Många är religiösa utan att ens vara väckta, än mindre kristna. Många är väckta och på visst sätt omvända — nämligen vända från världens vanliga fria, gudlösa väsen till en allvarsam gudaktighetsövning — men är likväl inga rätta kristna, d.ä. i Kristus frigjorda och saliga människor. Många tror och bekänner även Kristus vara vår rättfärdighet, visdom, helgelse och förlossning, efterso de vet att Kristus ska vara allt detta, samt att man ska tro och bekänna det för att vara en fullständig kristen, men mitt under den tron och bekännelsen har hjärtat i tysthet sin tröst och sin tillit i något annat, såsom i bättringens allvar, i ånger, bön och kamp. Ty då dessa är, som de bör, då är man så tröstad och troende — i Kristus? — men om dessa brister, kan man inte tröstas med endast Kristus, då betyder han inget.
Där är då en smygande egenrättfärdighetsorm, en falsk tro, eftersom den inte verkligen i Kristus har sin tröst, sin hela tröst. Såsom ett skönt och träffande uttryck av dessa sanningar läser vi i 1 Kon. 19:11—13 följande: "Och se, Herren gick där framom och ett stort, starkt väder, som bröt berg och sönderbråkade hällar inför Herren; men inte var Herren i vädret. Efter vädret kom en jordbävning; men inte var Herren i jordbävningen. Och efter jordbävningen kom en eld; men inte var Herren i elden. Och efter elden kom ett ljud av ett sakta väder. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansikte med sin mantel och gick ut och steg i dörren av kulan."
I denna majestätiska underbild såg profeten inte bara en målning och uttydning av sin egen ledning utan också av Guds allmänna hushållningssätt inom nåderiket på jorden. Stormen, jordbävningen och elden utgjorde nämligen en träffande målning av lagen, dess tid och dess verkningar; då däremot ljudet av det sakta vädret rätt vackert avbildar evangelium och dess tid — först i stort och i det yttre, föreställande gamla och nya testamentets olika tider och regeringssätt, och sedan i smått, i det enskilda inre hos var och en, där även alltid en gammaltestamentlig tid med dess lagar, tvång, mångoffertjänst och väntan föregår Kristi ankomst och nådefulla uppenbarelse — en gammaltestamentlig tid, som hos den ena är längre, hos den andra kortare.
Hos många själar uppkommer nämligen ett slags stormväder av andliga upptäckter, insikter, föresatser, andliga ord och företag, så att de även själva börjar i Herrens namn storma på andra, börjar "bryta berg och sönderbråka hällar inför Herren", och där är mycken välmening, men föga sinne och sans, föga egen erfarenhet; de är inte ens själva verkligen uppväckta, ty de har mycken tröst i sej själva och stora förhoppningar på sin bättrings framgång. Där är bara väder, stort, starkt väder; "men inte var Herren i vädret."
Men vidare. Det kommer längre med dem. De blir verkligen uppväckta, där blir i deras inre en jordbävning, där blir en hjärtbävning, de får se att de med all sin storm inte själva verkligen är och gör, vad ordet innehåller — de förskräcks, de griper sej allvarligt an att nu göra och bli vad de bör, men det blir inte av, där är ingen kraft, där är bara jordbävningens förstörelse, "ty Herren var inte i jordbävningen". Tvärtom blir det värre och värre, ty "av budordet får synden liv och uppväcker i honom all begärelse" och blir väldigare än förut. Av detta uppkommer en eld, en pinande ångesteld, samt en brinnande ansträngningseld, men allt lika förgäves. Ty "inte var Herren i elden". Nu faller modet, alla försök är fruktlösa, alla förhoppningar är felslagna, allt är förlorat, och nu börjar det ämnet som brann bli förtärt, nämligen det egenrättfärdiga jag, jag måste, jag ska, jag borde ju! Och jag vart död, säger Paulus.
Och se nu, nu kommer det sakta vädrets ljud, evangelii hugsvalande, fridgivande och saliggörande röst väl till pass för det förtvivlade hjärtat; nu smakar det gott att höra om en alldeles oförskylld nåd över det alldeles förtappade, i sitt blod liggande människobarnet nu, då all tröst var ute, nu om någonsin, får den rätta trösten rum i hjärtat; nu stillar sej de stormande tankarna, kvalen och begärelserna. Där är nu nytt liv, fröjd, frid, kärlek, enfald, förtrolighet med Herren, milda ögon, glada ord, nya andliga krafter — där är nu Herren, där skyler man sitt ansikte i salig blygsel över en så oförväntad hjälp, en så oförskylld nåd, och säger: Detta tänkte jag väl aldrig, det förstod jag inte, att det skulle gå denna väg, att jag skulle av idel nåd få nåd, då jag var som allraovärdigast. Eller förstummas man i salig skam över den stora nåden, såsom det står i Hes. 16: "Du ska tänka därpå och skämmas och för skams skull inte djärvas upplåta din mun, när jag förlåter dej allt det du har gjort, säger Herren."
Då Elia vid det sakta vädrets ljud förnam Herrens närvaro, då "skylde han sitt ansikte med sin mantel och steg i dörren av kulan", liksom för att uttrycka sitt för Herrens vilja undergivna: "Tala Herre, ty din tjänare hör!" Nu först är man en kristen och skicklig att föra det nya testamentets ämbete, inte bokstavens utan Andens; nu är också den stummes tunga lös till att lovsjunga, till att rätt bekänna Kristus, vilken ordning även David uttrycker: "Jag tror, därför talar jag, men jag blir svårligen plågad."
Det finns mänskor som bekänner
Jesus med sin mun var dag,
trivs så väl bland Jesu vänner,
hör hans ord med välbehag,
men det ena, enda fattas:
liv i tron på Jesus fattas,
och den själ som detta fattas
får ej tröst på domens dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar