måndag 30 april 2018

"Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen." (Matt. 5:16)

O vilken skön och glädjande syn, som kan fröjda både himmelen och jorden, när en kristen som brinner av nitälskan för trons väg, för Lammets ära, brinner av nit mot gärningarnas förtjänst inför Gud, likväl på samma gång är själv den mest välgörande människa, rik på goda gärningar och flitig i Herrens tjänst! O, detta sammanhang kan alldeles dräpa satan, så grämer det honom, eftersom det inte finns något som så kan förstöra hans rike, som så starkt och klart vittnar om evangeliets sanning — ingenting, som så mäktigt griper sinnena och övertygar dem, som just detta samband mellan nitet mot gärningarnas förtjänst och rikedomen i gärningarnas bevisning.

Har jag bara det ena, har jag endast nit för trons väg och emot gärningarnas förtjänst inför Gud, men inte själv bevisar några goda gärningar, så dömer alla människor: "Det är en mycket bekväm väg till saligheten att bara tro och slippa göra något gott!" Men har du alla medmänniskors och grannars vittnesbörd, att ingen är mer villig och glad att göra goda gärningar än just du, som så mycket försmädar och nedsätter gärningarna då fråga är om rättfärdighet inför Gud, då "stoppar du alldeles munnen till på de galna och oförståndiga människorna". Då ska alla redliga själar nödgas tänka: "Nej, det är inte för sin egen maklighet, denne talar emot gärningarnas förtjänst, han bevisar själv annat."

Därför är de mycket dyrbara kristna, som på det närmaste förenar dessa två stycken: att de nitälskar blott för Lammets förtjänst, men själva på samma gång är rika på goda gärningar. Bedjom Gud, att vi måtte länge få behålla sådana kristna på jorden! Ty det är genom sådana Kristi rike och evangeliets ära på det kraftigaste befrämjas.

Däremot, vilken försmädelse för det kristna namnet, när en kristen som bekänner tron lever andligen lättjefull och ofruktbar, ja, genom framstående oarter "giver lastaren rum"; när de som hör hans vackra bekännelse, men också ser hans dåliga leverne, ska med förakt vända sej om och säga: "Betyder din vackra bekännelse inget mer, då kan också jag vara en kristen" o.s.v. Och så har den själen fått det starkaste stöd för sin obotfärdighet, sitt förakt för ordet om bättring och omvändelse — och det stödet har han fått av dej — av en kristen, som skulle tvärtom bort tjäna till hans väckande.

O vilken förfärlig sak för samvetet, när din prövotid är slut, det är slut med alla tillfällen att göra något bättre, du har fått bud: Gör räkenskap, du får inte längre vara min fogde! O, vilken hjärtfrätande ångest, när du ska komma ihåg, hur mycket du hört och trott och bekänt om Kristi kärlek, om Kristi lidande, men hur du inte levat för Honom och hans ära, utan levat dej själv, bara efter köttets behag, och när du tänker på, hur de, som levat med dej under nådetiden, fått så liten uppbyggelse av dej, bara för ditt dåliga levernes skull; då du ska med grämelse säga dej: Ack, mina barn, mina tjänare, de har av mej väl hört goda ord, men sett dåliga gärningar, därför gick det goda de hörde så litet till deras hjärtan. Mina tjänare har lämnat mitt hus med det intrycket: "De som talar mycket om Gud är skrymtare" — och har så lärt sej förakta ordet.

Gud bevare alla trogna i tid! Det är visserligen sant, att ingen undgår samvetets förebråelser eller satans glödande skott, ingen är fullkomlig — och allraminst ska den blinda världen göra oss rättvisa, utan ska försmäda också det bästa leverne, såsom den också sa allt ont om själva herrlighetens Herre. Men vi har alla ett medvetande om skillnaden mellan den köttets svaghet, för vilken jag är i ånger, bättringskamp, erkänsla, och däremot de oarter, som alldeles okuvade får regera, och som utgör mitt egentliga leverne. Det är genom sådana evangelium blir försmädat; ty om jag själv begråter och öppet straffar mina fel, har jag därmed givit Gud äran och räddat evangelium från försmädelsen för dessa.

Men märk ännu, vad som nyss sades om sambandet mellan nitälskandet om tron och bevisandet av goda gärningar. Om du däremot jämte dina goda gärningar först och sist talar om sådana, så att gärningar och Kristi efterföljelse är A och O i ditt tal, då kan man med skäl befara, att dessa utgör din hjärtetröst, din hemliga trosgrund; "ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen." Nej, visan måste vara om Lammet — "Lammet, som är dödat och återlöst oss åt Gud med sitt blod." Gärningarna måste flyta just av denna Kristi kärlek. Då får Kristus all äran, så att inte vårt, utan hans namn blir ärat och hållet heligt.

Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart, lysa klart.

söndag 29 april 2018

"Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, så ska du prisa mej." (Psalt. 50:15)

"Men har vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.

Ja, vi har sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, så skulle vi börja ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här egentligen bara fordras att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

Så skulle också vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se vilka grunder vi har för bönhörelsen. Vi vill bara påpeka de tre viktigaste.

Den första och viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv som tillsagt oss att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dej, och du ska prisa mej." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta om han verkligen ville höra oss eller inte, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöver vi inte vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi ska fly till honom, och Guds egen försäkran att han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är inte ett ord av Guds mun säkrare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, så att du må så se vad som ligger i att Gud själv har befallt oss be. Till slut ska du bli varse, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att ge dej något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud inte hade befallt oss att be och lovat att höra, så förmådde alla kreatur inte att utbedja sej det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: inte är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sej själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser!

Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord ska inte endast vara en lovsägelse till Gud, utan också en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi ber, om det också skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöver vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anser det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som inte vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, menar vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Se, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men har vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och ge allting, som är nödvänigt till vår salighet.

Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider i vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi ber i hans namn, också verkligen blir oss givet. Här tillintetgörs då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag.  Kristus sade: "Allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall Han ge eder." Och vad det är att be i Jesu namn vet vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom är alla Guds löften ja och amen. Ber du i Jesu namn, så kan inte den minsta suck vara förgäves, så kan inte din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.

Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt ska gälla
i himmel och på jord.
"Åkalla mej i nöden
så får du hjälp av mej."
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dej.

lördag 28 april 2018

"Inled oss inte i frestelse." (Matt. 6:13)

Har jag rätteligen bedit förlåt oss våra skulder och verkligen fått den trösten, att allt är mej förlåtet, att Gud nu är nöjd med mej för sin älsklige Sons bemedling, så ska det nödvändigt då bli mitt hjärtas första och innerligaste omsorg, att jag inte måtte på nytt synda mot min nådige Fader — mitt hjärta börjar således bedja: Och inled oss inte i frestelse! Hjälp mej, o Gud, att jag inte åter syndar mot dej!

Den, som bara vill undkomma syndens straff och inte har något bekymmer om att undkomma själva synden, har däri nog bevis på en falsk anda. Ja, det plägar hos alla redliga själar, även förrän de kommit till tron, vara till och med mer omsorg om syndens undkommande än om förlåtelse, så att det också övergår till en avväg bland väckta själar, att de i hjärtat har den sjätte bönen före den femte; de vill först befrias från det ondas makt och sedan bedja om förlåtelse.

Och det följer ännu de troende, isynnerhet då deras ande blivit mer lagisk än evangelisk, att de kan tänka tio gånger på syndens undkommande, då de tänka en gång på förlåtelsen. Nu är väl detta inte rätt, ty det är dock förlåtelsen och evangelium, som måste vara vårt hjärtas uppfyllelse, om vi ska få någon ren nitälskan och någon segrande kraft emot synden. Men av hela denna allmänt kända benägenhet hos alla redliga själar får vi likväl ett desto starkare bevis, vilken falsk, sovande och köttslig ande som bor där man inte alls bekymrar sig om syndens undkommande.

Vi säger ju aldrig, att det redliga sinnet medför, att köttet inte mer älskar synden; utan vi talar om detta utmärkande Herrens verk i själen, den heliga och villiga anden, att jag räds för mitt eget kötts syndalustar, så att jag börjar ropa: "Herre, hjälp mej mot synden! Inled mej inte i frestelse! Hjälp mig mot mitt onda kötts samt djävulens och världens frestelser!"

Måtte var och en, som verkligen tänker att komma in i himmelen, uppriktigt pröva sej inför Guds ansikte, om han verkligen fruktar för frestelsen och vill undkomma synden! Herren ser det. Herren vet människornas lönnligheter. Han vet, om du, som läser detta, verkligen bekymrar dej om din synds undkommande, eller om du bara vill undkomma straffet.

O, vilket förskräckligt hjärtats mörker, vilken tjusning av den gamle ormen, när människan inte bävar för falskhet inför den store Gudens ögon, vilka är såsom eldslågor! Han, som utrannsakar hjärtan och prövar njurarna och "är en domare över tankar och hjärtans anslag". Han vet, hur du menar det, om du verkligen tänker på syndens undkommande, eller om du ännu ärnar behålla den. Vartill skall någon bön vara, vartill någon religion, om du inte är uppriktig inför Honom, utan själva din bön är ett skrymteri?

Till detta skrymteri hör också, att man väl vill undfly många synder, men gör undantag för någon viss, den egentliga skötesynden; eller att man vill undfly utvärtes synder, såsom fariseerna gjorde, men däremot inte bekymrade sej för hjärtats umgänge med synden; eller att man undflyr de synder, som medför obehag, men däremot lever lugn i de synder, som ger oss en viss själsnjutning och kraft, såsom självbehag och andligt högmod, t.ex. förnöjelse över andligt förstånd, gåvor eller allvarlighet — detta giftigaste onda, som strider direkt mot nåden.

Slutligen bedrivs också ett stort skrymteri med den sjätte bönen på det sättet, att man först beder: Inled oss icke i frestelse, och sedan självviljande går den förutsedda frestelsen till mötes. Du vet t.ex., att i det och det sällskapet, på det och det stället, hos den och den personen väntar dej den och den frestelsen, men du går dock självvilligt dit och beder kanske i dörren: Inled mej inte i frestelse. Detta är antingen att lättsinnigt "fresta Herren", och tjänar då till att dra över dej det rättvisa straffet, att du verkligen får falla i frestelse; eller också är det en följd av en redan tillvarande frestelse, vilken med våldförande makt drar dej till sitt föremål. Men då vet du redan, hur eländig du är, och har då egentligen att bedja om kraft till det utvärtes flyendet — ty har du inte kraft till det, så har du ännu mindre sedan den kraft, som fordras att stå det onda emot. Detta gäller nu om det självvilliga ingåendet i frestelsens rum.

Helt annat är det med dem, som för sin kallelses skull nödgas umgås med världen och onda sällskap, vilket  utgör så många fromma själars nöd och bekymmer i denna tiden. Dessa ska blott med fruktan och tröst flitigt bedja denna bön och veta, att "Herren kan väl frälsa den gudaktiga utav frestelsen". De ska också betänka, att deras bröder i världen har samma vedermöda, om än inte av samma frestelse; ty den, som har mindre frestelser av världen, har  vanligen desto svårare frestelser av sitt kött och av djävulen. Dock var och en olika efter olika andlig ålder och övning; men var och en skall ha så mycket, att han "varder med plats salig", att all hans egen kraft förgår honom, och han måste på allvar ropa till den allena mäktige Guden.

In i frestelse ej led oss,
låt oss inte vilse gå,
utan fräls oss från det onda,
låt oss livets krona få.

fredag 27 april 2018

"Så mycket han ville." (Joh. 6:11)

Då Jesus såg en skara av mer än fem tusen människor i öknen, vänder han sej till Filippus, den fattige och rådlöse lärjungen, i den stora frågan om en sådan skaras bespisande, och säger: "Var kan vi köpa bröd, så att dessa får äta?"

Men vad skriver Johannes efteråt om den frågan? — "Det sade han för att pröva honom; för han visste väl, vad han ville göra."

Ska vi aldrig ge akt på sådana exempel, att Herren sätter en så bekymrande fråga på en fattig, rådlös lärjunge! Då Herren inte nu mer talar omedelbart med oss till att bekymra och pröva oss, gör han det genom tillskickade erfarenheter, varigenom också vi får alldeles samma fråga på hjärtat som en Filippus, liksom det vore det grundligaste allvar att vi skulle sörja för en hop som vi ändå inte kan försörja. Men detta gör Herren "till att pröva oss", säger Johannes; "för han vet väl vad han vill göra."

Men då går det ofta oss på samma sätt som Filippus och Andreas, att vi inte förstår denna Herrens avsikt, utan på fullt allvar börjar räkna över tillgångarna och tror inte att det finns någon annan råd, tror inte att vi har mer än vi ser för ögonen. Filippus tänkte och räknade över ganska riktigt, att "för tvåhundra penningar bröd bleve dem inte nog till att envar finge ett litet stycke". Förmodligen visste han att det i deras förråd, som förvaltades av Judas, inte fanns mer än så.

Andreas ville också delta i bekymret och anmärker något ännu mer enfaldigt: "Här är en pilt, som har fem bjuggbröd och två fiskar; men", tillägger han, "vad förslår det ibland så många?" Då var det slut med lärjungarnas råd.

Men var det också slut med Herrens? Nej, nu först var hans stund kommen. Han sade: "Låt folket sätta sej" — och nu utdelade han, inte så mycket som de hade, utan så mycket som han ville. Så går det med alla Guds barns prövningar. Så ofta de i prövningsstunden räknar över tillgångarna, måste alltid slutet på räkningen bli: "Vad förslår det ibland så många?"

Men vi borde här lära oss något av det ordet, att Herren utdelade så mycket som han ville. Om ni vill ta emot det, så uttrycker ju detta ord hela hemligheten av alla våra lekamliga prövningar, nämligen att Herren av det jordiska goda tilldelar var och en just så mycket han vill. Det kostar Gud fullkomligt lika litet att göra oss rika som att hålla oss på fattigare fot! Han har hela skapelsen i sin hand och kunde lika lätt låta regna över oss alla jordiska rikedomar, som han lät över de knorrande israeliterna falla åkerhöns så tjockt, att det låg två alnar över jorden. Men det vore oss inte mer hälsosamt för själen, än detta överflöd blev för dessas kroppar — "de släckte sin lusta; men medan ännu köttet var mellan tänderna, föll de under Guds vrede". De åt och dog till straff för sin lusta, varav det rummet heter "lustgrifter" intill denna dag (4 Mos. 11). Låt oss inte knorra eller hava begärelse, såsom de hade begärelse och blev dräpna.

Hur mäktiga frestelser medför inte överflödet? Se vilka gruvliga ord Herren talat om de rika: "Dem är svårare att ingå i Guds rike, än för en kamel att gå genom ett nålsöga. "Ve dem, som är rika, ty de har sin hugnad." Gud, inled oss inte i frestelse! En kristens lycka är att ingen synnerlig lycka ha på jorden. "Då vi har föda och kläder, så låt oss därmed nöja." Bara så mycket har Herren tillstatt oss att be om, nämligen vårt dagliga bröd, vårt verkliga behov.

Gud bevare alla kristna från en sådan oberoende ställning att de inte mer skulle behöva se Gud i händerna! Hur lyckligt däremot att såsom barn leva i vår Faders bröd! Han ska inte vara någon obarmhärtig Fader. Eller menar du, att han vill gäcka sådana barns förtroende, som litar på hans ord och begär allting av honom? Han säger själv, att vi, som är onda, likväl inte kan vara så onda, att när barnet begär bröd, vi skulle ge det en sten; när det begär fisk, vi skulle ge det en orm. Skulle vi nu tänka, att den store, trofaste Guden, då han själv lärt oss begära av honom vårt dagliga bröd, och vi tror dessa hans ord och gör just som han bjudit oss och begär det av honom, likväl inte skulle på något sätt ge oss det? Sättet, tiden och måttet vill han själv med sin vishet och godhet bestämma; men vårt dagliga bröd ska han sannerligen ge oss.

Tänk inte i din motgångstimma
att du av Gud förgäten är!
Han skingrar sorgen som en dimma
och har dej alltid lika kär.
Tänk, tiden snart förbyter sej,
ej alltid motgång drabbar dej.

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit.
var tacksam för vad du fått äga
och ha till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.

torsdag 26 april 2018

"Den som är tvagen görs intet behov utom att två fötterna, men han är alldeles ren. Och ni är rena; dock inte alla." (Joh. 13:10)

Dessa ord har vanligen blivit förstådda om dopet; andra åter förstår därmed tvagningen genom tron i Lammets blod. Men saken är densamma. Ty tvagningen i Lammets blod sker hos oss först i dopet, sker alltid både genom dopet och tron; likasom ätandet av Kristi lekamen sker både i sakramentet och utom detsamma genom tron.

Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty han visste vem det var som skulle förråda honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.

Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.

Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.

Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."

Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.

Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.

Jag är ren,
jag är ren,
Kristi blod har gjort mej ren
inför Gud. Men vandringen
i den sanna helgelsen,
o där fattas mycket än!

"Stå kvar i den frihet med vilken Kristus har friat oss, och låt er inte på nytt fångas under träldomens ok." (Gal. 5:1)

Även många uppriktiga kristna är ännu så okunniga om det andliga livets egentliga väsen, att de inte anser denna förmaning äga mycken vikt, utan menar att den gode aposteln härmed endast uppenbarar en synnerlig ömhet om galaternas frid och välbefinnande. För så bedöms ofta en evangeliets förkunnare ännu i dag. De förstår inte att det är någon fara för deras andliga liv, om samvetet blir nerdraget och fångat under lagens träldomsok.

Måtte Gud få väcka alla sådana ur deras villfarelse! Aposteln har ett annat förstånd om saken. Han gör denna förmaning så övermåttan viktig att han säger, att om du bara förlorar samvetets frihet och blir fångad under lagen, så att du börjar i egna gärningar söka din rättfärdighet, eller vänta liv och helgelse av lagen, så är du en "tjänstekvinnans son" som efter all din tjänst skall utdrivas. När nu hela vår natur så starkt lutar åt självrättfärdighet och självbetydenhet i andliga ting, genom den självförgudning varmed ormen i syndafallet uppfyllde människan, så att ingenting är så galet för förnuftet och dödande för hjärtat som det, att vi ska vara alldeles till intet gott dugliga, utan såsom helt förtappade ha allt av nåd och gåva genom Kristus, då borde var och en förstå, att faran för att bli fångad under lagen inte är så ringa som de okunniga menar.

Därtill kommer att vår fiende djävulen väl vet, att med allt vad han eljest kan göra oss, han dock inget väsentligt har vunnit, så länge vi ännu förblir i tron, att först då blir det döden, när han lyckats föra oss ifrån Kristi kärlek till eget arbete under lagträldom och otro, så att livet i Guds Son upphör. Ja, då blir det döden, om vi också behölle det skönaste leverne. Därför kan man säga, att allt vad djävulen åsyftar med alla sina frestelser, ytterst går ut på att föra oss ifrån barnaförhållandet med Gud, ifrån "den frihet, till vilken Kristus har friat oss", och bringa oss under träldom och otro.

Inte utan skäl brukar aposteln det ordet fångas — det är en jägare, som vill "fånga" oss! — och blir vi bara fångade under lagens träldomsok, då är vi också genast trälar under det inre syndaväsendet, ja, under djävulen och döden.

Till denna träldom kan djävulen bringa mindre övade kristna på ett mycket enkelt sätt, nämligen med att påpeka att de ännu är syndare och att Gud hatar och fördömer synden. Här har han nu två sanningar, med vilka han dock förvänder oss ifrån den rätta sanningen. Fastän vi också är sannfärdigt födda på nytt och har en helig och villig ande, är det gamla hjärtat uppfyllt med allt det syndafördärv, som Adams fall medförde, och vilket rör sej i oändliga riktningar, i tankar, känslor, begär, ord och gärningar, i tröghet till det goda, kallsinnighet mot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, syndiga sinnesrörelser m.m. Då står Guds ord och fördömer allt detta; och jag kan ändå inte göra mig fri därifrån. Hur ska jag då kunna tro, att jag är i en beständig nåd och vänskap hos Gud? —

Särskilt svår blir frestelsen till misströstan och otro, när djävulen förehåller mej Guds egna ord, som tycks fördöma mej. Först innehåller hela bibeln en stor mängd förskräckliga hotelser över de säkra, de ogudaktiga och skrymtarna. Då världen är full med sådana, måste ju Guds ord innehålla mycket för dem. Men en andligen fattig själ, som tuktas av Anden, känner ju allt ont hos sej och säger: "Ja, jag är just säker, jag är ogudaktig, skrymtaktig — ty allt sådant ligger ju i det gamla hjärtat." Detta använder då djävulen för att därmed mörda och nedgöra min arma tro.

Vidare, då varje kristen måste vörda lagens bud, och jag skulle ju inte bara veta, utan också fullgöra Guds vilja; men med allt vad nåden verkat i mej, kan jag ändå inte finna, att jag fullgör Guds bud. Då kommer genast lagens dom över samvetet. O, vilken nåd och visdom här då fordras, nej, vilket Guds under, vilken Guds mäktiga hjälp, om man skall kunna förbli fast i tron på Guds nåd!

Här skall det då bli väl nödvändigt att djupt och grundligt betrakta, vad Guds nådeförbund innebär, nämligen att alla dessa domar och hotelser endast ska drabba dem som är utan Kristus — eller också endast drabba själva synden och den utvärtes människan — men alls inte röra själva nådeståndet, så länge jag är under Kristus; att Gud med sin lag väl vill straffa och rätta, vad som är orätt i mitt leverne, ja, även med yttre straff och plågor förfölja och döda mina synder; men att jag på samma gång är i en evig nåd; att Han endast vredgas på min fiende, synden, vilken jag även efter anden hatar, men att Han inte vredgas på mej, som är i Kristus fullkomligt fri all vrede, alla lagens domar och hotelser, har en beständig förlåtelse och är redan inskriven i himmelen, såsom hans barn och arvinge.

Hur nödvändigt är det inte att djupt och grundligt betänka denna åtskillnad; låta lagens bud och hotelser drabba blott synden, men inte vår barnaförtröstan, utan behålla sin visshet om den eviga nåden genom Kristus! Detta är den rätta friheten ifrån lagen.

Löst från gamla träldomsband,
löst till frihet av Guds hand,
kristen, lägg ej på dej sen
något träldomsok igen!
Göm i hjärtat korsets ord,
följ din store vän och bror
och var fri var än du bor.

tisdag 24 april 2018

"Jag har det emot dej, att du har övergivit din första kärlek." (Upp. 2:4)

Här ser jag allraförst att Kristus vill ha vår kärlek. O, en så stor nåd! Han vill fråga efter vår kärlek, vill inte bara ha oss till tjänare, utan till vänner. Han är inte nöjd, bara Han får våra gärningar, utan Han vill också vara älskad av oss. Kristus vill ha inte bara vår tjänst, utan våra hjärtans kärlek.

För det andra ser jag här, att mången kan vara en bland de förnämsta kristna i allt som tillhör kristendomens yttre bevisning, och likväl i hjärtat sakna själva dess egentliga liv, kärna och huvudsak. Och många som nu läser detta tar härvid sin dom i munnen. De ska nämligen befinnas vara i samma tillstånd som läraren i Efesus, ha allt, som hör till gudaktighet, utom ett: den första kärleken.

Men månne ock en sådan kan tro det om sej själv, misstänka och pröva sej? Då en är en upplyst kristen, en broder bland bröderna, är rätteligen född av Gud, så att Kristus kan vittna om hans första kärlek, och nu sedan allt framgent fortfarit att bevisa sin gudaktighet i gärningar, ja, inte endast för egen del lever fromt och övar vanliga goda gärningar, utan också arbetar för Kristi namns skull och arbetar så, att han därför får lida förföljelse; och därjämte är så ståndaktig och trofast, att han inte tröttnar utan fortfar och har tålamod — och allt detta under sådant andligt ljus, att han vet skilja de falska andar från de rätta, hatar de nikolaiters verk, som också Herren själv hatar m. m. — skulle inte en sådan vara trygg, att allt är väl med honom?

Men Kristus säger här annat. Alla dessa goda egenskaper oaktat kan Herren Kristus likväl säga till dej: "Jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek." Om nu denna första kärlek och dess gärningar dött ut hos dej, så är det ju en högst betänklig sak.

Här må likväl för de trognas blödiga och rädda hjärtans skull anmärkas, att man måste skilja noga mellan den första kärleken och den första känsligheten. Märk: utom den kärlek, som måste uppkomma hos den återkomne sonen, då fadern så oförskyllt omfattade honom med ett så brinnande hjärta, säger Kristus, att där också anställdes en fröjdefest, då den gödda kalven åts under spel och dans. Denna fröjdefest och sådant liv kunde inte fortfara dagligen; sonen fick sedan delta i arbete och äta vardagskost.

Detta betecknar Guds allmänna regering med sina barn. Först en ljuvlig tid av saliga känslor, då en Johannes får ligga vid Jesu bröst, och Maria Magdalena får ta på honom och se hans ljuva ansikte — nu kan bröllopsfolket inte fasta. Men "brudgummen ska tas ifrån dem, och då ska de fasta", då får Johannes inte mer ligga vid Jesu bröst, då får Maria inte komma vid Honom.

Detta måste alla kristna erfara. Luthers ord besannas: "Eftersom tron tilltar, avtar känslorna." Dessa må gärna skiljas från den första kärleken.

Men vari består då den? Här måste var och en skarpt ge akt på, vari den egentligen bestod, varav den uppkom, och varpå den berodde. Det var ju endast därav den uppkom, att många synder blev förlåtna; det var ju däri den egentligen bestod, att för syndanödens skull Frälsaren blev oumbärlig, och att för syndaförlåtelsens skull Frälsaren blev ljuvlig och dyr. Se, härmed är huvudsaken uttalad: att Frälsaren är oumbärlig och dyr; att där synden överflödar, nåden dock överflödar så mycket mer, att man inte mer kan hålla något annat i himmelen eller på jorden så dyrbart som den Frälsaren, av vilken all denna nåd kommer. Och denna kärlek är starkare, i den mån Frälsaren är mej oumbärligare och kostligare, om också min känslighet är svagare.

Märk detta, så kan du skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Kärleken är starkare, då Frälsaren är mej dyrbarare, om också min känslighet är ringare. Detta förstår inte de, vilkas hela kristendom består blott i tillfälliga känslor, inte i sak och verklighet; men de för vilka synden men också nåden är en stor verklighet, de förstår det.

När vi betraktar sammanhanget av Kristi ord till denne lärare i Efesus, märker vi inte då, att Herren ville säga: Dina gärningar, ditt arbete för mitt namns skull och ditt lidande och ditt tålamod och ditt ljus, din gåva att pröva andarna; ja, än mer: min församlings väl, mitt rikes befrämjande, min läras renhet — allt detta är dej dyrbart och viktigt. Det är bara jag, såsom din försonare och försvarare, som nu är mindre viktig för dej — bara jag och mina gärningar, jag själv i min försonings blodiga dräkt är dej nu inte så oumbärlig och dyr som i den första tiden av vår förening. Du behöver inte nu, såsom då, ligga som en syndare vid mina fötter och tigga om mina gärningars frukt, om min blodsförtjänst, om syndernas förlåtelse; nej, dina egna goda gärningar, din vackra kristendom, din nyttiga verksamhet, allt detta är dej nu nog. Se, sådant menade Kristus, då Han så utförligt uppräknar denne mans förtjänster och tillägger: "Men jag har det emot dej, att du har övergivit din första kärlek."

Rannsaka, Herre, hjärtat mitt,
du, endast du, det kan,
och låt det evigt vara ditt,
min käre Löftesman!
Du som har löst mej med ditt blod
långt innan jag din nåd förstod,
o lär mej du att älska dej,
jag vet: du älskar mej.

måndag 23 april 2018

"Jag är korsfäst med Kristus." (Gal. 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sej vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrar sej själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar aposteln en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sej, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiokien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk men vi
en dag med konungen ska få förklaras.
När Kristus uppenbaras, då uppenbaras vi
som med hans makt till salighet bevaras.

söndag 22 april 2018

"Och när de åt, tog Jesus brödet, tackade, bröt det och gav dem och sade: Ta och ät, detta är min lekamen." (Mark. 14:22)

Det första som en kristen har att betänka, om han någonsin vill ha något sant ljus, någon glädje och frukt av nattvarden, ja, om han inte vill där ådra sej döden, är, att ingen må komma här bara med utvärtes ögon — inte heller bara med förnuftet. Här fordras något annat, fordras nämligen andliga ögon och sinnen; fordras att fast och oavlåtligt hålla ögonen på Guds ord; fordras den dyra, gudomliga gåvan tron; ja, här fordras Guds nåd.

Kommer jag bara med utvärtes ögon, sådana som också djuren har, fram till nattvardsbordet, eller till en betraktelse om nattvarden, och vill så se vad där kan finnas, ska jag där finna endast ceremonier och bröd och vin, inget gudomligt, inget himmelskt och herrligt. Vill jag vidare bara efter mitt förnuft betrakta och bedöma sakramentets innehåll och värde, blir jag, i stället för en uppbyggd och uppvärmd kristen, tvärtom en kall föraktare, en kättare och bespottare av sakramentet. O, det är ett tecken, en stötesten, till fall och snara för många i Israel, att de ska stöta sej därpå, snärjas och bli fångna!

Men detta är vad inte endast världsmänniskor, utan rätta kristna i alla sina livsdagar måste betänka; ty om du också hundrade gånger i tron skådat och smakat Herrens herrlighet och ljuvlighet vid hans nådebord, ska djävulen ännu lika många gånger åter infinna sig för att beröva dej denna salighet, denna himmel på jorden, och det endast genom att helt stilla, tyst och vackert, då du befinns mer säker, inleda dej i förnuftets undersökningar, så att denna Guds höga hemlighet ska underställas förnuftets och de yttre sinnenas avgörande. Och kan han bara härmed sysselsätta oss, att vi försöker räkna ut och förstå, hur härmed kan gå till, hur det och det är möjligt, så har han snart vunnit spelet och tagit ifrån oss alltsammans.

Kristna bör därför komma ihåg att nattvarden är ett underverk, är ett av de många höga, hemlighetsfulla underverk, som aldrig i tiden av det arma människoförnuftet ska kunna fattas och begripas, utan endast på den Allsmäktiges och Sannfärdiges ord tros; ja, nattvarden är bland dessa höga hemligheter en den största, är av de gamla inte utan skäl kallad: "hemligheternas hemlighet" — och tänk, denna skulle det fallna, förmörkade, bedrägliga förnuftet begripa och bedöma! Bort det!

Så blir då det den första lärdomen om detta ämne, att vi aldrig behöver besvära oss med att försöka begripa det, utan blott stå på Guds allsmäktighet och sannfärdighet, som har kungjort oss det. Ja, att så snart förnuftet vill börja överräkna hur det är möjligt vad Kristus säger, ska vi genast förstå att det är frestelsens stund, att djävulen är framme, den gamle förnuftige ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, och på ögonblicket ropa på Guds namn och hjälp, såsom för en bråddöd eller för själva helvetet. Vill du inte detta, utan du vill gå in i förnuftets undersökningar, så gå och bli en kättare!

För dem, som anfäktas av tvivel på sakramentets innehåll, vore det även mycket välgörande, om de kunde väl betrakta upphovsmannen. Vem är Han? Han är din skapare och din frälsare. Han är den höge och högtbesuttne, som förblir evinnerligen. Han är Gud allsmäktig, den förste och den siste, som är, som var, och som ska förbli; ty Gud var Ordet. "Och Ordet vart kött och bodde ibland oss; genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort." Lyft upp ögonen och se hans verk; se solen, se stjärnorna, se hela skapelsen — allt detta har denne Herren gjort. Och Han bär allting med sitt kraftiga ord och har rensat våra synder genom sig själv.

Tänk! Är någonting för Honom omöjligt eller ens svårt att göra? Vad kan vara lättare för den Allsmäktige än att göra vad Han vill? Du kan inte förstå hur Han kan ge oss sin lekamen och blod, ditt arma förnuft bryter sig och studsar därvid; men förstår du, hur Han kunde skapa allting av intet? Vad förstår vi? Och vad kan inte den Allsmäktige göra?

Vidare: Skulle Han säga något och inte göra det? Kan Han, den Helige, ljuga? Vill du så försmäda din skapare, din hulde frälsare? Han har gjort tusende under i skapelsen, som vi inte begriper. Så blev Han människa och gjorde tusende under på jorden, och eftersom dessa var synliga tror vi dem, fastän vi inte förstår dem. Sist ville Han göra ett mycket nådefullt under, som inte syns, utan ska tros på hans ord — då skulle vi säga emot detta, göra Honom till ljugare och säga: Här sa Han till slut något, som inte kan vara sant, då Han sade: Detta är min lekamen etc.

Ack, Gud, förskona oss! - I sådan försmädelse låter Gud de stolta andarna falla, till straff för deras förmätenhet.

Hur detta sker, den själv bäst vet, 
som makten har att råda. 
Hans vishet och allsmäktighet 
är goda grunder båda. 
Det är ej skämt, det är ej lek 
att slå med ord den munnen, 
som aldrig var med något svek 
och något falskt befunnen, 
ja, själva sanningsbrunnen. 

Bröd är väl bröd, så tror vi rätt, 
så har ock Skriften menat, 
men på ett obegripligt sätt 
med Kristi kropp förenat. 
Vin är väl vin, förblir ock vin, 
men därmed givs tillika 
Guds blod till själens medicin, 
kan ej för tvivel vika. 
Guds ord kan aldrig svika.

lördag 21 april 2018

"Vi vet att vi är av sanningen." (1 Joh. 3:19)

Den som vill vara en kristen, men inte söker efter förvissning om syndernas förlåtelse, utan nöjer sej med att alltid vara i ovisshet om sin benådning, den är förvisso inte rätt vaken, utan antingen en helt sovande skrymtare eller åtminstone en sömnaktig kristen.

Detta ligger i sakens natur. Den brud som är nöjd utan att vara viss om sin brudgums hjärta har ingen rätt kärlek. Det är därför ett utmärkande tecken till obotfärdighet, liksom det också är en av de märkligare bland de obotfärdigas ursäkter, att de rentav förnekar möjligheten och verkligheten av denna visshet om syndernas förlåtelse och förklarar den för idel förmätenhet, andligt högmod och inbillning.

Såsom Luther säger: "När de kainiska helgonen hör denna bekännelse (att en kristen beprisar sin visshet om sin benådning), så korsar de sej och slår emot med händer och fötter och säger: Gud bevare mej för en sådan förmätenhet att jag skulle säga att jag är ett Guds barn; nej, jag vill förödmjuka mej och erkänna mej bara för en arm syndare — och Gud ska se till de ödmjuka!"

Men Skriften säger: "Vi vet att vi är förda ifrån döden till livet;" "vi vet att vi är av sanningen;" "vi vet att Han blir i oss;" "vi vet att vi är av  Gud;" "vi vet att Guds Son är kommen och har givit oss sitt sinne, att vi känner den Sanne och är i den Sanne, i hans Son Kristus Jesus." Detta säger, att vi vet — vi vet, att vi är Guds barn, har syndernas förlåtelse och det eviga livet.

"Därför", säger åter Luther, "ska vi beflita oss så att vi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste villfarelse, med vilken hela världen är förförd, nämligen den tanken att människan inte ska veta, om hon är i eller utom nåden."

Men denna villfarelse kommer inte från förståndet utan från hjärtat; ivre från någon dunkelhet, ty Skriften talar överallt så tydligt härom, utan av hjärtats obotfärdighet. De som inte sjålva äger eller söka denna visshet om Guds nåd, vill därför förneka dess möjlighet. Och om man också inte förnekar denna visshet, är det likväl, såsom förut är sagt, inget gott tecken när man inte skyndsamt söker den, utan nöjer sej med sin ovisshet. Helt annat är det, att en som söker efter förvissning, inte alltid strax vinner den och inte bör misströsta för det. Men att icke söka visshet om Guds nåd, det är alltid säkerhetens tecken.

För det andra: om en själ också är redlig, hungrar och törstar efter rättfärdighet, är det dock en stor brist och skada i hela hans kristendom, om han står i ovisshet om sin benådning. Det är sant, han kan väl ha nåd; det är sant, vad Luther säger, att "syndernas förlåtelse är tveggehanda: dels hemlig hos Gud, dels för själen känd och uppenbarad". Att Kristus hade förut förlåtit synderskan som låg vid hans fötter, och meddelat detta för Simon, förrän Han vände sej till henne och sade: "dina synder är dej förlåtna" — att således en nådehungrig själ har syndernas förlåtelse förrän hon vet det eller tror det, ty "saliga är de, som hungar och törstar efter rättfärdigheten" — detta är sant; men rätt väl är det aldrig, förrän själen också får visshet om sin benådning. Ty förrän detta sker, blir där aldrig rätt Guds rike i hjärtat, ty "Guds rike är rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande". Förrän detta sker, kan hon aldrig få kraft, aldrig rätt älska, tacka och prisa sin Gud, aldrig rätt vandra inför Honom.

Man har visserligen samma rättfärdighet genom en svag tro som genom en stark, men inte samma helgelse, ty helgelsen, kraften och Andens frukter beror alltid av trons visshet och styrka. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet." Hur viktigt därför, att alla rättsinniga själar kommer till full visshet om sin benådning.

Men den, som nu åstundar denna saliga troswisshet, give väl akt på den rätta vägen därtill. Den enda vägen till visshet i tron är att ta Gud på orden, eller att människan med hjärtats tro säger efter vad Gud säger förut. Såsom en av kyrkofäderna yttrar: "Hur trygg och viss är jag inte, när jag blott säger efter vad min Gud säger före mej!" Paulus betygar, att "tron är av predikan".

Den rätta tron och vissheten uppkommer på det sättet, att jag blir tröstad, glad och viss om Guds nåd endast genom det, som Kristus har gjort och Gud har försäkrat, och får denna tröst, förrän jag anser mej värdig att få tro, då jag ännu menar, att allt för mycket fattas mej, ja, då jag således icke ärnar tro. Såsom Kristus säger, att den förlorade sonen var ännu långt ifrån, då fadren överraskade honom med sin nåd och barmhertighet.

Sedan man så fått tröst i Kristus och ordet, då, och först då, kan man också finna trons verkningar och egenskaper hos sej. Såsom Johannes säger: "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv." Men den första och egentliga trosvissheten måste alltid uppkomma av ordet, före alla trons egenskaper och frukter.

Fröjda dej och sjung, mitt hjärta, 
ty du har en Frälsare!
Vike nu all sorg och smärta, 
vike nu allt kval och ve!

Ty jag ser, att Jesus krossat 
djävulens och syndens makt.
Han har mina bojor lossat, 
ty så har han till mej sagt. 

Jag är hans — så var hans vilja; 
jag är hans, och min är han. 
Intet skall oss mer åtskilja, 
I sin död han mej ock vann. 

Och har han mej en gång vunnit, 
aldrig släpper han mej mer, 
ej han släpper den han funnit, 
det i ordet klart jag ser. 

fredag 20 april 2018

"Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud som nästan ingen människa bryr sej om, och för vilket man därför alltid är i förlägenhet om sättet att kunna tala så, att människor förnimmer dess vikt. Femte, sjätte och sjunde buden har den fördelen, att brotten emot desamma beivras av den världsliga överheten och av nästan alla människor i världen; men att bara röra den lilla lemmen tungan, om också till sin nästas förklenande, hur mycket betyder det? Det är ju bara att i förtroende tala några ord med en vän.

Den som bryter andras lås och tar bort penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter människoblod och sedan halshuggs på en avrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den som bara talar, bara rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han också därunder stjäl från sin nästa vad som var honom mycket dyrbarare än pengar, ja, ofta dyrbarare än livet, nämligen hans goda namn och rykte, inte räknas han för någon stor brottsling, inte straffas han vid pålen eller på avrättsplatsen.

"O, det var ju bara några ord — bara ett lätt väder, som gick över tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda då tjuven och belackaren jämförs. Där heter det så: "Var inte en örontasslare och förtala inte med din tunga; för en tjuv är en skändlig sak men en belackare är mycket slemmare." Och åter: "En tjuv är inte så ond som en som vänjer sej till lögn; men på sistone kommer de båda på fördärv."

Men vi går nu till själva budets betraktande och ser, vad Herren Gud ville och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Här ser vi åter den gudomliga huldheten om människan. Då Han i det första av senare tavlans bud hade lagt en allmän grund för all hälsosam ordning människor emellan här på jorden, var det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadern ville särskilt omgärda och värna åt människan, nämligen först det lekamliga livet, därnäst äktenskapets helgd, sedan våra jordiska ägodelar, och nu slutligen vårt goda namn och rykte, som vanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än själva livet.

Men så dyr du själv håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du inte tål den ringaste kränkning därav, lika dyr kan också en annan hålla sin ära och aktning. Därför är detta bud lika så allvarligt talat till dej, som till någon annan; så att här liksom vid de andra buden är var och en inbegripen, och ingen människa undantagen från budets förbindande kraft. Vem än du är, så måste du ta detta bud till dej: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Ty vår Herre Gud vill på fullt allvar, att vår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar av oss förspillas eller förminskas, på det var och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må var och en besinna.

Vad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du inte bara inför en domstol, utan också i all din umgängelse ska vara på det allvarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du inte onödigtvis ger anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan också i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt väsende och på det strängaste beflitar dej om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker dölja sanningen, eller när ett vittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med vett och vilja driver ett falskt påstående, eller domaren vetande avkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna livet, när man av obetänksamhet eller av ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att själv dikta eller också eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ont om honom, som man antingen inte med visshet vet, eller också inte enligt kärlekslagen var skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske övermåttan fint och omärkligt, endast genom att giva åt hans ord eller handlingar en viss vändning, varigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när vi härjämte betänker, hur Herren Kristus förklarat oss lagen, nämligen att den egentligen fordrar, att vi ska så älska vår nästa som oss själva och göra emot andra endast det som vi ville att de skulle göra emot oss, så finner vi sanningen av Luthers förklaring av detta bud, nämligen att vi så ska frukta och älska Gud, att vi inte bara inte falskeligen beljuger och illa beryktar vår nästa, utan att vi inte heller förråder och baktalar honom — ja, att vi tvärtom ska urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa".

Bär aldrig falska vittnesbörd,
tyd till det bästa allt du hör.
Var rädd om andras goda namn,
sprid inte ut all brist och skam.

"Du ska inte stjäla." (2 Mos. 20:15)

Låt oss se, vad detta Guds sjunde bud innebär, eller vad som menas med stöld och tjuveri. Därmed menas varje sätt att frånhända vår nästa hans egendom, vare sej det sker hemligt eller uppenbart, med våld eller med list, under brottets skepnad, eller under sken av lag och rätt.

Att stjäla, att vara en tjuv, det är något så grovt och vederstyggligt, att för den synden menar sej dock de flesta människor vara fria. Kan man också lyckas att övertyga våra annars ärbara världsmänniskor om brottslighet mot de övriga buden, så lyfter de dock upp sitt huvud när man kommer till det sjunde budet. Inför det är man äntligen rättfärdig, menar man. Man har dock inte stulit, inte utsträckt sin hand efter andras egendom. O, vilket förskräckligt hårt tal, om vi också ville göra de hederliga människorna till tjuvar!

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men hur helt annorlunda ser det inte ut, när vi betraktar det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv! —

När man kommer att se och inför Guds ögon besinna, att varje sätt att göra sej en vinning till nästans skada är stöld, antingen det sker i en handel, som man anser för sej lycklig, genom vad man betecknande kallar "rövarpris", eller genom att säljaren begär och får alltför mycket för sin vara, eller genom ett försumligt arbete av dagsverkaren o.s.v., då skall man finna sanningen av Luthers ord, att "ingen näringsgren i världen är så allmän som tjuvnad", att denna "är en så vitt utbredd och allmän last, men också så föga aktad och bemärkt, att om man skulle hänga alla, som är tjuvar, och likväl inte vill heta det, skulle världen bliva öde, och både bödlar och galgar fattas."

Vi talar nu inte om hjärtat, eller hur Guds ögon ser dej såsom en tjuv, medan du ännu inte till ett runstycke förminskat din nästas egendom, när du ändå har lust därtill och endast av rädsla och försiktighet avhålles därifrån, utan vi tala om tjuveri i verk och gärning. Och då upprepar vi åter och ber var och en allvarligt betänka, vad som ligger därunder, att varje sätt att förminska nästans egendom är en tjuvnad i själva gärningen; att man stjäl, inte endast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man på torget eller i handelsbodar för en vara begär för mycket, eller ger för litet; när man i verkstaden gör dåligt eller bedrägligt arbete, men tar full betalning; eller när en dräng eller piga i huset inte tjänar troget, eller låter något bli skämt, med ett ord, inte är mån om husbondfolkets bästa; eller när man i dyr tid för den behövandes trångmål tar en oskäligt hög ränta på sina penningar o.s.v. På sådant sätt kan du snart avhända din nästa tusen, tvåtusen, femtusen eller tiotusen kronor — och du går likväl lös, under det många varit i fängelse för mindre, bara därför att de brukat ett annat sätt att stjäla.

Men i varje bud är inte endast något förbjudet, utan också något befallt. Så är det även med det sjunde budet. Det innebär inte bara, att vi inte ska stjäla, utan också att vi "ska förhjälpa därtill, att vår nästas gods och näring må förökas och beskyddas". När vi betänker att Herren Gud, med lika allvar som Han förbjuder det onda, även fordrar det goda av oss, då skall denna del av budet bli oss ännu mer närgående och göra även dem till syndare, som inte blivit det i den förra.

Men härtill fordras då att inte se på gärningens eget anseende, utan att Gud själv betyder något för oss. Världen och förnuftet säger så: "När jag inte tar något från en annan, så kan jag handla fritt och efter behag med det, som tillhör mej." Men i Kristi rike är en annan lag. Den säger så: "Du skall inte bara inget ont tillfoga din nästa, utan tvärtom göra honom allt gott med de gåvor och tillgångar, som Gud just därtill förlänat dej; du ska älska din nästa såsom dej själv."

Den som inget ont gör, han gör dock mycken synd, när han inte gör det goda, som han kan och bör göra. Och även vårt timliga goda har Herren Gud givit oss inte för att bara tjäna oss själva, utan också till att göra vår nästa gott därmed såsom vår Herres förvaltare, vilka inte har rättighet att göra med hans förlänta gåvor, vad dem lyster, utan vad hans heliga kärleksavsikter kräva. Detta är grunden till en hel kedja av plikter, som hela världen inte vet av.

Låt oss därför på den stora kärlekslagens guldvikt ännu bättre väga vårt förhållande till det sjunde budet. Vi ska då med häpnad finna, hur nästan alla våra gärningar, vårt ätande och drickande, vårt arbete och vår vila, vår återhållsamhet och frikostighet, allt, allt är besmittat och genomträngt av synd mot detta bud.

Du ska ej stjäla. Håll dej fri
från ocker och bedrägeri.
Själv på ett ärligt sätt dej föd
och hjälp din nästa i hans nöd.

onsdag 18 april 2018

"Du ska inte göra hor." (2 Mos. 20:14)

Även detta bud har Herren Kristus förklarat (Matt. 5); och vilken nåd var inte det! Ty honom måste vi ändå höra, om vi vill bli saliga. Judarna hade handlat med sjätte budet på samma sätt som med det femte: de såg bara på den grova gärningen, som här var äktenskapsbrott — ty det sjätte budet lyder egentligen så: "Du ska inte bryta äktenskapet." Och så aktade de för ett intet att de i hjärtat var fulla med olovliga lustar och begärelser, om de bara kunde avhålla sej från deras fulla utövande i verk och gärning. Då kom Herren Kristus med denna höga förklaring: "Jag säger er: den som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta." Detta är den stora förklaring, i vars ljus vi ska skåda detta bud.

Men låt oss först undersöka vad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (vilket många skriftställen visa), det dock egentligen lyder så: Du ska inte bryta äktenskapet. Det ligger nämligen en djup lärdom över detta bud i den omständigheten. Ja, härmed återförs vi till den egentliga grunden för detta bud, nämligen Guds första, i människans skapelse uttryckta tanke och förordning i avseende på hennes mänskliga tillvaro och fortplantning på jorden, nämligen då han skapade en man och en kvinna och genast, ja, redan förrän kvinnan var skapad, beslöt äktenskapets heliga ordning. Människans skapelse och hennes släktes förökelse var två hos Gud förenade tankar; så att vi finner äktenskapets stiftelse, grunden till sjätte budet, i bibelns första kapitel, i skapelsehistorien! "Till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och sade: var fruktsamma och föröka er" — och därför tilläggs i det andra kapitlet: "Fördenskull ska en man överge far och mor och bli vid sin hustru, och de ska bli till ett kött."

Då vi nu betänker, att äktenskapet är en så helig stiftelse av Herren Gud vid själva skapelsen, då kan vi förstå, vilken vikt det sjätte budet äger, vilken fruktansvärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet rubbar och förstör det heligaste och viktigaste förhållandet på jorden, river sönder de heligaste, av Gud själv knutna band, orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande människor emellan, griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — och därtill av lycka gör olycka, av välsignelse gör förbannelse, eftersom mänsklighetens välfärd, ofta för både tid och evighet, vilar på äktenskapet.

Men gör väl endast den sådant, vilken i ordets vanliga bemärkelse bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är det sjätte budet talat blott till dem som redan är i äktenskapet stadda? Nej, detta bud omfattar, enligt Guds ords utläggning, alla människor utan undantag. Ty när Herren Gud skapade människan till man och kvinna och stiftade äktenskapets ordning, uppdrog han också en helig gränslinje emellan bägge könen. Denna gränslinje är Guds inrättning och därför lika så helig och orygglig, som själva äktenskapet är. Vem helst som då genombryter denna av Gud satta gräns, antingen det sker i tankar, ord eller gärningar, den bryter mot det sjätte budet. Och i denna mening säger den helige Guden även till alla ogifta, män och kvinnor, till alla ynglingar och jungfrur: "Du ska inte bryta äktenskapet."

Att detta bud har en så vitt omfattande betydelse, kan var och en se av Kristi utläggning därav, då han säger, att den som blott ser på en kvinna med olovligt begär, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta. Du håller dej kanske rättfärdig inför detta bud, då du av rädsla för Guds domar, eller kanske bara rädsla för skam och vanära och andra menliga följder, avhållit dej från utövningen av din begärelse; men Herren  Kristus säger här, att du då redan står såsom en äktenskapsbrytare inför Guds ögon. Han säger att du då redan gjort hor.

Ta här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dej att han önskade kunna mörda dej, men avhåller sej ifrån gärningen för de fruktansvärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som verkligt utfört den blodiga gärningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skillnaden är bara den, att min ovän är rädd om sitt eget huvud, då däremot den fulländade mördaren varit mer dristig och oförvägen; men i själ och hjärta är de alldeles lika onda. Så också här: den skamliga äktenskapsbrytaren har inte varit så rädd som du för skam och andra straff; detta är skillnaden mellan dej och honom, då du endast av fruktan avhållit dej från att fullborda din begärelse. Därför har du, inte bara inför Gud utan också i verkligheten i ditt hjärta, lika ofta begått hor som du haft lust till det. Så har Herren Kristus själv förklarat detta bud.

Du ska ej heller göra hor,
ty därpå följer plåga stor,
men trogen mot den maka var
som Herren Gud dej givit har.

"Allt det ni ber om i era böner, tro att ni får det, så ska det ske er." (Mark. 11:24)

För att kunna be i tron är isynnerhet nödvändigt att inte bara med munnen upprepa Guds löften om bönhörelse, utan framför allt att i hjärtat betrakta dem och vid varje löftesord betänka isynnerhet följande stycken:

Först dens egenskaper, som givit löftet, såsom t.ex. hans barmhärtighet — att den är en oförliknelig barmhärtighet, en evig och oföränderlig barmhärtighet, att den är i denna stund densamma, lika varm och brinnande, som när löftet gavs. Vidare hans makt, som gav löftet, att den är en gudomlig allmakt; att "för Gud är ingenting omöjligt"; att "Herrens högra hand kan förvandla allting"; att "Han förmår rikligen göra utöver allt, vad vi ber eller tänker". Och slutligen, hans sannfärdighet, som givit löftet, att det är omöjligt, det Gud skulle ljuga, att "Han är Gud och inte människa"; ja, att Han också, för att göra oss dess vissare, har med ed bekräftat sina löften, såsom aposteln säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han en ed därpå." Dessa trenne Guds egenskaper, hans brinnande kärlek, hans gudomliga allmakt och hans eviga sannfärdighet, utgör, såsom en Andens man säger, det tredubbla rep, som Gud medelst sitt ord nedsläppt till oss från himmelen, för att var och en, som omfattar och fasthåller detta, alltid ska räddas och upphjälpas, om också "vatten går intill hans själ" — ja, han skall också sist med detsamma upplyftas till himmelen.

För det andra bör trons bön omfatta, beskåda och framhålla vår Medlares person och verk, Kristus och hans förtjänst. Vi bör betänka, hur Gud älskar och värderar sin Son och allt, vad Han har gjort och förvärvat, samt därför föredra detta inför Gud i bönen. Detta heter att be i Jesu namn. Och Jesus sade: "Allt det ni ber fadern i mitt namn, det ska Han ge er." Då Moses bad, sade han: "Var nådig över detta folks ondska. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Israel!" Här är den, som är mer än Abraham, Isak och Israel. Vi ska säga: Tänk på din tjänare Jesus Kristus, din älsklige Son, vår Herre och Löftesman, och var för hans skull nådig över vår ondska! Se ej på oss, men på din Son; i oss är idel skröplighet, i Honom är vår värdighet, som du vet. Eftersom din älsklige Son har antagit sej oss, förlossat, förvärvat och vunnit oss, och eftersom du älskar din Son och hans verk, så var oss för hans skull nådig! Inte för vår skull, Herre, nej, inte för vår skull, utan för din Sons skull, i vilken du har allt ditt behag, var oss nådig och gör oss, såsom du har sagt.

För det tredje bör trons bön yrka på Guds namns ära — och säga med David: "Vem vill tacka dej i helvetet?" Om du däremot frälsar en så stor och ovärdig syndare, som jag är, skall ditt lov varda stort i evighet; ty ju större synd du förlåter, desto större bevisar sej din barmhärtighet. Och ju större den nöd och uselhet är, från vilken du hjälper oss ut, desto större din godhet och din makt; och såsom din nåd är, så ska också ditt lov och ditt namn bli. Och vad skulle inte Gud göra för sitt stora namns skull? Därför bad också David så: "För ditt namns skull, Herre, var min missgärning nådig, den stor är." På detta sätt åberopar vi Guds ära, när vi för Honom till hans ord; och vad skulle Han inte då göra, när hans ära är i fråga? "Han kan inte förneka sej själv." Men detta är också för Gud det allrabehagligaste vi kan göra Honom; ty ju mer vi tar Gud på ordet och tror Honom, desto mer ger vi Honom ära, såsom skrivet står: "Abraham var stark i tron, givande Gud äran."

Nu återstår endast att göra tillämpning och bruk av detta, att eftersinna, vilka och hurudana löften som är oss givna, och sedan i alla möjliga behov och bekymmer i barnslig tro förehålla Gud dem och be: "Gör, såsom du har sagt!" — Men vem kan räkna alla de nådefulla ord, med vilka vår himmelske Fader velat uttrycka sitt kärleksrika hjärta emot oss, med vilka Han velat dra de bortlupna, skygga människobarnen till sej? Till sådant ändamål har Han dels uttryckligen befallt oss att i all nöd komma till Honom med bön och åkallan, dels också givit oss de bestämdaste löften och försäkringar om bönhörelse. Han säger själv: "Det skall vara min lust att göra dem gott." Han bjuder: "Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, och du skall prisa mej. Be, och er ska bli givet; sök, och ni ska finna; klappa, och er ska upplåtas. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt det ni ber Fadern om i mitt namn, ska Han ge er. Ja, jag säger er: Där två av er kommer överens på jorden, vad det än kan vara, som de ber om, ska det ges dem av min Far, som är i himmelen."

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott. 

måndag 16 april 2018

"Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, och detta är segern, som övervinner världen: vår tro." (1 Joh. 5:4)

Hela elfte kapitlet av Hebréerbrevet lär oss alldeles detsamma, där det visar vad de gamla genom tron har förmått, uträttat och lidit — där aposteln slutligen anför exempel av martyrerna,  som sedan de för Kristi skull först övergivit allt vad kärt var i livet, ägodelar, hus och hem, far, mor, syskon, vänner, även lämnade själva livet — allt genom tron.

Detta kallas att övervinna världen; ty dess furste djävulen med alla hans ingivelser, världen, de otrogna, med hotelser och löften, köttet med dess ömma känslighet för lust och nöd — allt förenade sej att beveka dem till avvikelse och otrohet mot Herren; men allt övervann de. Och segerkraften, som övervann världen, var deras tro.

Ordens betydelse är alltså denna: En pånyttfödd, en troende människa är under ingenting träl, kan allting försaka och lida, är inte träl under en enda synd eller världslusta, ja, inte ens under oskyldiga ting. Att hon inte är träl, betyder inte, att det onda inte låder vid henne, inte heller, att hon inte i en ond stund kan överrumplas och kullkastas av det, utan att hon inte förblir i synden, inte gör synd som något man måste fortsätta med, som man inte kan undvara eller överge — liksom en träl varje morgon nödgas under samma ok gå till samma arbete.

Så härskar också synden och världen över sina slavar, även om de stundom lider därav, gråter och kvider; ja, där tron inte är, är ingen segerkraft, ingen förlossning, de förblir alltid i samma slaveri, vad någon viss synd angår — observera! vad någon viss skötesynd angår; för visst kan man avlägga många yttre synder nådens krafter förutan. Men den som är född av Gud är inte slav under någon synd, om den än alltid är hans vidlådande frestelse, mot vilken han dagligen får ligga i fejd, i vaksamhet och bön. — Men isynnerhet är den människa slav under synden, som inte ens strider och beder emot den, utan också ursäktar och försvarar den.

Vi sade även att en pånyttfödd själ inte ens är slav under oskyldiga ting. Exempel: Det är en oskyldig sak, ja, en god och i ordet påbjuden sak, att ett barn älskar sin fader och moder; men, säger Kristus. den som är träl därunder, den som inte kan övergiva fader och moder för min skull, när det blir nödvändigt, den kan inte vara min lärjunge. Det är en oskyldig sak att ha jordagods, avelsgård, make etc.; men när sådant så behärskade sinnet, att de inte kunde komma till bröllopet och nattvarden, inte kunde följa Jesus, så var det till döds.

Såsom redan är sagt gör tron och nya födelsen inte att naturens känslor, svaghet och strid uteblir, men att, när det gäller, man likväl besegrar dessa, man likväl förblir vid Herren, såsom Asaf säger: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar; dock förblir jag städse vid dej, om mej än kropp och själ försmäktade." Detta heter: "övervinna världen".

Går det däremot så, att jag väl är religiös, andäktig, gudaktig, men när någon min skötesynd, eller någon i sej själv oskyldig kär sak angrips, jag då inte kan bestå provet och låta det fara och ha min skatt och mitt nog i Herren, utan följer med dit frestelsen drar, söker sätta bättre namn och färger på mitt avvikande eller min svaghet och alltså blir övervunnen, då har jag inte den rätte Guden till hjärtats Gud och skatt, så har jag inte nyfödelsens och trons segerkraft. "Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen."

"Och det är de kristnas kännemärke, varpå man bör känna dem och märka, att de är födda av Gud, och åtskilja dem ifrån de falska barnen, som endast behåller skummet av Guds ord, men aldrig har erfarit dess kraft, varav endast blir ett missfoster, vari inget rätt gudligt liv eller kraft finns. Det heter inte här att vara född av Gud och ändå bli kvar i det gamla, döda och världsliga väsendet, samt ligga i synder efter djävulens behag och leva sådan som du varit förr, utan att stå emot djävulen och hans hela rike. Därför, om du inte övervinner världen, utan låter övervinna dej, må du väl berömma dej av tron och Kristus; men din egen gärning vittnar emot dej, att du inte är Guds barn." (Luther.)

Du vill vara kristen, men också på samma gång stå väl med världen eller bara med vissa världsmänniskor; när detta inte låter sej göra utan att du ska ställa dej dem lik, så gör du även det till den grad, att du är älskad och ärad av sådana som inte frågar efter din Herre, inte älskar och ärar Honom. Vad kan detta vittna om? Visst inte bara om någon Petri förnekelse — varmed han dock aldrig blev världens vän, emedan han gick ut och grät bitterligen och var både förut och efteråt en uppenbar Jesu lärjunge — utan det vittnar om en fortfarande, härskande och rådande världslikställighet och otrohet mot Herren, det vittnar, att nyfödelsen och trons kraft fattas dej.

Ty världens vänskap är Guds ovänskap. Varken Kristus eller någon trogen Jesu lärjunge — så älskliga, milda, visa och försiktiga de än var — kunde den konsten att på en gång vara både Guds och världens vänner.

O Gud, ett under är vår tro!
När andra stöd försvann
dess vittnesbörd, dess kraft bestod.
Den är din egen seger
som över världen vann.

Gå, du Guds Ande, med ditt bud
till denna jämmerns jord!
Ja, skapa tro hos oss, o Gud,

och säg till den som tvivlar
att frälst blir den som tror!

söndag 15 april 2018

"Varje gren i mej, som inte bär frukt, den tar han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, så att den må bära mer frukt." (Joh. 15:2)

Här talar Kristus om några grenar i honom, som inte bär frukt och som ska tas bort, ja, kastas bort, förtorkas och brännas. Detta är ju förskräckliga ord, talade av denne milde Herren, helst som han kallar dem grenar i sej! Vad månde han väl mena med detta?

Då han här kallar dem grenar i sej, är meningen visst inte att någon kan verkligt och rättsinnigt vara och förbli i honom, i tron, och dock vara ofruktsam och bli förkastad; ty, säger han strax nedanför, "den som förblir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt". Utan Herren vill med de orden "grenar i mej" fint och skarpt uttrycka, hur stor likheten mellan de äkta och oäkta barnen kan vara, hur mycket religiositet, bekännelse och yttre gemenskap med honom och med de sanna kristna en människa kan ha och ändå inte äga det sanna livet, saften och kraften av honom, vilket skulle bevisa sej genom frukterna.

Således är både innehållet och talesättet här detsamma, som när Herren talade om jungfrur, som går ut emot Brudgummen, men av vilka hälften är fåvitska, är utan olja och blir för evigt utestängda — och till Sardesängeln: "Du har namnet, att du lever, och är död."

Låt oss nu betrakta Herrens Kristi ord. Han säger om de äkta goda grenarna, dessa, som bär frukt, att dem rensar vingårdsmannen, d.ä. skär, tuktar och böjer dem, tar bort vad som hindrar deras växt, och låter dem inte växa efter behag; men de grenar åter, som ingen frukt bär, de slipper vingårdsmannens kniv, de får vara i fred, onäpsta, orensade, ty — de ska ändå bara brännas. Deras utmärkande tecken är således: 1:o att de inte bär frukt; 2:o att de inte av vingårdsmannen tuktas och rensas, utan är fria och lediga att växa efter behag.

Se nu här, nog vore väl här anledning för var och en att stanna och pröva sitt tillstånd, att med fruktan och uppriktighet mot sej själv pröva sej efter sådana Kristi egna ord. Men — ack! — det ska genast besannas, att trädgårdsmästarens kniv inte träffar de oäkta grenarna utan endast de goda — att "de som borde frukta, de fruktar inte, och de som inte borde frukta, de fruktar". Det ska genast vara ett hemskt tecken hos mången, att han omöjligt kan frukta för sej, eller en enda stund allvarligt pröva sej, utan ska vara så viss och nöjd med sej själv, i följd av sin lugna känsla, sin gamla fromhet och religiositet, att Kristi ord ska gå honom förbi såsom ett lätt väder.

O, att dock den "lyckliga stunden" nu för någon vore inne — den stund, då det bleve honom givet att se, vad som ännu fattas honom, att vakna upp från sin hemliga död och falska andlighet! Du hoppas att du är en kristen, att du står i tron och har Guds nåd; du har kanske en sådan frid i din känsla, en sådan tillförsikt i bönen, en sådan kärlek till Guds ord, så många prov på Guds kärlek, att du omöjligt kan tycka annat, än att du är i hans nåd. Ja, du tänker kanske med frimodighet: Jag har ju länge varit en bland de kristna, varit utgången från världen, ja, lidit försmädelse för min gudaktighet; jag har ju stritt för Kristi sak, haft religiös verksamhet — var och en vet att jag är en kristen o.s.v.

Nå, detta är allt goda saker — många tusen har inget sådant att visa fram — men käre vän! inte bevisar ännu detta, att du också är en levande och sann kristen! Nog är likheten så stor mellan de äkta och de oäkta grenarna, mellan de visa och de fåvitska jungfrurna, att du med allt detta kan vara bedragen. Pröva dej därför på det sätt, som ordet lär. Kristi ord här och allt Guds ord yrkar ju beständigt, att tron ska bevisa sin äkthet genom de frukter som följer av den.

Nog är också en kristen svag, bristfull; nog är nåden stor, oförskylld, överflödande, därom är ingen fråga. Men det är dock några vissa verkningar och frukter, som tron, Anden och nya födelsen alltid medför, även hos de svagaste nådebarn; det är om dessa frukter och verkningar, det nu är fråga.

Här tänker du kanske på några goda gärningar som du utövar, några synder som du lagt bort, några andliga förmögenheter, någon religiös verksamhet, som du har, och menar, att detta ju vittnar om din tros liv; men undersök, om också  Skriften låter det bero med det. I Matt. 7:22 säger Herren: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn, och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftgärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig, gå ifrån mej, ni ogärningsmän."

O Fader, sanne vingårdsman,
som trädets grenar rensa kan, 
så de kan frukter bära, 
från allt mitt onda gör mej ren, 
så jag kan bli en ädel gren, 
min vårdare till ära. 
Ja, håll mej du i ans och tukt, 
så jag kan ge dej mera frukt 
och en gång i ditt rike bär 
en frukt som oförgänglig är! 
O Jesus Krist, 
kom, ge mej liv 
ifrån ditt liv, 
i mej din vilja genomdriv.

lördag 14 april 2018

"Låt inte synden vara väldig i er dödliga lekamen, så att ni efterföljer den i dess lustar." (Rom. 6:12)

Först bör vi här åter märka, hur det förhåller sig med helgonen. Aposteln har uttryckligt lärt, att de, som är rättfärdiggjorda genom tron, också är helgade i sin ande, står i innerlig förening med Kristus och är "döda för synden". Och dock anser han sådana förmaningar för dem behövliga — "låt inte synden vara väldig" — "att ni inte efterföljer den i dess lustar." Så står det till med helgonen: "anden är villig, men köttet är svagt;" och "djävulen har en stor vrede".

Därför, då Gud inte utför sitt helgande verk i oss med oemotståndlig allmakt, utan verkar såsom på andliga väsenden med ordet och Andens maningar, må ingen vara säker, förakta förmaningen och anse sej trygg för all fara. Nej, vi står ännu på prov, så länge vi är på jorden. Vi ska höra, akta, lyda Herrens röst och då frälsas, om vi är än så svaga, om vi också ropar utur djupet, att vi förgås, och inte kunna fullgöra Herrens vilja — därom ska Han själv dra försorg, bara vi lydigt hör hans röst; eller också ska vi, "tjusta", sövda och lättsinniga, förakta förmaningen och falla i syndens och djävulens snaror.

I korhet, dessa hulda förmaningar stämmer fullkomligt överens med vad aposteln förklarat om vår helgade ande och vår förening med Kristus och bör räknas bland de yttre medel, som Gud använder till helgelsens fullkomnande. Hur klar, upplysande och hälsosam är då inte denna förmaning!

Då aposteln säger: "Låt inte synden vara väldig i er dödliga lekamen, så att ni efterföljer den", märker vi denna tanke: Kan ni nu tyvärr inte vara helt fria från synden, låt den dock inte regera över er, så att ni också med verk och gärning tjänar den. Att synden bor i er, att ni ännu känner onda lustar, är redan brott emot Guds heliga lag; och om Gud dömde er efter den, så vore ni endast för syndens lustar fördömda. Men då vi nu i detta livet inte kan vara helt fria från synden, utan den fulla renheten hör till de nya himlar och den nya jord, i vilka idel rättfärdighet bor, använd dock den nåd som er är given, att göra synden det motstånd, att den inte får regera över er dödliga kropp, så att ni även i gärning utför dess onda vilja, utan att ni ändå vandrar efter Anden, om ni också känner frestelser av köttet.

Se här några exempel på detta: Någon har tilläventyrs med ord eller gärning förolämpat dej, och vreden vill resa sej i ditt hjärta; ge då inte denna bifall och frihet så att du också bryter ut i onda ord och åthävor, utan följ Davids goda råd: "Blir ni vreda, så synda inte; tala med ert hjärta på era sängar och bida" — "bida", under bön till Herren om hans nåd och kraft, ja, under det ni ber ett Fader vår och särskilt den bönen: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta;" "bida" så, till dess det onda går över.

Eller om girighetens lustar vill bedra dej till någon oärlighet i arbete, eller om okyskhetens lustar vill bringa dej till oanständiga ord, åtbörder eller gärningar, eller högfärdens lustar vill bringa dej att i kläder eller eljest gå utöver ditt stånd eller dina villkor: i korthet, mot alla möjliga syndens lustar och frestelser, vaka och bed och använd alla nådens medel till att döda dem, så att ni inte efterföljer och tjänar synden.

Redan den första syndiga lusta är visserligen av Gud förbjuden och fördömd, varför också synden bör dödas i dess första rörelse; men då nu likväl inte all synd tar slut, medan vi lever i denna syndens och dödens kropp, bör den dock hämmas, allt mer undertryckas och dödas, så att den inte får vara väldig eller regera.

"Synden är oss inte till det ändamålet förlåten", säger Luther, "att vi sedan ska sova i säkerhet eller göra, vad köttet lyster, utan tvärtom är synden just därför förlåten, att den också ska bli underkuvad och dödad, att den inte mer ska vara herre, utan tjänare, samt inte kunna skada oss; utan att du ska vara herre och säga till köttet: Du är full med orenlighet och ondska, avund, hat, hämndgirighet och ond lusta; men du ska och måste en stund ligga bunden och emot din vilja vara Anden underdånig. Du orenlighet har här inget att skaffa, ty Anden är här herre i huset, Han ska också ha överhanden och hålla dej med dina lustar i tygeln, ja, korsfästa och kväva dej."

Ett så modigt språk kan vi väl inte alltid föra, utan när striden blir rätt hård, måste vi väl hellre med tårar och böner åkalla Herren, vetande, att vi är förlorade, om han drar sin hand tillbaka, ja, att vi förmår och har alls inget mer, än det han ger oss; men genom honom ska vi dock bli synden så övermäktiga, att vi inte ska tjäna den, utan ännu alltid vandra efter Anden.

Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta!
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som seger oss beredde.

fredag 13 april 2018

"Ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." (Gal. 3:27)

Aposteln säger att vi är döpta till Kristus. Fastän dopet, enligt Kristi förordnande, sker i (eller till) hela den gudomliga treenighetens, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, kallas det dock ett dop särskilt till Kristus.

Orsaken vet vi: i Honom allena är salighet, Han allena är vägen, Han är dörren; ingen kommer till Fadern utom genom Honom. Kristus är av Fadern gjord till vår salighetshövding, vår överstepräst, profet och konung. Till Honom visar Fadern allt kött och säger: "Hylla Sonen;" "hör Honom." Till Honom ska vi döpas, med Honom ska vi förbindas; ty i Honom är livet.

Och med ordet till (döpta till Kristus) uttrycks den innerliga förening och delaktighet med Kristus i allt hans goda, som dopet innebär. Denna förening och delaktighet uttrycks ännu tydligare med ordet "inplantade", inplanterade i Honom (Rom. 6:5); ty en döpt och troende människa är inte mer att betrakta såsom en särskild person, utan alldeles såsom en del av Kristus, en "lem i hans kropp"^ så att vad som rör lemmen, det rör också huvudet, och vad huvudet äger, det äger också lemmen.

Men är detta sanning? Vi talar här kanske alltför herrliga ord? Är det sanning, att döpelsen innebär en sådan innerlig förening med Kristus, rentav en "inplantning" i Honom? Är det säkert, att aposteln hade en sådan mening om dopet? Se då, hur han här talar: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." Märk ordet iklätt — "iklätt Kristus", insvept er i Honom. Detta talar visst om samma innerliga förening med Kristus som ordet "inplantade", inympade, d.ä. att vi blir ett med hela hans person, hans förtjänst och välbehag för Fadern.

Att detta förefaller oss allt för stort och främmande, kommer endast av den vederstyggliga otron i våra hjärtan och av djävulens mäktiga inverkan, vilken inte vill tillåta oss att ha någon högre tröst, som kunde göra hans rike skada. Vi borde dock betänka att allt vad den store, kärleksrike Guden gjort för oss människor är alltsammans omätligt stort och högt utöver alla våra tankar och sinnen. Han har ju skapat oss till sina barn och till arvingar av hela sitt rike; Han har utgivit sin ende evige Son till att vara först vår bror, vår hulde släkting, och sedan vår frälsare, vår försonare och försvarare; Han har givit och ger oss dagligen sin Helige Ande, som verkar i våra hjärtan ett underbart gudomligt verk som vi inte kan förneka. Skulle det då vara Honom olikt, vara för mycket för hans kärlek, att Han också givit oss ett sådant införlivningsmedel som dopet, nämligen en yttre och synlig handling, varigenom den enskilda människan görs delaktig av all hans nåd, upptas och invigs i hans nådeförbund?

Då vi ser hur apostlarna förklarar dopet, nämligen att vi däri "ikläds Kristus", däri "inplanteras" i Honom, däri "görs rena" och "saliga", kunde man undra, varför denna dyra Guds nådesinrättning blir så föraktad som vanligen sker. Men föraktet för dopet kommer av samma orsak, som gjorde att judarna föraktade Kristus, nämligen den ringa och oansenliga skepnaden. Kristus föddes i en krubba, var fattigare än fåglarna och rävarna, var "full med värk och krankhet" och dog slutligen på en avrättsplats. "Därför aktade vi Honom för intet", säger profeten å judarnas vägnar.

Så går det också med dopet. Vi ser endast på vattnet, såsom Luther säger, "med samma ögon som kokreaturet, som vet att det duger att dricka;" vi glömmer alldeles, att den store Herren Gud vid detta vatten fästat sitt heliga löfte. Det går oss såsom den syriske hövitsmannen Naaman, då profeten Elisa sade: "Två dej i Jordan, så blir du helbrägda." Då såg Naaman på själva vattnets beskaffenhet och anmärkte, att Jordans vatten inte kunde vara bättre än de vatten han hade i Damaskus, och glömde alldeles att det var endast vid Jordans vatten löftet var fästat.

Hur förträfflig och viktig är inte Luthers anmärkning om dopet, vilken vi redan i barnaläran läst: "Vattnet verkar det visserligen inte, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som omfattar detta med vattnet förenade ordet och förtröstar därpå, ty utan Guds ord är det blott vatten och ingen döpelse, men med Guds ord är det en döpelse: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den Helige Ande."

Guds vishet har just därför fästat vår salighet vid de oansenligaste medel, på det vi skulle ställas på ett prov, huruvida vi ville akta hans ord, eller tvärtom mer se efter det som är stort och ansenligt. Detta Guds sätt, att pröva oss med mycket små och ringa saker, är såsom en sikt, varigenom allt stort blir avskilt från hans goda vete; en trång port, varigenom endast de kommer in i hans rike, som är rätt små, enfaldiga och troende. Därför sa Han också om de små barnen: "Himmelriket hör sådana till." Han har "utvalt det, som var föraktat" och "galet", "och det som var intet, på det Han skulle göra de visa till skam".

Låt oss väl akta oss för det "allraskadligaste odjuret", nämligen förnuftet i andliga saker (Luther). Akta dej att så glömma dej, att du i fråga om dopet stannar med ögonen på vattnet och förgäter, att den store, nåderike Herren vid denna stiftelse fästat sitt löfte om evigt liv och salighet.

Tänk, jag är döpt!
Jag fick för intet den himmelska skatten,

ifördes Jesus i döpelsens vatten.
Där blev jag klädd i hans helighets skrud,
bjuden till bröllop därhemma hos Gud.

Tänk, jag är döpt!
Jag har begraven med Frälsaren blivit,

uppstått med honom som allt mej har givit,
döpts till en obruten tjänst i hans namn,
tills jag en dag andas ut i hans famn.

torsdag 12 april 2018

"Nu har Guds rättfärdighet utan lagens tillhjälp blivit uppenbar." (Rom. 3:21)

Här är nu den salighetens klippa, på vilken ensam våra själar måste räddas, eller också evigt förloras — men också den "förargelseklippa" mot vilken alla otrons stormar och böljor beständigt hävt sej.

Den Guds rättfärdighet, som det talas om här, är på en gång både det största under av Guds nåd, som någonsin blivit oss från himmelen uppenbarat, och även den för alla våra egna tankar mest främmande hemlighet, så att om jag också kan lära och behålla allt annat, kan jag dock aldrig rätt tro och behålla vad jag lär om denna Guds rättfärdighet. Den är en så rent himmelsk uppenbarelse och så stridande emot hela vår natur, isynnerhet mot vår djupa inbillning om någon egen förmåga, att inte bara de egentligen otrogna med all makt strider däremot, utan också många annars upplysta och välmenande människor i detta ämne har mer eller mindre oklara och falska meningar.

Detta kommer sej dock inte av någon dunkelhet eller tvetydighet i Skriftens ord om denna Guds rättfärdighet, utan därav att saken är så alldeles stridande mot vår natur, våra tankar och tycken. Denna Guds rättfärdighet skiljer sej väsentligt från varje annan rättfärdighet, som någonsin funnits eller kan finnas. Den skiljer sej alldeles från människors och änglars rättfärdighet i avseende på dess Upphovsman; ty den är själva "Guds rättfärdighet", en rättfärdighet inte av skapade varelser, utan av Skaparen. Jag, Herren, skapar henne, säger Herren uttryckligen om den rättfärdighet, som skulle medföra salighet. Den är en gudomlig och alldeles fullkomlig rättfärdighet, ty den är ett verk av Herren själv och det alldeles i samma mening i vilken världen är ett verk av Gud. Fadern har frambragt den genom Sonen på samma sätt som han genom Sonen skapade världen.

Petrus säger: "Dem som med oss har fått lika dyrbar tro i vår Guds och Frälsares Jesu Kristi rättfärdighet." Här kallas Kristus "vår Gud och Frälsare", och den rättfärdighet, på vilken vår dyrbara tro grundar sej, kallas "vår Guds och Frälsares rättfärdighet". Det var under "sitt kötts dagar" Guds Son åt oss förvärvade denna rättfärdighet. Förr än han kom till denna värld, var han inte en medlem eller undersåte i Guds rike — han var dess huvud. Han verkade i "Guds gestalt", d.ä. såsom världens skapare och styresman; men sedan i "en tjänares gestalt".

Hans fullkomliga helighet kunde förut inte kallas"lydnad". Man kunde hellre säga, att lagen överensstämde med honom, än att han överensstämde med lagen. Hans gudomliga helighet bevisade sej i att stifta lagen, inte i att lyda lagen. Men i sin tjänaregestalt ställde han sej själv under den lag han hade stiftat för oss, och inträdde i den för honom, såsom Guds Son, nya övningen, att han "lärde lydnad". Hans rättfärdighet eller lydnad är således en lydnad av den ärofullaste person, som kunde ställas under lagen, själva den store Herren, som är "Gud över allting, välsignad evinnerligen".

Det var en rättfärdighet av Immanuel, "Gud med oss", och denna lydnad av Guds Son i vår natur har mycket högre förherrligat och tillfredsställt lagen, än en lydnad av alla skapade varelser hade kunnat göra det. Även gjorde han nu mycket större ära åt lagen, än alla världens överträdelser hade vanärat den. När andra lyder lagen, förvärvar de genom denna lydnad ära åt sej själva; när Guds Son lydde lagen var det däremot lagen som blev ärad.

Men vad som även ger åt Kristi lydnad detta höga värde är att den var enlig med den evige Fadrens vilja och förordning. Han var av Fadren utvald och smord till detta ämbete. Herren var sänd av Herren. Tänkvärda ord om detta läser vi hos profeten Sakarja: "Ni ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej. Fröjda dej och var glad, du dotter Sion, ty se, jag kommer och vill bo hos dej, säger Herren; och du ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej till dej."

Men utom alla de ställen i Gamla testamentet, i vilka Fadern talar om Sonens sändande, hans "insättande på det heliga berget Sion", o.dyl., gick ju beständigt från Kristi mun de orden: "Fadern", "min Faders vilja", "hans vilja, som har sänt mej". "Fördenskull älskar Fadern mej, att jag ger mitt liv — detta budet fick jag av min Fader." Han förklarade allt vad Han gjorde såsom lydnad för Faderns vilja.

Och när vi betänker, att det största och underbaraste Guds verk, som någon tanke kan fatta, nämligen att Guds Son blev människa, endast hade till ändamål att lagen skulle med hans görande och lidande för oss fullgöras, för att syndare skulle kunna frälsas och lagen dock behålla sin fulla ära, då kan vi helt visst aldrig göra oss en för hög tanke om det värde, denna Kristi lydnad har för Faderns ögon.

Om jag riktigt kunde tro det, Herre!
Vad jag skulle jubla varje dag!
Men mitt hjärta är så trångt, dess värre,
och min tro, den är alltjämt så svag.

Men jag tror dej, Herre! Hjälp min otro
och behåll mej ständigt hos dej kvar,
och förvara trots all strid och oro
kronan du mej redan vunnit har!