppenbarat sin vilja och sitt råd om vår salighet, inte vilja eftersinna, vad som hos Gud är beslutat, hur det i hans rådshandlingar står skrivet, utan i dess ställe sitta ned hos sej själv, ängslas, tänka, sucka och fråga liksom i vädret: Ack om jag visste, hur det är med min själs sak hos Gud? —

Hur kan jag väl på detta sätt med någon visshet få veta det? Vilken visshet kan jag få av mina egna tankar, känslor och tycken? Vad betyder väl dessa i denna stora fråga, mer än hö och strå för vindarna? Den ena stunden tycker jag, att Gud är idel nåd och kärlek, den andra stunden, att Han är en sträng domare, som umgås bara med lag och rätt; den ena stunden ser jag Gud i allt som omger mej, den andra stunden tycker jag att det finns ingen Gud; den ena stunden tycker jag om mej själv, att jag är en ganska god kristen, den andra stunden, att jag är en alldeles ohjälplig syndare. Så vacklar och vänder sej tycke och känsla hit och dit. Och vad jag tycker den ena stunden, kan vara lika falskt, som det jag tycker den andra stunden.

Det är även samma benägenhet, nämligen att döma efter eget tycke, som gör, att så otaligt många helt och hållet går miste om salighetsvägen. Var och en har sitt eget tycke och tror ingenting hellre än detta. Den ena tycker, att Gud ska ha behag i det, den andre, att Han skall ha behag i något annat. Så väljer var och en sin väg, känner därvid tilläventyrs något ljuvt i sitt hjärta och bedömer då strax att det är en god väg och följer den. Så t. ex. vill den ena behaga och vinna Gud med några yttre lagens gärningar, såsom med barmhärtighetsverk, kyrkogång m. m.; en annan med några inre, såsom med ödmjukhet, kärlek o. d.; en tredje med försakelse, bön och enslighet; en fjärde med någon religiös verksamhet för medmänniskor; en femte med alla dessa stycken tillsammans. Genom sådant söker man då bli benådad och täck för Gud.

Och vad är orsaken till alla dessa irrvägar, som de efter eget tycke utväljer? Sannerligen ingen annan, än att de inte vet eller besinnar, vad Gud redan av evighet i sitt himmelska råd beslutat om den fallna människans salighet; att de inte vet, vilket förbund Gud har ingått med sin Son, vilket testamente Han gjort åt människorna. Ty vi talar nu inte om dem, som med sovande och skrymtaktigt sinne förgäter att söka sin frälsning, eller med inbillad tro "drar vår Guds nåd till lösaktighet", utan om dem, som verkligen söker salighet, men bara söker på orätt väg.

Ävenså, när du väl rätteligen söker saligheten endast genom tron, men söker tron hos dej själv, föresätter och bemödar dej att tro, bråkar och arbetar med ditt hjärta att förmå det till att tro, men har ditt öga riktat endast inåt, inpå dej själv, eller vad du själv erfar och förnimmer, för att märka om där ännu ska vara någon tro eller inte, men du får ingen visshet, du vacklar hit och dit — vad menar du är orsaken? Sannerligen ingen annan, än att du söker på orätt ställe, söker i vädret, söker nämligen hos dej själv, vad som aldrig där fanns, vad som var att söka i himmelens rådkammare, i Guds ord, oss uppenbarat.

Märk: Tron upptänds inte genom att företa sej och bemöda sej att tro, utan därigenom att vi vänder ögonen bort ifrån oss själva, bort ifrån vad vi har, förnimmer och är, och vänder dem inpå, vad Gud beslutat och uppenbarat om vår salighet. Du har bemödat dej att tro och har anropat Gud om nåd därtill, men har aldrig ännu fått någon tro, någon frid, och nu undrar du, vad orsaken månde vara. Undra inte. Du har kanske ännu aldrig vetat, efterfrågat eller betänkt, vad det var, som beslöts i det stora rådet, vilket Gud i himmelen höll om människornas sak, förrän världens grund lades; du har kanske aldrig vetat eller betänkt, vilket förbund Gud då ingick med sin Son, vilket testamente Han gjorde åt människorna.

Hur nödvändigt är det inte att väl lära känna detta och sedan endast rätta sej därefter, endast bygga därpå! Då står jag på en fast grund, en i liv och död bestående grund, ty det är en evig grund; den lades djupare och tidigare än jordens grundvalar: "Såsom Han har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." Och den består även längre än jordens grund; "ty bergen ska väl vika, och höjderna falla; men min nåd ska inte vika, och mitt fridsförbund ska inte förfalla, säger Herren, din förbarmare."

"Bergen må vika och höjderna falla,
evig min nåd och min trofasthet är.
Aldrig förbundet av frid skall förfalla,"
så säger Herren, din Frälsare kär.

Hjälp mej, o Jesus, att gömma de orden,
lär mej att riktigt ta fasta på dem!
Och när jag slutar min vandring på jorden,
låt mej i tron på det löftet gå hem!

onsdag 27 juni 2018

"Far efter det, som är ovantill, inte efter det som är på jorden." (Kol. 3:2)

Såsom ville aposteln säga: Ni är inte hemma här, utan såsom pilgrimer och vandringsmän i ett främmande land, ja, ett fientligt land, där aldrig er Herre eller er övriga andliga släkt haft sin ro eller sina egendomar, utan endast såsom jagade flyktingar farit därigenom. Därför måste allt gott, som ges er på jorden, vara för er blott såsom ett trevligare natthärbärge för pilgrimen, där han ju likväl inte stannar och bosätter sej, utan har ett annat mål för sin resa än värdshuset.

Var och en som nu vet med sej, att han blivit en eländig syndare, uttröttad, misströstande, ja, dödad genom lagen, men har fått sin tröst, sin rättfärdighet och sitt liv i Kristus och nu lever i sådan tro och i ett sådant liv, att han inte kan få ro i världen och synden — märk, du, som vet med dej sådant, dej gäller denna ljuva förmaning: Sök det, som är ovantill, där din Kristus är. Låt aldrig mer bedra dej att försöka bereda dej ett paradis på jorden!

Det är blott ett inbillningens bedrägeri, när en kristen hoppas att här på jorden i något jordiskt finna någon större glädje, sedan han en gång fått sin glädje i Gud. Nej, blir något annat en större lust och glädje, så lider genast Andens liv. Vill du därför ha ett fridfullt och saligt liv på jorden, med bibehållande av Faderns kärlek, sök blott att bli mer och mer himmelskt sinnad, mer och mer glömma all annan vinning och lust, och endast fara efter det, som är ovantill, där Kristus är, så att inget jordiskt får intaga ditt hjärta. Ty så länge Guds säd förblir i dej och du lever det sanna livet i Gud, för dej all jordisk lycka och glädje både i fruktan och i fara: i fruktan, såvida Andens liv förblir i dej; ty då får du aldrig ro, så länge du har mer lust och trevnad i något annat än i Gud.

Kan du ha en större förnöjelse, en kärare skatt och trevnad i något jordiskt, än i Gud och hans vänskap, och dock vara lugn och glad, så är det inte väl med ditt liv i Kristus. Arbeta och vandra här nere måste du, ha och bruka det jordiska måste du; men blott med kroppen, hjärtat ska vara i himmelen, där Kristus är. Din själabrudgums nitälskan om din kärlek fordrar det. Då Gud ger dej något ljuvt, ta emot det med tacksamhet, men också med fruktan, så att inte ditt hjärta intas därav.

Allt det, som inte är Gud själv och hans nåd, får inte vara hjärtats skatt och tröst. En god lekamlig bärgning, rikedom, bekvämlighet, anseende och ära eller andliga gåvor, förstånd, erfarenhet, god vandel, bröders förtroende — allt är det dyrbara Guds gåvor, som du väl må tacka för; men med räddhåga, att inte någon sådan gåva blir hjärtats förnämsta lust och tillhåll. När således en kristen i alla fall dock måste ha i Gud sin högsta lust och trevnad, är det inte mycket värt att söka någon jordisk lycka och trevnad; ty vinner jag den, är det min fara — vinner jag den inte, är det min plåga. Blir något jordiskt en större lycka och glädje för mitt hjärta, än den jag har i Gud, är ju det min eviga olycka; blir det åter inte någon större glädje och trevnad, än den jag redan har i Gud, lönar den inte mödan att sökas, eftersom jag dock förut har en större glädje.

När nu härtill kommer, att människohjärtat har en oändlig törst efter att blott få någon annan skatt och glädje än i Gud, måste man besanna Pretorii ord: "De kristnas största lycka är, att ingen lycka ha här på jorden." Och så måste den, som verkligt vill intaga himmelen, snart komma därhän, att han älskar fattigdomen mer än rikedomen, föraktet mer än äran, lidandet mer än njutningen, ja, döden mer än livet. Detta må väl heta: Ni är döda — och korsfästa med Kristus. O, ett för köttet allt för bittert förhållande!

Här ska var och en märka, hur nödvändigt det är för den, som ska följa sådana lagar, att ha ett annat liv än blott naturens, vara född av Gud och lycklig i Gud, ja, ha himmelrike i sitt hjärta, så att Kristus är vårt liv, vår skatt och vår glädje. Ty eljest blir det oss allt för odrägligt, ja omöjligt, att i sanning och beständigt fara efter det, som är ovantill, och inte efter det, som är på jorden. Om man ock säger det med munnen, ljuger man på sin själ; hjärtat far dock efter det, som är på jorden, egen ära, vällust, rikedom, så länge man inte har fröjd i Herren, eller liv och trevnad i Gud. Rätta kristna har väl också ett jordiskt, fördärvat kött, fullt med lustar och begärelser; men de är dock korsfästa med Kristus.

Asaf bekänner, att det gjorde honom ont och stack i hans njurar att se den ogudaktiga ha all medgång, då den rättfärdige måste lida mycket; men, tillägger han, "dock förblir jag ständigt vid dej, Herre. När jag har dej, frågar jag intet efter himmel och jord. Om mej än kropp och själ försmäktade, så är du, Gud, dock alltid mitt hjärtas tröst och min del".

Och Gud är angelägen 
att få oss hem, min vän!
Bygg ingen borg vid vägen,
du har ej långt igen!
Kanske till ringa nytta
du har så bråttom här;
du ska ju ändå flytta,
du blott en främling är.

tisdag 26 juni 2018

"Vad ska jag göra för att bli salig?" (Apg. 16:30)

Du frågar: Hur ska jag komma i åtnjutande av den nåd, som är oss i Kristus given? Jag har fått kunskap om, att Gud så älskade världen, att han utgav sin ende Son, till att bli vår andre Adam, till att stå i vårt ställe inför Gud, "rättfärdig för orättfärdiga", till att i vårt ställe göra, det vi bort göra, och lida, det vi bort lida. Detta är, märker jag, den djupa, oföränderliga grundvalen för alla Adams barns salighet; ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus. Således har jag väl stora skatter mej förvärvade och skänkta och i det eviga testamentet mej försäkrade.

Men nu är frågan: Vad ska då jag göra för att komma i åtnjutande av dessa nådeskatter? Vilken är nu rätta vägen att ta emot dem? Ty var och en kan lätt förstå att inte alla människor blir saliga, inte alla kommer i åtnjutande av det stora arvet, utan endast de som på något visst föreskrivet sätt söker och tar emot det. Var och en kan lätt inse, att den som antingen alls inte söker denna skatt, eller också söker den på en orätt väg, har inte mer därav än om den aldrig hade varit oss förvärvad. Hur ska jag nu med visshet veta den enda rätta vägen att komma i åtnjutande av Kristi förtjänst?

Svar: Att vara viss därom hade aldrig i tiden blivit möjligt, om inte Gud även om denna sak i sitt eviga råd i himmelen fattat och fastställt något visst beslut, samt sedan i sitt ord uppenbarat det för oss. Men nu, högtlovat vare Herrens namn! har han fastställt ett visst och bestämt sätt, varigenom vi skulle komma i delaktighet av den oss förvärvade nåden; och detta fastställda sätt har han även i så tydliga ord uppenbarat oss, att han i följd därav sa: Nu har de ingen ursäkt.

Den som därför endast vill ge akt på Guds råd om vår salighet, sådant det i ordet är uppenbarat, kan bli lika viss om salighetens väg, som han någonsin är om sin egen tillvaro. Den som inte är viss om sättet att bli salig, har säkerligen inte givit akt på Guds eviga, i ordet uppenbarade beslut därom, utan har i dess ställe försökt genom egen eftertanke — således genom rådfrågande av det blinda förnuftet — uppgöra sin salighetsväg. När då en sådan i Skriften läser det lilla enfaldiga ordet, som uttrycker hela hemligheten att intaga Guds rike, undrar han över att det står så, ja, han stöter sej på det, hellre än att ödmjukt och lydigt anamma det. På det sättet måste han mer och mer förbryllas, förblindas, samt förbli i evig ovisshet.

Eller månne inte tusenden har undrat, varför det lilla enfaldiga ordet tro så beständigt ska förekomma i Skriften, och varför just hela saligheten ska vara bunden vid tron? Tusenden har stött sej därpå. Men vad hjälper! Hon står där dock, denna förargelseklippa, orubbligt fast, grundad i Guds eviga fridsråd.

Gud har nämligen av evighet beslutat och i sitt ord uppenbarat, att såsom ende Sonen, vår Medlare, av idel nåd i egen person skulle förvärva oss hela salighetsskatten och ge oss den såsom en fri skänk, så skulle vi inte behöva göra det ringaste till att förtjäna eller bli den värdiga, utan vi skulle endast ta emot den såsom en fri skänk och gåva. Men som denna gåva utdelas genom ord, löften och tillsägelser, så kunde den inte tas emot genom något annat än genom tron.

Här bör då väl märkas, att den saliggörande tron verkligen inte är något annat än tro, än att ta emot gåvan på ett sådant sätt som motsvarar det varpå den ges. Den ges till skänks, den ska tas emot såsom en skänk; den ges med ord, den ska tas emot med tro. Oss tillkommer alltså endast att ta emot. "Därför", säger aposteln, "måste det vara av tron, att det ska vara av nåd, och löftet bli fast för all säden". Ty grundlagen var: "Av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det."

Märk! gåva är det! Härav kom det sej, att på samma gång Kristus förkunnade Faderns eviga försoningsråd: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son", tillade han genast det fastställda sättet och medlet, varigenom vi skulle komma i åtnjutande av gåvan, sägande: "På det var och en, som tror på Honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv." På samma gång han gav sina lärjungar det stora apostlauppdraget: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för alla kreatur", förklarade han genast, vilka som skulle vara delaktiga av det: "Den som tror och blir döpt ska bli salig." Ja, härav kom det sej, att Kristus själv så beständigt hade det ordet tro i munnen, sägande: "Din tro har frälst dej", "ske dej, som du tror", "om du trodde".

Så har också alla fäderna i gamla testamentet genom tron blivit rättfärdiga och "fått vittnesbörd, att de täcktes Gud". Redan Adams och Evas andre son, Abel, var genom tron rättfärdig, och hans offer var därför Gud täckt, "med vilket han fick vittnesbörd, att han var rättfärdig". "Genom tron ärade Noa Gud och blev den rättfärdighets arvinge, som är av tron." Och "Abraham trodde Herren (i löftet om den välsignade säden, Kristus), och det vart honom räknat till rättfärdighet". Och den fromme Tobias sa: "Vi väntar efter ett liv, som Gud skall ge dem, som förblir starka i tron och fasta för Honom."

På Herrens ord var trygg, mot allt ditt tycke
och alla skiften som i känslan bor.
Hör Jesu ord, hör livets huvudstycke:
"den salig är, som inte ser men tror."

Så sant som Gud är trofast och sannfärdig
och sagt sitt "kom till mej, kom vem som helst",
skall också du, så syndig och ovärdig,
blott genom tron på nåden bliva frälst.

"Den som nu ger er Anden... gör han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många talar och tänker och drömmer om helgelsen och Anden och vet inte vari Andens verk består; det är för dem bara en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämt vari det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är också all helgelses och alla goda gärningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas hur man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allvar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sej kärlek? Är det inte en allmän regel, att över kärleken kan ingen befalla? Det jag älskar, det älskar jag, även om Gud förbjuder det.

Hur ska jag då få kärleken till Gud? Kristus förklarar detta i Luk. 7. Han säger: Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande av synderna och denna Guds barmhärtighets mottagande. Den som mycket blir förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade två gäldenärer; den ene var skyldig femhund penningar, den andre femtio. När de inte hade makt att betala tillgav han dem båda. Säg nu vem av dem som ska älska honom mer? Då fariseen Simon själv erkänt att den som fått mer eftergivet skulle älska mer, gör Jesus tillämpningen: Du, Simon, har så mycken fromhet, att du inte, såsom de andra fariseerna, försmädar mej, utan till och med bjuder mej till ditt bord. Men denna kvinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt huvudhår och kan inte upphöra att kyssa mina fötter. Däremot har du inte ens kysst min mun och till mina fötters tvagning inte ens givit mej vatten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du inte; hon har Andens frukter, och du lagens gärningar; hon är ett sant helgon, och du ett falskt. Kort sagt: den som fått mer förlåtet, älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjärtan att jag förlåter dem allt vad de gjort; då älskar de mej.

Detta var anden av Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de övriga Andens frukter. Aposteln nämnde vidare fröjd, frid. Kan man väl genom lagar, bud och tvång förmås till fröjd, göras glad, verkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen människa tvinga sej till. En verklig frid i Gud, en inre hjärtats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen människa ta sej. Allt det som egentligen är Andens verk fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu inte blivit helig, blir benådad och försmält av Frälsarens kärlek, av hans förlåtande, såsom synderskan därav blev försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker många: Visst tror jag på Kristus; vem skulle inte tro på Kristus! Nog tror man — hellre fattas det i levernet.

Se, dessa bevisar bara med detta tal att de inte vet vad tron på Kristus vill säga. De menar att de tror på Kristus, när de håller för sant allt det som står skrivet om Kristus, ja, håller också allt han gjort för oss vara väl uträttat och inte mer behöva tänkas på. De har däremot hela sin omsorg vänd på sej själva, och därmed har de tröst när allt går väl och vackert med levernet; men när de något svårare försyndat sej flyr de till sin ånger, bön och bättring, för att därigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att av hjärtat tro på sej själv, om också förståndet och bekännelsen är efter ordet.

Den som verkligen tror på Kristus, den har hela sin själs uppmärksamhet vänd på honom, sin omsorg och sin glädje fästad vid honom, ser på honom, har all sin tröst i honom; ty en rätt kristen har blivit till skam på sej själv och sitt eget arbete, har därför lärt hålla det för uselhet och träck, havande nu sitt allt i Kristus, verkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Visst tycker också jag, att jag borde arbeta mer själv och inte tro så mycket, ja, jag fruktar stundom att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att bli allvarligare och därigenom frommare. Men när jag åter kommer ihåg min erfarenhet, så vittnar den om detsamma som Skriften säger; för så länge jag umgicks med lagens gärningar var jag i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därtill förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm ande, en kärlek och lust som gjort allting lätt, så att det som förr varit mej svårt nu gick liksom av sej självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne blir jag kall och svag; men när jag har frid i Kristus får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en kristens erfarenhet. Och denna erfarenhet överensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som inte uppkommit på samma väg som Skriften lär, är inte den sanna.

Du helga ljus, all sannings port,
lär oss på varje tid och ort
att känna Gud och den han sänt.
Gör Sonens höga namn bekänt.
Förklara Faderns välbehag
och falska läror från oss tag.
Det ord är fast, det ord är visst,
som lär oss tro på Jesus Krist.
Halleluja! Halleluja!


måndag 25 juni 2018

c

Likasom en skarp kniv, väl använd, gör stor nytta, men illa hanterad gör lika stor skada; så också Guds ord. Det är en livets lukt till livet, eller också en dödslukt till döden. Guds ord har aldrig ingen verkan, om det går igenom dina sinnen, utan antingen sin egen, goda, välsignelserika verkan, eller också en i allt motsatt.

Det är som solen. Solens ljus är för alla dagens varelser ett medel till trevnad, glädje och verksamhet; men nattfåglarna blir bara bländade av den. Solens värme gör vaxet mjukt, men leret hårt som sten. Så olika verkar Guds ord.

Till exempel judarna! De var visserligen blinda och hårda även före Kristi ankomst; men då han kom, då solen stod vid sin middagshöjd, blev deras blindhet, hårdhet och ondska förskräcklig.

Och Judas, förrädaren! Den som rätt betraktar hans tillstånd måste förskräckas. Han var en av de tolv, hade hört, sett och erfarit mycket, men illa använt det, hade inte rätt hört Kristi ord.

Och så går det till ännu i dag. Vi ser ju hur många genom vardaglig läsning kan nästan hela bibeln utantill, men är sovande i synd och säkerhet. Andra som, liksom Judas, gått i Kristi och hans lärjungars sällskap, har förlorat allt nådens liv i hjärtat, all kraft och bevisning i levernet, fastän de fortsätter att bruka ordet. Men dessa är då inte bara så döda, som om de intet Guds ord hört, utan också sju gånger värre, såsom Skriften talar. Sådana kan frukterna vara av Guds ords bruk, om det inte brukas rätt.

Frågas nu vad det vill säga att rätt bruka Guds ord, så svarar vi: Därtill fordras blott, att du anammar det såsom Guds ord, med den fruktan, lydaktighet och tro, som den store Gudens ord kräver. Guds ord vill naturligtwis inte bara höras, vetas och begripas, utan hörsammas, efterlevas och tros. Gör bara det, och du ska inte komma på skam.

Det är det första, allmännaste och farligaste missbruket: att endast låta predika för sig, blott för förståndet inhämta Guds ord, men aldrig börja göra därefter. Detta var Judas Iskariots väg till förhärdelse. Därför, så snart du ser dej böra göra något, begynn genast verkställa det! Så snart du ser dig böra ha något som du inte har, sök genast att få det!

Du ser dig böra avlägga någon synd, gör det genast; ty genom att blott höra och inte göra förhärdar du ditt hjärta. Och när ska detta ske om inte nu? Och vad ska Guds ord tjäna till, om det inte efterlevs? Du kan då hellre upphöra att läsa och höra det och på en gång ge dej åt djävulen, om du aldrig vill göra det. Och vem ska göra det om inte du, som ju vill gå in i himmelen. Se, det är just förtappelsens väg att låta andra ta det till sej, låta andra göra det, men själv bara samla det i minnet.

Men säger du att du inte förmår göra Guds vilja, så frågas: Har Gud fordrat för mycket? Är han obillig i sina bud? Är det inte skäligt, att du älskar honom över allt? Eller att du älskar din nästa som dig själv? Det är inte mer han begär av dej. Och har du så allvarligt ansträngt dina krafter att göra Guds vilja? Eller kanske du ännu ganska litet bemödat dej, ja, varit säker, hård och liknöjd och med lättsinne givit dej i synden? Är det inte då rätt och billigt att du fördöms, såsom Guds lag hotar?

Se, om du sålunda allvarligt betänkte och hörsammade Herrens ord, skulle du snart börja göra därefter, eller försöka dina krafter på detta arbete; och då — då skulle snart obotfärdighetens stolthet falla, du skulle väckas ur syndaslummern och komma till en hälsosam syndakänsla, en sorg efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet. Och se, när du i din nöd och vanmakt fruktlöst ansträngde egna krafter, skulle du nödgas bedja om Guds Ande och så dels genom denne Ande, dels genom dessa inre erfarenheter få det rätta ljuset i Guds ord, ljuset ovanefter.

Utan erfarenhet är de mest höglärda och skriftlärda dock stenblinda i andliga ting; och utan Guds Ande låter  Guds ord aldrig fatta sej. Såsom Luther säger, att "när Gud gav oss sitt ord, sa han: Jag ska väl låta skriva och predika det klart och tydligt, men dock alltid laga så, att det ska bero på min Ande vem som skall fatta det". Därför ser vi också att de, som menar sej själva kunna fatta ordet och försmår att böja sej för Gud, också får förbli i mörkret.

Men nu, på samma sätt som du kom till väckelse, nämligen genom att endast vörda ordet såsom Guds ord, på samma sätt skulle du också komma till en rätt tro, när du i din syndanöd inte kunde hjälpa dej själv, och då bara hörde det glada budskapet om oförskylld nåd i Kristus med den vördnaden, att du lät detta budskap gälla mer än alla invändningar och motsägelser av ditt förnuft. Och så, genom hela ditt liv, låt Guds ord råda över ditt förnuft, ditt hjärta och ditt leverne, och till den änden bed allvarligt om Guds Ande varje gång du går till dess hörande och läsande, och vet: du ska då aldrig bruka det förgäves.

Ditt ord, o Gud, är svärd och flamma,
det tränger genom märg och ben.
I själ och ande sker detsamma,
om hjärtat än är hårt som sten.
Vår synd blir dömd av vad du sagt,
låt alla känna ordets makt!

Ditt ord, o Gud, är ljuvt som daggen
och liv åt slagna själar ger.
O Gud, bland såren, samvetsaggen
låt himlens balsam drypa ner!
Behåll oss i din vård och tukt,
låt ordet bära riklig frukt!

lördag 23 juni 2018

"Och Herren Gud kallade Adam och sa till honom: Adam, var är du?" (1 Mos. 3:9)

Detta är nu det första exemplet av Guds kallelse till en syndare på jorden — detta den första gången en syndare väcks till bättring. Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Var är du? ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samvetet, eller lagens mening och syftemål, som är att övertyga syndaren om hans fallna och olyckliga belägenhet. Ty eftersom inget kreatur är osynligt för Herren, utan allting är blottat och uppenbart för hans ögon, och Herren likväl ropar: Adam, var är du? vill han därmed säga: "Nu kommer jag att efterfråga dej. Kom nu fram och svara inför mej: Vad har blivit av dej? Var är nu den herrliga Guds avbild, som skulle råda över jorden? Och menar du, att jag inte ser dej? Du håller dej fördold för mitt ansikte; men vart vill du ta vägen?" - Sådant innebar Herrens fråga.

Därför kom också Adam nu genast fram och började förklara sej. Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Var är du? skall varenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller för alla världens tider och för alla Adams barn.

Först är det ett faderligt rop till de trogna, då de förgått sej. Redan de små barnen förnimmer ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Vad har du gjort? — så länge icke den gode Anden överröstats och deras öron dövats av fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något, som alla trogna kristna dagligen känner — detta oändliga ropande: Var är du? När de t.ex. överilat sig, syndat och förgått sej, straxt ropar det ängsligt: Var är du? Vad har du gjort? Eller när de råkat blanda sej med fåfängans barn, när de av svaghet, människofruktan eller människobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt, med ord eller gärning, förnekat sin Herre, strax få de såsom Petrus en genomträngande blick av Frälsaren, som säger i deras inre: Var är du? O, vad har du gjort? Detta är allt Vännens slag, varmed han manar oss till bättring — en erfarenhet, som inte med allt världens guld kan betalas! Ve, o ve den kristen, som inte mer får de blickarna, de ropen i sitt inre!

För det andra är detta ett uppväckelsens rop till de andligen döda, som lever utan Gud i världen. Mitt i syndens, flärdens och de världsliga nöjenas lustgård ropar det ofta i deras inre: "Var är du? det är inte väl med dig, du behöver bättring, omvändelse." När de en gång blivit omvända till Herren, bekänner de, att de länge och ofta förnummit det ropet och varit sökta av Herren — att detta ofta störde deras lust i synden — isynnerhet "då dagen svalkas", då nöjet är slut. De kommer till ensamheten eller till nattens vila, då ropar det i deras inre: Var är du? Eller de hör ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de ska vid nattvardsbordet träda Gud under ansiktet, då ropar det ofta om deras synder, om deras ogjorda bättring, om nödvändigheten av en omvändelse: "Var är du? tiden flyr, när ska du en gång bättra dej?"

Och den som inte i en hel omvändelse återkommit till Gud ska veta, att en gång måste han dock, om han vill eller inte, komma fram inför Guds ansikte; ja, en gång, förr eller senare, i tiden eller i evigheten ska varenda människa höra det ropet, så att det ska gå henne genom märg och ben: Var är du? Vad har du gjort? Ty det är omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.

Därför var inte säker! Gud dröjer väl med straffet och tiger, som om han inte alls såge dina synder, men en gång ska du höra hans röst. Och detta gäller, såsom vi förut sagt, alla världens tider och alla Adams barn. Var och en måste komma fram för Herren och göra upp om sina synder, i tiden, eller också möter de honom i evigheten.

Saken är denna: Vi är alla syndare — här är ingen åtskillnad. Dömdes vi därefter, så bleve intet kött frälst. Skillnaden är endast den, att somliga håller sej undan Gud, blir beständigt borta och kommer inte, medan nådens tid är, för att söka och ta emot nåd. Kristus säger: "Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskar mer mörkret än ljuset; ty deras gärningar är onda."

Kommer vi åter till ljuset, gör vi upp med Gud om våra synder, då blir allt väl, även om vi vore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att vi kunde behjärta de orden: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra; och om era synder än vore blodröda, så ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, så ska de dock bli såsom en ull." Så säger också ristus (Matt. 18), att när konungen kallade sina tjänare till räkenskap, och en kom fram som var skyldig tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll ned och bad. Så vill Herren handla med oss, när han kallar oss till räkenskap.

Var är du? Var är du? Vart skyndar du hän,
o mänska i skuggan och gruset?
Var döljer du dej ibland lustgårdens trän?
Träd fram för din Herre i ljuset!
Så ljuder den manande rösten.

Var är du? Var är du? Ack, trivs du väl än
därute i synden och flärden?
Föraktar du ännu din himmelske vän?
Går själen förlorad i världen,
den värld som är fjärran från Herren?

fredag 22 juni 2018

"Om ni bleve stilla, så bleve er hulpet." (Jes. 30:15)

Vilken beklagansvärd nöd och skada är det inte, att inte alla människor vet vad de har i Kristus, vad som är skett i hans död!

Sant är det, de flesta är säkra, sovande, lättsinniga nådens föraktare, vilkas fördömelse är all rätt — de ska en dag "se, i vem de har stungit", vem de föraktat. Men ni som känner er synd och dom av lagen, gärna ville återkomma till Gud men inte kan, inte vågar för det myckna som fattas er — hör, hör!

Att lagen och samvetet fördömer er, det är inte underligt, ty synd fattas inte. Ni kan inte göra vad ni borde, inte ens ångra nog, inte be, inte älska, inte vaka och strida, utan allt vad lagen fordrar, det fattas er, och vad lagen förbjuder, det överflödar.

Men hör: Allt detta jämmerliga, oförsvarliga, fördömliga elände har Kristus tagit på sej. "Kristus, som av ingen synd visste, är av Gud gjord till synd för oss — för oss — gjord till synd! — för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom honom." "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." Vad skulle han mer göra? Är inte detta nog?

Vem fördömer dej nu, o människa! Inte fördömer Gud dig; ty han är fullkomligt nöjd med vad Kristus gjort och ber dej komma genast. Inte fördömer Frälsaren dej; ty han har givit sitt blod och liv för att göra dej salig och säger: "Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade, jag vill vederkvicka er." Icke fördömer Anden dej; ty han förklarar endast Kristus för själarna, kallar och bjuder till bröllopet.

Vem fördömer dej då? Det är otron som fördömer dej, djävulen och det arga hjärtat som inger dej otro och fördömer dej, sägande att det inte är nog med vad Jesus gjort. Förskräcks för otron; du är befalld att tro; du hotas med döden om du inte tror. Bed då Gud om tron och släpp honom inte, förrän han i ditt hjärta intryckt: Det är nog, evigt nog, vad Jesus gjort och lidit.

Och den som i sitt elände fått sitt allt och sitt nog i Kristus, den är frälst, den har tron, den är en kristen — den känner Kristus och har evinnerligt liv.

"Ja", säger mången, "jag vet allt detta om Kristus, håller det också för sant; men jag får ingen kraft därav på hjärtat, det verkar inte det liv, den tröst, frid, glädje och kraft, som det skulle."

Så klagar mången. Och det är sant: Tron är inte var mans. Mången har ett vetande om Kristus, en historisk tro, men har aldrig smakat den ljuvlighet och kraft, som den sanna, levande, tillägnade tron har med sej.

Andra åter uttrycker med denna klagan blott ett törstande efter känslor och ljuva förnimmelser av nåden, av Frälsarens kärlek och närvaro. De har verklig tro, har nämligen i Kristus sin enda tröst och skatt, sitt allt i alla; har också genom tron fått ett nytt sinne och vet skilja mellan den tid de stod under lagen och denna under nåden. Men de minns också vilka ljuva känslor de i början hade, och törstar nu efter dessa åter.

Dessa borde en gång besinna, att hela Skriften talar bara om tro, tro på Jesus Kristus, och aldrig om känslor, talar om att tro på själva ordet, såsom det lyder, och därvid hålla sej, känslan må vara ljuv eller bitter. De borde besinna, att de dock bör göra den gode Frälsaren till viljes och låta sej nöja, om det behagar honom att fördölja sej och pröva deras tro, såsom han gjorde med kananeiskan, och komma ihåg, huru kärt det var för honom att hon ändå trodde, så att han just hade en hjärtlig lust däråt och utbrast: "O, kvinna! din tro är stor, ske dej som du vill." Och då fick hon också smaka och se huru ljuvlig han var.

Låt oss göra Frälsaren denna glädje! Han har ingen större glädje av oss, än när vi tror på honom.

Men att verkligen tro, d. ä. i allt bekymmer över sej själv, i all uselhet, synd och anfäktning, dock verkligen ha i Kristus sin tröst, sitt hållfäste, sin rättfärdighet och frid, det är alldeles nödvändigt. Och att vi måtte få denna kraft av ordet; att Gud, som har trons gåva i sin hand, måtte kunna ge oss en verklig och levande tro, därtill är isynnerhet nödvändigt, att vi stilla och enfaldigt ger akt på något visst stycke av Guds ord, något visst kärnspråk om Kristus, sakta, djupt och allvarligt betrakta det. Ty tron är av predikan.

Många förspiller Guds nåd bara genom att beständigt vända tankarna hit och dit, om än på andliga föremål, och kan inte hålla ögonen på den Korsfäste en enda stund stilla. De vill inte tro vad Skriften allestädes vittnar, att allt, allt skulle botas genom tron. Därför har de så mångahanda omsorger, att ordet aldrig hinner sjunka ned i deras hjärtan och verka trons liv och kraft. Ett brusande hav kan inte värmas av solens hetaste strålar, då däremot en stilla yta lätt tar emot dess ljus och värme. Så är det också med hjärtat.

Stilla, stilla, låt din stridssång tystna,
glöm din oro, glöm din sorg, din strid.
Vila på din åra, lyssna, lyssna,
vilka toner nu i kvällens frid!
Hör, det sjunger i den stilla kvällen,
Skaparns ära sjungs av himlens här.
Tusenstämmigt eko går ur fjällen,
vida havet fram sin lovsång bär.

Herre Jesus, du som dödad vorden
med ditt blod oss återlöst åt Gud!
Dig lovsjunge himmelen och jorden
för rättfärdighetens skänkta skrud!
O min Gud, låt också mej få tjäna
och få tillbe dej var dag, var stund!
Hjälp mej bli i tro vid detta ena:
Jesus Kristus är all sällhets grund!

torsdag 21 juni 2018

"Och Herren Gud bjöd människan och sade: Du ska äta av allehanda träd i lustgården; men av kunskapens träd på gott och ont ska du inte äta. Ty på den dag du därav äter, ska du döden dö." (1 Mos. 2:16-17)

Det som här är i hög grad tänkvärt och lärorikt, är det förhållandet, att Gud fäste sitt förbund vid en så ringa och obetydlig gärning.

Se och lär här en gång för alla, hur den store och helige Guden dömer! När han ville sätta människan på det största och betydelsefullaste prov, utvalde han den allraminsta gärning som kunde tänkas ut på jorden. Ett prov som skulle sträcka sina följder över en hel värld; ett bud, vars brytande skulle medföra all slags död, lekamlig, andlig och evig, fästes vid en så ringa gärning som att äta frukten av ett träd mitt i paradisets rikedom på träd och frukter.

Visst har Herren med detta första bud givit människosläktet för evärdelig tid den lärdomen, att hans ögon ser efter hjärtat, efter lydnaden, inte efter gärningens storlek. Visst har han givit oss en allvarsam lärdom därom, att han vill vara en allrådande Herre över sina skapade varelser, som fordrar lydnad, fullkomlig lydnad, blott lydnad, när Han befaller något.

Hade han t. ex. sagt till Adam: Du ska inte dräpa din hustru, eller: Du ska inte plåga djuren, då hade genast förnuftet sett skäl däri, gillat och understött hans bud, och då blott för det förnuftiga i budet rättat sig därefter; och alltså hade själva lydnaden — vad som heter ren lydnad för Herrens bud — aldrig kommit på prov. Då hade människan genast fästat sej vid gerningarnas värde och helt förbisett vad Gud egentligen ville ha: lydnaden.

Men nu utvalde Gud den allraminsta gärning, för att förnuftet inte skulle finna något skäl, någon ledning, eller understöd, utan att budet måtte fordra en ren lydnad. Nu skulle förnuftet säga: Kan Gud döma oss till döden för en så ringa gärning? Hela paradiset är fullt av träd och frukter, och vi är de enda, som ska njuta därav. För vem ska detta ljuvliga träd sparas? Här hade förnuftet alltså ingen ledning, här fordrades blott lydnad — och detta var just vad Herren från begynnelsen ville lära oss.

Det kan heller inte med ord utsägas, hur mångfaldigt och oändligt mycket ont, som kommer av den benägenheten att se på gärningarnas värde och inte på Guds ord och bud. Det är denna benägenhet som utgör grunden till all säkerhet och allt skrymteri. När Gud säger: "Du ska inte dräpa, inte göra hor, inte stjäla", det kan man hålla för viktiga bud; men då Han säger: Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn, eller: Du ska inte förtörnas på din broder, inte med falsk berättelse vanställa hans ord och gärningar, då tycker man att det bara är små och ringa bud, som man kan hålla eller bryta efter behag.

När man så förgäter den store Gudens heliga vilja och bud och bara ser på gärningen, då kan man leva alldeles säker mitt i det gruvligaste inre syndaväsende, bara man utvärtes och i vissa stycken är from. Så gör alla människor av naturen.

Men det är inte bara i avseende på Guds bud, det är även i trossaker, som samma benägenhet, att se blott på gärningen och inte på den store Gudens ord, gör oss så stor skada. Att Gud i dopet upptar ett barn, ikläder det Kristus med all hans förtjänst, det är den största dårskap för förnuftet, som bara ser vatten och en skröplig människas (prästens) tjänsteförrättning. När barnet vid två års ålder visar Adams natur, kan man inte tycka att det är heligt för Gud, eller att Guds änglar fröjdas över det.

Eller om en äldre person har kommit till tron på Guds Son och blivit döpt i dag, så får han i morgon känna, att "inte köttets smittor avlades", utan att han blott inför Gud var ren och helig genom Kristi rättfärdighet, vilken han ikläddes. Men nu ser han inte denna rättfärdighet, utan endast vad han har av Adam, endast sin egen synd och orenlighet; då är han genast färdig att fälla modet och tänka: Nej, jag blev dock inte ren. Då betyder det alls intet vad Kristus sa: "Den som är tvagen, han är alldeles ren (för Gud) och behöver blott två fötterna" (vandringen). Nej, då heter det: Om jag bara kunde vara from och helig! Men att jag endast ska ha Kristi rättfärdighet, det är ett intet.

Varför det? Bara för att Kristi förtjänst inte är min egen gärning och inte syns eller känns, utan endast är mej tillsagd av Gud. Att Gud säger det, är mej ett intet; om jag själv gjorde något herrligt, det vore något att lita på! På detta sätt är det då ett intet allt vad Kristus gjort och lidit och sagt — allt är ett intet emot min egen gärning. Sådan är naturen.

Därför är det väl av nöden att se upp och märka hur de allrastörsta ting döljer sej under den allraringaste skepnad, när Herren säger något. Sådant ville han en gång för alla lära hela världen, då det allrastörsta prov fästes vid den allraminsta gärning, såsom den att äta av ett träds frukt. Tänk, då en hel värld kom under synd, död och förbannelse genom en så liten gärning, blott för Herrens ords skull, då må ingen hädanefter se på gärningarnas värde, utan på Herrens ord allena.

onsdag 20 juni 2018

"Låt oss hålla påska, inte i den gamla surdegen, inte i ondskans och arghetens surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)

Här lär vi, att det heliga påskalammet, Kristus, inte får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta vid det förskräckliga äventyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.

Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?

Förvisso! Låt oss vakna!

Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.

Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.

Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.

Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:

"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."

Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.

Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.

"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.

Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.

Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."

Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.

Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
en förskräcklig, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.

tisdag 19 juni 2018

"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock inte förgäta dej." (Jes. 49:15)

Det bedrövade Sion, hopen av Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har övergivit mej! Herren har förgätit mej!" På detta svarar Herren så, att när Sions klagan är såsom en människas, som går ensam i en skog och talar vid sej själv — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens svar liksom ett eko i bergen. Sion hör en röst, men ser inte den som talar.

Nu vet vi ju att ett eko svarar på det sista och inte på det första ordet. Så är det också här. Sion har sagt:  "Herren har övergivit mej; Herren har förgätit mej!" Det sista ordet förgätit mej, det fattar han i: "Vad säger du? förgätit mej! Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Han svarar inte på det första ordet: övergivit mej; för det är väl möjligt att Herren till en tid kan överge — eller, rättare sagt, låtsas överge sina barn, då han fördöljer sitt ansikte för dem, fördöljer sej i nödens tid. Men det är rentav omöjligt att han ens ett ögonblick kan förgäta dem.

Över det första undrar således Herren inte, att det sägs: "Herren har övergivit mej;" men att Sion tillika vill säga: "Herren har förgätit mej", det kan han inte tåla; det är för hårt talat; det vill han vända ifrån sej. "Månne ock en kvinna (egentligen en mor) kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Se, på händerna har jag upptecknat dej!"

Alltså ger Herren i dessa ord nogsamt tillkänna, att han varken kan eller vill förgäta sitt Sion. Han kan inte. Så litet som en mor kan förgäta sitt barn, så litet kan också han göra det; och om hon än kunde, så vill dock han likväl inte; om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Han visar också orsaken, varför han lika lite vill som kan, lika litet kan som vill; ty, säger han, "på händerna har jag upptecknat dej"! Hur kan jag då, hur skulle jag då vilja förgäta dej?

Han visar på andra ställen, att han också hyser en faders kärlek, men det är inte nog, Han har mer, han har ömmare kärlek, Han har en mors kärlek: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Ja, han visar att han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter han det såsom möjligt, att en kvinna någon gång kunde göra det), så vill jag dock inte förgäta dej." Han visar att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhärtighet, som Herren Gud bevisat det mänskliga slägtet allt ifrån skapelsen, nämligen hans eget väsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen människa kunnat begripa, eftersom ingen har erfarenhet av något som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela övriga väsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Av denna sitt höga väsendes kärlek skapade Gud människan, så kostligt utrustad och så rikt omgiven av allt hon kunde behöva, varom hela naturen talar. Av denna kärlek sände han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sej en rättvis fördömelse. Såsom Kristus säger: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son". Av denna kärlek är det som han inte bara tar emot de största syndare, utan också själv söker dem; såsom Kristus säger att fadern lopp emot sin ovärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son var död och har fått liv igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn.

Men vem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde om detta inte uttrycka sej annorlunda, än att Gud var själva kärleken — Gud är kärleken.

Detta var nu den första grunden, varför Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, varpå den käre Guden här fäster sitt arma Sions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet av moderns liv. Han säger: hennes livs son. Meningen var fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes livs son, skulle bara påminna om en för modershjärtat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans vill uttrycka sitt eget hjärta och förhållande till människan och inte kan särskilt påpeka en omständighet i bilden, som inte skulle äga motsvarighet i det som med bilden avmålas, så finner vi här en högst märklig och trösterik erinran.

Människan är den store kärleksrike Gudens livs son. Eller vadan är människan kommen? Vadan är vi? Detta besynnerliga släktet på jorden som heter människa, vadan är det kommet? Är inte människan Guds livs son?

Detta är nu den djupa grunden, varför Gud inte kan helt förgäta oss.

Kunde än en moder kär
barnet sitt förgäta här,
ska vår Gud i himlen ej
någonsin förgäta dej.

måndag 18 juni 2018

"Väx i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 3:18)

Här säger någon: "Jag har väl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig svaghet i ett och annat fall. Hur ska jag komma till mer kraft och tillväxt i helgelsen?" Ack vad det är bedrövligt att man i allt ska vara beroende av Kristus!

Ja, så tycker verkligen den gamle Adam. Men vad hjälper? För ett utarbetat, förödmjukad, dödat, men i Kristus tröstat nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medger vi väl alla; många har också erfarit det — har erfarit, att samma sak, som var dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allvarligaste arbetade och kämpade med den, på en annan tid, då Herren gav tro, frid, fröjd och kraft, blev för dem oändligt lätt, gick liksom av sej själv.

Och likväl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, eviga själviskheten i oss reser alltid upp sitt ormhuvud igen, och man vill själv något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; inte kan jag tro när jag är så svag." Man vill inte tro att man alls inget förmår mer än det som är ont. Och härav kommer ofta osägliga kval, anfäktelser, mörker, villfarelser. Isynnerhet om man därtill för sina ögon har en helt annan bild av en kristen än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan väg och kraft än Gud lovat, nämligen om en jämn, beständig, likasom i våra egna händer överlämnad kraft, till tro, frid och starkhet.

När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild av en kristen och ännu aldrig hos sej funnit någon motsvarighet till den, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sej, allt Andens verk. Förvirringen och förtvivlan blir också fördubblade därigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskriver Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lovat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödvändigt vara hans egen vilja; han kan ju inte vilja att jag ska vara så svag och syndfull, ja, liksom en slav under djävulen! När han nu inte hör mej ser jag ju att han helt övergivit mej." Då är det snart gjort, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtvivlar.

O, då vore det gott att väl minnas hur Herren för de sina underligen, hur t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till svar: "Låt dej nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga", samt vilken lärdom aposteln tog av detta: "Därför vill jag allrahelst berömma mej av min svaghet, för att, lägg märke till det, för att Kristi kraft ska bo i mej — ty när jag är svag, så är jag stark."

Observera: "när jag är svag, så är jag stark". Det är hemligheten med en kristens styrka! Som ville aposteln säga: Det enda hindret för min styrka är, att jag är för mycket stark i mej själv; ju mer svagheten i mej själv blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mej vad han vill. Och på ett annat ställe berättar aposteln om en lika hård nöd och säger: "Vi var betungade över måttan och över makten, så att vi även tvivlade om livet och satte oss så före, att vi förvisso skulle dö; det skedde fördenskull, att vi ingen tröst ska sätta till oss själva, utan till Gud, som uppväcker de döda — som har friat oss från sådan död och ännu dagligen friar."

På detta sätt måste dock Gud få bli vårt enda hopp, så att vi inte har något annat att trösta oss vid än honom, som kan uppväcka de döda. O, då tycks menniskan vara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på! Gud är ingenting att hoppas på, tycker hon! Sådana djur är vi; därför behöver vi väl denna övning, om någonsin den rätta tron och styrkan ska verkas i oss.

Så står det också om Abraham, när han gick för att offra Isak, att han "trodde Gud, som gör de döda levande och kallar på ting som inte är som om de vore. Och han trodde på detta hopp, där inget hopp var". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han ville späka och försöka dej och framdeles göra väl emot dej. Annars måtte du säga i ditt hjärta: Min kraft och mina händers styrka har gjort mej denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty han är den som ger kraft."

Kort sagt: Ju förr vi kommer till grundligt misströstande på all kraft i oss själva, desto förr blir det bättre med oss. Då faller vi i Herrens hand, och hans barmhärtighet är stor. Då säger vi till Herren Kristus: Du ser och vet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helvetet, än jag av mej själv kan något bättre tro eller leva. Släpper du mej, störtar jag från synd till synd, från tvivel till tvivel, från dårskap till dårskap. På dej allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mej förutan kan ni inget göra." "Jag, jag ska göra det, upplyfta och bära och hjälpa."

Och se, då får vi också snart erfara det; för när bara Kristus fått bli vårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stannar vi i en salig förundran över Herren och säger: Hur lätt gick det inte nu, och förr var det mej alldeles omöjligt! Jag märker att allt beror på Guds givande.

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp,
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

söndag 17 juni 2018

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

lördag 16 juni 2018

"Den som tror på Guds Son har vittnesbörd i sej själv." (1 Joh. 5:10)

Här torde någon sätta i fråga, om någon människa i tiden verkligen kan veta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör söka en full förvissning därom. Detta är vanligen en av de obotfärdigas ursäkter och förebärs av sådana som ännu trivs bäst i mörkret, i ovissheten.

Men hela Skriften vittnar, att alla de gamla trogna genom tron fått vittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom en sådan tro var det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden. Och apostlarna säger uttryckligen: "Den samme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." "Den som tror har vittnesbörd i sej själv." "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör Gud till en lögnare."

Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den som vill må komma." "Om hans synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita" — men jag ändå alltid är oviss om mina synders förlåtelse, vad är det annat än att göra Gud till lögnare, eller att liksom säga: Jag vet inte, om det är att lita på, vad Herren säger. Och vilken vacker bekännelse vore väl det för en kristen!

"Därför", säger Luther, "ska vi dag ifrån dag trakta därefter, att vi måtte komma ut ur tvivel till visshet och beflita oss om att vi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste villfarelse, med vilken hela världen är förförd, nämligen den tanken att människan inte ska veta, om hon är i eller utom nåden. Ty om vi tvivlar på Guds nåd emot oss och inte håller för visst, att Gud har välbehag till oss för Kristi skull, så förnekar vi att Kristus har förlossat oss, och kastar över ända alla hans verk och välgerningar som han någonsin bevisat oss."

Sannerligen, den som åtnöjes utan förvissning om skatten sätter inte stort värde på den! Annat är det, att man bör söka förvissningen i ordet och inte i känslan. Men nu består en kristens frid och visshet inte däri, att han håller sej själv för from och trogen, är nöjd med sej själv — nej, tvärtom finns ingen, som känner mer synder hos sej än de mest troende kristna — utan hans tröst och berömmelse är denna, att Kristus lidit döden för oss syndare, att han är rättfärdig av tron, d.v.s. av nåd.

På denna grund borde vi ju med rätta ha en beständig och orubblig frid och säga:

"Jag är i mej själv alla stunder värd fördömelsen, men i Kristus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud. Jag litar bara på det, som gäller för alla, för de största syndare; ty Kristus har sannerligen i sin död försonat hela världen, inte bara de trogna. Visst är mina synder förskräckliga, många och svåra, så att jag väl vore värd att aldrig få ha en glad stund. Men vad ska jag göra, när ändå Kristus var så nådig och tog mina synder på sej och led döden för mej syndare, då vågar jag inte misströsta, vågar inte låta bli att tro och glädjas! Och jag är sannerligen inte döpt till mej själv, att jag ska bestå i min egen rättfärdighet, utan jag är därför döpt till Kristus, att jag ska vara iklädd Honom och hans rättfärdighet. Om Gud ville tillräkna synderna, vem kunde då bestå? Vi kan ju inte svara Honom ett emot tusen. Men då hela Guds evangelium vittnar, att Gud just därför gav sin Son för oss till en försoning, då vågar jag inte göra det till lögn. Visst känner jag annat i mitt hjärta och samvete; inte känner jag där rättfärdigheten, utan tvärtom synd och uselhet; men då Gud själv i sitt ord säger, att samma synd och uselhet, som jag känner, är avplanad, betald, förlåten, då vill jag dock låta Gud vara större än mitt hjärta, och en Gud som inte ljuger. Vad Gud gjort och sagt är mycket vissare än vad jag arme ser eller känner. Nu har Han inte bara försonat mej med sej i Kristi död och försäkrat mej därom i sitt ord, utan också i sakramenten givit mej insegel och testamente på hela salighetsskatten. Han har i dopet gjort särskilt min person delaktig av all Kristi förtjänst och med evigt oryggligt testamente försäkrat den åt mej. Om än jag i synd och otro gått borta ifrån min skatt, är likväl inte skatten bortgången, är likväl förbundet hos Gud bestånende; ty skulle vår otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Om jag fallit från arken, har arken likväl inte gått sönder, jag har dock nu min trygghet i samma ark. Arken, dopet, testamentet, nåden hos Gud faller och vacklar inte genom mitt fallande, utan står fast evinnerligen. Min tröst och frid står således på det, som är hos Gud, inte hos mej. Min berömmelse lyder så: Kristi blod gäller mer än mina synder; Guds ord gäller mer än mina tankar och känslor, dopförbundet, testamentet gäller hos Gud, fastän jag i lång tid varit borta därifrån. Emot Kristi blod är alla mina synder bara såsom små gnistor emot stora vida havet; emot Guds ord är alla mina motsägelser, tycken och känslor bara som damm och stoft emot ett stort berg. På denna grunds fasthet vill jag tryggt både leva och dö."

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

"Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta jag fruktar. Jag har väl för närvarande nåd att tro, men hur skall jag dock kunna bli beståndande intill änden? Man ser hur många som kan avfalla och förloras!

Svar: Kristus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känner mej, och mina får hör min röst. Och ingen ska rycka dem ur min hand." Dessa ord visar att ingen behöver misströsta om sitt beståndande, ingen behöver förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus — och längre går inte Skriften i försäkringar härom.

Många, som inte är nöjda med att stå i ett beständigt beroende av Kristus, vill ha en försäkran om att de aldrig kan avfalla. Men Skriften ger inte någon sådan försäkran, utan tvärtom bevisar hon motsatsen och varnar var och en för faran. Vi lämnas alltså alltid i fruktan för oss själva och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra hälsosammast.

Detta är också vad Skriften i tydliga ord yrkar: "Se till, att ni i detta ert elände vandrar i räddhåga. Fröjda er med bävan. Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." "Ni som fruktar Herren, hoppas det bästa av honom, ty han felar er inte." -

Vad är då nu vår tröst i Herren? Den, att Kristus, Guds Son, som givit sitt liv för oss, är vår Herde. Då han är av en sådan kärlek och trohet, att han för vår skull blivit människa, blivit "lik bröderna", varit frestad i allting liksom vi, och slutligen givit sitt liv för fåren, vad skulle vi inte då vänta av honom? Då han därjämte är en allsmäktig Gud, vilken fiende kan då göra det får någon skada som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sej intill honom!

Detta är vår tröst, att han, den gode herden, ska själv föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla vår tro, ännu stärka och liva trösten och glädjen i honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att han ska söka upp det borttappade och hämta igen det förvillade, så att, även när vi förvillats från rätta stråten, han ändå inte vill lämna oss, utan vill gå efter det får som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det bara åter börjar lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Vidare, att han ska förbinda det sargade d. ä. trösta och hugsvala de av satan illa medfarna själarna och återställa dem till frid och hälsa; stärka de svaga och samla lammen, som inte kan följa hjorden, i sin famn och bära dem i sitt sköte; kort sagt, sköta alla fåren såsom de behöver det.

Men ska då inte fåren själva göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får hör min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtröstar på mej, de har inget annat hopp än i mej." För den som i nödens stund är vårt hopp, dens röst aktar man på. För det andra betyder det att höra Herdens röst att ge akt på densamma, vörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt vad som behövs. För allt vad den gode Herden gör till vårt bevarande, det gör han med sin röst. När vi då bara ger akt på hans röst, så blir allting botat.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla världens förförelser, all vår svaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kort sagt, allt ont botas endast genom hans röst. Ingen kristen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin kristendom, att han inte kan angripas av vad ont som helst; då beror allt på, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sej, straffa sej, trösta sej — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjälpas.

Vi ser, att Frälsarens lärjungar aldrig var komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i vaksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sej själva, tro och vandra såsom de borde, utan där förekom dagligen några större eller mindre brister. Men vad som gjorde att de ändå bibehölls och tillväxte i nåden, var endast att de var Herden nära, att de dock hörde hans röst, dagligen lät rätta sej av honom, varna, straffa och trösta sej. Därigenom blev allt gott igen, och så lärde de alltid mer och mer, vad de behövde lära.

Vad var det åter som gjorde att den arma Judas blev förtappad? Inget annat, än att han inte hörde Herdens röst; att när djävulen ingav honom i hjärtat det som var ont han inte aktade Herrens varningar; och när samvetet vaknade med förskräckelse, han inte lät något nådens ord trösta sej. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Därför, så länge vi ännu hör Herdens röst, älskar ordet om Kristus och allvarligt begagnar det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssnar på den trofaste vännen, som osynlig följer oss och talar till våra hjärtan, så länge ska ingen fientlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty Herren är större än alla, och han har högtidligt betygat: "Ingen ska rycka dem utur min hand."

O du som sade: "Ingen kan
de mina från mej taga",
dej mot en värld jag ropar an
som vill mej från dej draga.
Låt mej ej villas bort från dem
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

torsdag 14 juni 2018

"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Hur många och skiftande är inte meningarna om vägen till salighet! Och var och en vill tro sej veta den rätta. Såsom Skriften säger: "Var och en tycks hans vägar vara rena; men Herren allena gör hjärtat visst."

Vi ser ju att ingen synes tryggare än den döda, blinda världen, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och avgörande ton säger den ene: "Gör bara alla rätt och så många du kan gott, och var viss att Gud inte ska fordra mer; Gud är mild och rättvis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samvete, jag går till skrift och lever ordentligt och tror att Kristus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så ska Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjärde: "Att Gud är mej nådig, det säger mej mitt hjärta, det säga mig hans nådiga skickelser med mej, ja det har han själv på enskild väg sagt mej (t.ex. i drömmen); jag behöver inte forska mer därom" o. s. v.

Men en femte, en allvarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig väckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är vägen."

Men Kristus säger även om de allvarligare: "Många ska söka att gå in genom den trånga porten och ska ändå inte kunna;" och Paulus: "Jag bär vittne med dem, att de har nit om Gud, dock inte visligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin visa i nyss nämnda nådens ordning, så att Kristus och all hans förtjänst är däremot ett intet; en annan talar bara om tro; en tredje bara om gärningar; en fjärde sätter i förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om avdöende, försakelse, luttring, bön, världens och den egna viljans avdöende; en sjätte säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är vägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bevisning, det är min sak. Herre, har jag inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"

Sådana och ännu flera är de olika meningarna och förmenta salighetsvägarna, som mitt i kristenheten löper korsvis om varandra. Visst innehåller de många kostliga saker, dygder och övningar, som ingen sann kristen må förakta, utan med allvar eftersträva, ja, det är sådana saker som endast hos sanna kristna finns i verkligheten; men det utmärkande hos en sann kristen, vilket också bevisar att dessa dygder är äkta, är Andens verk, ligger dock inte i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan vara lika fjärran från den sanna, som Sibboleth avek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det svaret på Herrens stora dag: "Jag känner er inte, gå bort ifrån mej!" Se bara Matt. 7, där Herren själv säger: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig; gå ifrån mej ni ogärningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?

Svar: Ja, Gud vare lov! De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen, att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt. De ser det bestämt avgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; ty livet är i Guds Son.

Detta bör nu var och en begagna till sin egen andlighets prövande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Visst måste han då även förstå mycket om andra slag av andlighet; måtte han blott därvid vara i sin kärlek vis och försiktig, men i sin försiktighet av kärlek nitisk. Många, som inte ännu är komna till sanningen och livet, är dock desamma som en gång ska komma därtill, helst om alla trogna ville med kärlek och vishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälskar och yrka på förkrosselse, allvarlighet såsom deras viktigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på självförsakelse, avdöende o. s. v. det är allt gott, allt kostliga saker, men ännu inte livet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets tron sjunger hans lov, kan ännu en framträda och säga: Även jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon var såsom eldslågor, att för honom inte ens himlarna var rena, att Guds dom gick mycket högre än människors; "och jag vart död", men Kristus blev mitt liv, och han är nu min psalm och min salighet, för vilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har givit mej en ny visa i munnen: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är värdig att ha ära och pris och lov från evighet till evighet. Amen."

Låt mej ej av mänskotycken,
mänskomeningar bero,
ej i någon självgjord bättring
söka eller finna ro. 

onsdag 13 juni 2018

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden kastas bort till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, hur kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligen: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, för att han skulle göra detsamma som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "för att han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat som summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen för att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket att Gud själv ska skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor inget gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt vad jag bort. Gå till honom, han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

Ja, min rättfärdighet däruppe sitter
på Faderns högra hand, på himlens tron.
Och fienden, fast ondskefull och bitter
kan inte rubba den i minsta mån!
Halleluja! Jag därför nu vill sjunga:
Lov, ära, pris ske dej, o Jesus Krist!
till dess i himlen med förklarad tunga
jag lovar dej med helgonen till sist.

tisdag 12 juni 2018

"Allt kött är hö." (Jes. 40:6)

Allt mänskligt är falskt, svagt, vacklande, ovisst, ombytligt, såsom förnuft, känsla, tanke, tycke. T. ex. än ser jag Gud i allt, som förekommer min blick, än tycker jag, att det finns ingen Gud i världen; än tänker jag, att Gud är idel och överflödade nåd och kärlek, än åter att Han är uttröttad, onådig, bortvänd, vred; än tycker jag om mig själv, att jag är en ganska försvarlig kristen, än åter en alldeles ohjälplig syndare.

Korteligen: tycket, känslan — allt är det såsom rör för vinden, svävande, ovisst, falskt, ombytligt, lögnaktigt. Såsom profeten säger: "Allt kött är hö." Så ser jag då äntligen, att allt, vad jag själv tycker, förtjänar ingen uppmärksamhet.

Herre! varvid ska jag då trösta mej? Jo, ett vet jag, som är visst och evigt orubbligt: I himmelen sitter en Domare på tronen, den store, helige Guden! Han har talat och från himmelen nedsänt ett evigt orubbligt ord, vars domar står fasta såsom berg, ja, varav inte en bokstav förändras eller blir om intet, om också himmel och jord förgås.

Vad säger nu detta eviga ord om oss, om vår värdighet eller ovärdighet, om hur vi ser ut inför Guds ögon? Svar: Det säger: "Herren såg av himmelen på människors barn, för att han skulle se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud; men de är alla avvikna, och allesammans odugliga, det är ingen, som gör väl, ja, inte en. Gud såg på jorden, och se, hon var fördärvad; människans ondska var stor på jorden. Den är inte till, som är rättfärdig, inte en."

Då vi nu härtill lägger, att Gud är så helig, att för honom inte ens himlarna är rena, att han finner orenhet i sina änglar och dårskap i sina heliga, så följer, att ingen enda människa kan bestå för honom, att allesammans är värda den eviga fördömelsen och är däruti lika, att Judas och Johannes är lika värda en och samma fördömelse, att Petrus och trollkarlen Simon, jungfru Maria och skökan är lika förtjänta av ett och samma helvete.

O, så förskräckligt och orimligt, säger du. Ja, känn här, hur förnuftet stöter emot, då man rätt fram uttalar, vad som ligger i orden: "Här är ingen åtskillnad; allesammans  är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud; men blir rättfärdiga utan förskyllan av Guds nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus". Inför människor är det en åtskillnad, men inte inför Gud.

På jorden är det visst ett avstånd mellan dalbottnen och bergspetsen, men då man betraktar bådas avstånd från solen, försvinner denna åtskillnad, den tas då inte i betraktande, ty avståndet är så stort; man säger om dem bägge blott detta: Avståndet är ofantligt. Så är det också inför oss en åtskillnad mellan den ena människan och den andra, den ena stunden och den andra, men inte för Gud.

Allt vad människa heter, även den trognaste och frommaste kristen, är en överallt oren jordmask. Hans bästa gärningar är besmittade av den gamle ormens gift; hans tro, kärlek, bön, lovsägelse, som är hans bästa verk och av Guds Ande verkade, är dock genom kärlets orenhet besmittade: tron blandad med slagg, med egenrättfärdighet och otro; kärleken ringa, inskränkt, försumlig; bönen och lovsägelsen kall, svag och ovärdig  det stora Majestätet.

Utom dessa beständiga brister, vilka vore nog till människans fördömelse, faller hon också oupphörligen i synder och orenar sig under vandringen; hon kan aldrig så vaka, att hon inte här och där besmittas av ogudaktighet. Hela jorden är överhöljd av orättfärdighet, som av en svallande syndaflod, såsom: avguderi, otro, sorg och misströstan, Guds namns missbruk, svordom och ogudaktigt tal, sabbatsbrott, olydnad, vrede, hat, trätor, otukt, lösaktighet, orenlighet, girighet, stöld, bedrägeri, falskhet, lögn och förtal; och där inte allt frambryter i gärning, kokar dock hjärtat av onda begärelser, tankar och inre rörelser, vilka för den Heliges ögon är idel orenhet.

Sådant är det fallna släktets tillstånd! Hur vill då ett människobarn bestå för Gud? Varmed vill du betala dina skulder, o människa! Du kan inte svara honom ett emot tusen. Även om du länge varit en trogen kristen, mycket erfarit och mycket uträttat, så gäller det inte mer — ser Gud på dej med sina heliga ögon, så, ve dej! Det var en gammal from Guds tjänare, som kände detta och därför bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig." För Gud är ingen levande rättfärdig, sådan är ordets dom.

Se hur detta strider mot tycke och känsla, som alltid, när vi varit något frommare, säger oss, att vi då är värdigare nåden, eller att Gud då har lättare att förlåta oss; men däremot, då vi syndat, tycker  vi, att Gud ska ha svårare att förlåta oss. På det sättet skulle nåden och rättfärdigheten, åtminstone till någon del, komma av våra gärningar, av vår värdighet. Men detta har vi nu sett Skriften neka. Minns därför, att du är alla stunder lika värdig och lika ovärdig. Sådan är det himmelska, eviga ordets dom.

Jag var stund i mig är ovärdig
- om Gud skulle skåda på mig,
min fromhet, min vandel och stig,
fördömde han mig -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!