Men vad vill det säga? torde någon fråga. Hur kan man förtiga något inför Herren? För hans ögon är ju allting blottat och uppenbart? Jo, detta förtigande förstår vi av erfarenheten. Det betyder egentligen, i Davids mun, att gå med sin synd, sitt betungade och sjuka samvete på ett visst avstånd från Gud, till dess syndakänslan av sej själv ska avsvalas, innan man vill gå fram till nådastolen, falla Gud till fota, erkänna synden och söka förlåtelse och avlösning.
Men ordet kan även begagnas om hela den döda, obotfärdiga hopen. Hela världen går och tiger med sina synder inför Herren, och därför är hon osalig. Hon känner inte synden och kan därför inte rätt bekänna den. Därför innefattar ordet "bekänna" att göra bättring, lära rätt känna sin synd, sin överhängande förbannelse och söka nåd i Kristus. Detta är nu allt vad som fordras för att bli delaktig av den förvärvade förlåtelsen. Det måste bli en svår hunger i det landet där den förlorade sonen håller till, för att han må lära tänka tillbaka på fadershuset och den svåra synd han gjorde då han övergav sin fader och gick ut och förstörde sitt arv. Då först beslutar han: "Jag vill stå upp och gå till min fader och bekänna: Fader, jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas ditt barn, men gör mig såsom en av dina legodrängar!" Så har Jesus själv sammansatt orden, när han ville göra en tavla över en omvändelse.
Av dessa ord ska vi se något om det rätta bekännandet. Förlorade sonen nämnde inte någon viss synd, utan sa bara: "Jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas din son." Han sa inte: Den och den synden är värd ditt misshag, utan jag, jag, hel och hållen, är ovärdig att vidare kallas din son. Vad ska vi lära av det här? Jo, det är ingen rätt bättring, där man bara känner och erkänner en och annan synd, men därunder har mången annan god sida, varöver man är självbelåten, utan man måste känna sig hel och hållen fördömd eller värd fördömelsen. Vidare: den förlorade sonen förblev inte där han var, utan började verkligen gå tillbaka till sin fader. Det är en falsk syndabekännelse, om du kan bli kvar där du är, borta från Gud, i världen och synden.
Men märk även: den förlorade sonen sa: "Gör mej såsom en av dina legodrängar." Detta var hans egenrättfärdighet och otro. Han menade inte att han av idel nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han först måste tjäna sej upp hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem som gör bättring; men då är det att märka, att fadern inte fäster någon uppmärksamhet vid denna villfarande välmening. Det heter: "Då sonen ännu var långt ifrån (hade inte hunnit be en enda bön, icke gråta en enda tår, inte göra en enda tjänst), såg honom hans fader och började förbarma sej över honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". —
O, det makalösa, gudomliga förlåtandet! Hade inte fadern med skäl kunnat säga: Gå bort, du ovärdige, du förnedrade son; du har slösat bort ditt arv, du har förspillt din barnarätt! Men nej, han förebrådde honom ine hans synder med ett enda ord, inte heller fordrade han den ringaste gottgörelse, utan låter genast sätta på honom den yppersta klädnaden, ring på hans hand och skor på hans fötter, samt ställa till en glädjefest för hans återkomst. Så har Kristus själv beskrivit det gudomliga förlåtandet; så vill han vara känd och ansedd.
Fadershjärtat var oföränderligt hult och förlåtande även under den fallne sonens bortovaro och förskräckligaste försyndande. Inte blev det försonat genom hans återkomst, det var tillräckligt försonat förut; men den bortgångne hade ingen nytta av det förrän han återkom. Härav lär vi då att Gud är försonad, även mot de ogudaktiga, otrogna, oomvända; Kristus har borttagit även deras synder på en dag, även de har nåd och förlåtelse sej förvärvade; den yppersta klädnaden, Kristi rättfärdighets klarskinande silke, har även för deras räkning länge varit färdig och väntat att bli mottagen.
Här kan vi även lära när den saliga stunden inträffar, då en arm syndare verkligen tar emot nåd, förlåtelse och barnaskap — nämligen vid första allvarliga återvändande till Herren, d.ä. den första gången han, misströstande på sej själv och allt eget, såsom sin egen ånger, bön och bättring, vänder den nödställda, hungrande och törstande själens öga på den korsfäste; men mycket mer den första gång han förstår sin salighet i Kristus, den första gång han får se i evangelium, vad han förr inte sett, hur allt är redo, är nog och över nog i Kristus.
Varför tvivlar jag, fast du mej sagt
att du alla synder på dej lagt,
att du räknar dem som vänner
som för dej sin synd bekänner?
För att du i nåd vill nakna klä
och för alla led på korsets trä,
vågar vid din tron jag böja knä
och fråga dej:
Finns det nåd för varje skuld jag har,
blod som varje syndafläck borttar,
kraft som skänker seger alla dar
för mej, för mej?
Ja, jag flyr i nådens öppna famn,
vid vart löfte ristar jag mitt namn.
Som jag är till dej jag hastar,
Herre, du mej ej förkastar.
Jag står upp, en fri, förlåten slav,
dej som segrat över död och grav
vill jag prisa för den kraft du gav
en fjättrad själ.
Nåd det finns för varje skuld jag har,
blod som varje syndafläck borttar,
kraft som skänker seger alla dar
för mej, för mej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar