Men nu frågas: Hur hade David fått ett sådant hjärta? Varigenom hade Herren blivit honom så hjärtligen kär? Svar: det är bara syndernas förlåtelse och förvissningen om den, som kan göra ett mänskohjärta rätt lyckligt, varmt och brinnande.
Om en människa än tror allt vad Skriften innehåller om Kristus, och tror det så visst att hon kunde tusen gånger dö på den tron, men inte känner sina synder, utan går nöjd och självbelåten, får hon av all sin tro ingen kärlek, ingen glädje, intet liv i Gud, utan all hennes gudaktighet består blott i kunskap och fromma iakttagelser. Och åter, om en människa blott så känner sina synder, att hon till kropp och själ försmäktar, men inte har fått trons visshet om förlåtelse, går hon lika kall och död, om hon också arbetade sej till döds på sitt hjärta att böja det till kärlek och glädje. Här fordras alltid de två ting, som Skriften förenat: bättring och tro, eller syndens överflödande och nådens överflödande.
Men då, o, vilket nytt liv, vilken fröjd, vilken frid, vilken brinnande ande, vilken lust och kraft till allt heligt, när jag i min största ovärdighet får den store Gudens försäkran: "Dina synder förlåts dej, du får nåd för allt, och du ska redan på jorden leva i ett rike där ingen synd tillräknas dej, utan du ska i mina ögon vara alla stunder täck och behaglig!" Hör det alla - det är ofta sagt, men måste ideligen sägas, då det alltid förgäts — hör: detta är den enda vägen att bli både salig och helig, att bli rättfärdig för Gud och glad och varm i sitt hjärta och villig och skicklig till det goda.
Då en människa blivit väckt ur den förskräckliga syndasömnen och börjat söka frälsning, eller då en kristen liksom på nytt vaknar upp över sin försummelse, kallsinnighet och synd och försjunker i trälsinne, är det vanligen ett stort bekymmer för en sådan människa, att hon inte kan så älska Gud, som hon borde, och som hon ser, att David eller andra Guds barn har älskat Honom. Då ängslas hon, då ber hon, då arbetar hon att kunna älska, att göra sitt hjärta varmt; men hon kan inte, hon är lika kallsinnig ändå; hon ber om kärlek, men känner samma köld ändå; hon strider mot sin avgudiska kärlek till andra ting eller personer, som blivit henne kärare än Gud, men hon älskar dem ändå; hon är då olycklig över detta, och allt med rätta, menar hon, ty hon älskar inte Gud.
O, när hon då inte bara förstår, utan med den nya syn som Anden ger äntligen inser, att det var riktigt förtappade syndare Kristus kom att hjälpa; att han kom att göra för oss just det som lagen inte kunde verka i oss, just det, det, det, som lagen inte kunde åstadkomma; att han har älskat Gud för oss, han har varit ren, helig och rättfärdig för orättfärdiga; att allt är fullkomnat, allt är redo; att så eländig hon är, så ovärdig och oskicklig hon är, så kall eller varm hon är, så hård eller förkrossad hon är, är hon dock rättfärdig, helig och "täck i Honom, som var kärkommen". O, när hon i trons ljus sådant ser och blir fullt tröstad, frigjord och viss om sin benådning — se, då älskar hon — då kan hon älska, då kan hon inte låta bli att älska en så övermåttan nådig Gud och Fader; då har i hennes hjärta blivit ett nytt liv, fröjd, frid, kärlek och en innerlig lust till Frälsarens bud och vägar; då kan hon inget annat än av hjärtat lova och prisa Gud — och då kan hon sjunga med David : "Lova Herren, min själ, och allt det som är i mej. lova Herren — som förlåter ej alla dina synder och helar alla dina brister."
På detta sätt går det till att få ett sådant hjärta som David hade. Att vara religiös, vis, from och välgörande, men utan att ha gått denna väg, denna mörka, ömkliga, eländiga väg, genom syndanöd till benådning i Kristus — o, det är allt bedrägeri; det skapar väl hyggligare folk än världen, men inte kristna som är "iklädda Kristus"; för utan att ha råkat i syndanöd kan inget sant iklädande av Kristus ske. Och det går väl för sej att vara en sådan dygderak religiös man här i tiden; men den stunden då konungen går in i bröllopssalen att "bese gästerna", ska den mannen finnas i saknad av bröllopskläder och därför, efter all sin fromhet vid bröllopsbordet, kastas bort i det "yttersta mörkret". Nej, man måste gå Davids och synderskans väg! —
Vad? Ska man då synda för att bli salig? O, nej; det finns nog synder förut!
Synder fattas oss inte; felet är att vi inte känner dem. Och du skulle nog känna synder, mer än du förmådde bära, bara du finge nåd att vörda Gud, bara "Guds räddhåga komme för dina ögon", bara Guds helighet finge skina in i ditt samvete och ditt hjärta, så att dess orenlighet, kallsinnighet, skrymteri, högmod m. m. en gång bleve stora synder för dej. När sålunda själva hjärtat är angripet, då blir visst nöden svårare, men då blir också nåden sann och stor och överflödande, och då blir hjärtat fött på nytt — då blir där en sann kristen.
Min själ ska lova Herren
och allt som är i mej hans namn!
Han är ej från oss fjärran,
han möter oss med öppen famn.
Han all vår synd förlåter
och helar all vår brist,
till nåder tar oss åter,
hans ord är fast och visst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar