Det var såsom vår salighetshövding Kristus blev fullkommen. Detta har skett genom två för Guds Son alldeles nya övningar: hans lydnad och hans lidande. Vi ser detta av dessa apostelns ord: "Det hövdes honom, att han genom lidande skulle göra deras salighetshövding fullkommen." Och åter: "Fast han var Guds Son, har han dock lärt lydnad av det han led. Och då han vart fullkommen..."
Märk! Guds Son har "lärt lydnad". Det var något för Herren såsom alla varelsers herre och lagstiftare alldeles nytt, att själv såsom en lydig tjänare gå under den lag han givit oss. Han liksom förundrar sej själv däröver, då han i den profetiska psalmen säger: "Herre, min Gud! stora är dina under och dina tankar — offer och spisoffer behagar dej intet, men öronen har du öppnat mej. Se, jag kommer; i boken är skrivet om mej. Din vilja, min Gud, gör jag gärna; och din lag har jag i mitt hjärta."
Märk: "öronen har du öppnat mej". Detta betecknar, hur han vart "gjord under lagen", blev satt till att lyda; ty det är en tjänares sak att höra, bara höra och lyda. Då alltså detta var en för Guds Son alldeles ny övning, förstår vi varför aposteln säger att han har lärt lydnad.
Men att lära lydnad, att såsom sin egentliga kallelse öva lydnad inför Guds lag, vilken var given åt oss människor, det var något som Guds Son aldrig behövde för sin egen del, utan det har han helt och hållet gjort endast såsom vår salighetshövding, såsom den andre Adam, vilken nu i hela människosläktets ställe skulle stå lydnadens prov, liksom den förste Adam också ställdes på ett prov för lydnad, men föll. Ty såsom för en människas olydnad många är vordna syndare; så blir också för Ens lydnads skull många rättfärdiga."
O, en herrlig tröst, vid känslan av vår dagliga och oändliga olydnad — ty hela vårt gruvliga syndaelände består i olydnad mot vår Guds bud. O, en herrlig tröst att då veta, att Gud har givit oss En, som skulle utöva den fullkomliga lydnaden i vårt ställe, den lydnad, som vi är skyldiga att bevisa, men som vi aldrig rätt gör! "Genom Ens lydnad blir många rättfärdiga." Det är Kristi lydnad, som är den egentliga tillfyllestgörelsen, vilken, oss given och tillräknad, utgör den rättfärdighet, varmed vi helt väl bestå inför Gud, och är den rättfärdighet, som lagen krävt av oss, men inte kunnat åstadkomma; såsom Paulus säger: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, i det den blev försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts gestalt."
Det var inte nog att våra synder med blod avplanades; lagen måste också fullgöras, och det behagade den barmhärtige Fadern att ge oss en provman för alla människor, en ny Adam, som skulle bestå provet, en för alla och alla i honom. Därför har han, fast han var Guds Son, lärt lydnad; och då han blev fullkommen, blev han för alla dem som lyder honom, en orsak till evig salighet. Alltså har han endast genom lidande och lydnad blivit en fullkomlig salighetshövding.
Då han ännu som ett barn låg i krubban, var han följaktligen ännu ingen fullkommen saliggörare. Hade han genast från krubban återvänt till himmelen, hade detta besök av uppgången från höjden inte varit oss till salighet. Han måste först bli beredd att vara Man för vår frälsning och vårt hopp, vara vår salighetshövding. Det var alldeles nödvändigt, att han först, under storm och trångmål, för oss och i vårt ställe uppfyllde all rättfärdighet och fullgjorde de skyldigheter, som ålåg oss. Det var oundgängligen nödvändigt, att han uthärdade hela den förbannelse som rätteligen tillkom oss, ja, att han själv vart en förbannelse för oss. Han måste kämpa, lida, blöda, bli av Gud övergiven — han måste dö.
Genom alla dessa djup måste han vandra, om han skulle bli oss en tillfyllestgörande Frälsare. Och även detta var ännu inte allt, vad som till detta stora ändamål måste ske med Honom: Han måste även åter uppstå, såsom en livets Furste, och med vårt kött och blod fara till himmelen och bli upphöjd på Majestätets högra sida i höjden, för att han skulle kunna sända oss sin Ande och bereda sig ett villigt folk på jorden. Och först då, när han hade förnummit djupens rytande, druckit ur Belials bäckar, störtat sej ned i en avgrund av dödens förbannelse, sprängt gravens försegling, genombrutit molnen och i vår mänsklighet intagit Majestätets stol, då först var han oss fullt "gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning"; då först stod han där, för Gud och för världen, såsom en fullkommen Frälsare och Överstepräst för sin syndarehär — och var fullkommen.
Så blev då fullkomnat Guds eviga råd,
och grundvalen lades för frälsning och nåd.
Uppståndelsen följde, allt väl blev beställt,
vår Skapare nöjdes och släktet blev sällt,
ja, sällt såsom det uti skapelsen var,
och ännu mer saligt, ty Medlaren har
en evig rättfärdighet för oss tillreds.
Kom, fattige syndare, var nu tillfreds!
Vad är då att vara försonad med Gud?
Det är att han tystat förbannelsens ljud.
Vad är då att vara upprättad igen?
Det är att ha rättighet vara Guds vän.
Förtro dej fördenskull, så usel du är,
med hela din börda och allt ditt besvär
i Frälsarens händer - han vill och han kan
för hela din salighet vara din man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar