lördag 13 januari 2018

"I vilken han låter se sin rättfärdighet, i det att han förlåter synderna, som var blivna under Guds tålamod." (Rom. 3:25)

Ordagrant efter grundtexten: "Till ett bevis på sin rättfärdighet i åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna."

Vad som här menas med Guds rättfärdighet, det förklarar aposteln genast i följande vers, där han säger: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att han är rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro" (grundtexten).

Att han är rättfärdig, på samma gång som han rättfärdiggör dem som tror — det är denna Guds rättfärdighet, som skulle bevisas därmed, att han utställde sin Son till en blodbestänkt nådastol. Guds rättfärdighet är således här hans domare-rättfärdighet, med andra ord, hans rättvisa.

Men det var i avseende på två särskilda förhållanden, som Guds rättfärdighet blev förklarad och bevisad genom Kristi försoningsdöd. Det förra (v. 25) var Guds fördragsamhet under Gamla testamentet, eller såsom apostelns ord lyder: "åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna;" det andra (v. 26) var, att han också helt benådar och "rättfärdiggör" de syndare som tror på Kristus.

Vad det förra förhållandet angår, tycks aposteln vilja säga: Gud har i de förflutna tider lämnat synderna utan en full och lagenlig bestraffning. För om Gud genast visat sin fulla straffrättfärdighet och handlat med människorna efter förtjänst, så skulle han ha utrotat människorna från jorden — inte bara förstört alla hednafolk utan också gjort en ände med Israel, varigenom också den nådesplan i avseende på hela mänskligheten, som låg i hans hushållning med Israel, hade blivit om intet. Under hela den tid, som föregick Sonens sändande, tycks han ha förgätit att straffa människorna efter deras synder, och hela världen vilade under skuggan av hans "tålamod". Men när Kristus var kommen, skulle denna fördragsamhetens tid ha en ände, och då skulle det uppenbaras vad som legat till grund för densamma, då den gudomliga rättfärdigheten utkrävde syndernas fulla straff i ende Sonens blodiga död på korset.

Om det andra förhållandet säger aposteln: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid som nu är, att han själv skall vara rättfärdig och rättfärdiggörande den som är av Jesu tro." Här talas om annat än blott fördragsamhet; här talas om den fulla nåden, att han rättfärdiggör den som är av Jesu tro. Hur det kan vara gudomlig rättfärdighet eller rättvisa att rentav rättfärdiggöra syndare, det skulle Kristi hårda och blodiga död visa.

O vilka hjärtefröjdande ord vi har här! Aposteln säger, att Herren Gud har framställt sin Son till en nådastol i hans eget blod, för att han skulle låta se rättvisan i det att han rättfärdiggör de troende. Han har givit en laglig försoning, för att han ska kunna vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den", som tror. Hade han inte föranstaltat en fullkomlig, laglig gottgörelse för alla våra synder, så hade han inte kunnat  rättfärdiggöra syndare och dock själv vara fullkomligt rättfärdig; ty rättfärdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rättfärdigas. Men nu, då en laglig försoning är skedd, kan han vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro".

"Fröjda er, ni himlar, och gläd dej, du jord!" Syndares benådning står nu tillsammans med själva den gudomliga rättvisan. Och vore det inte så, kunde jag inte hålla ut i tron på Guds nåd; jag skulle alltid tycka, att Gud måste tröttna vid mina oändliga synder. Men nu har den store Herren Gud fogat denna anstalt, varigenom själva rättvisan fordrar vår benådning. Ty det vore inte rättvist att två gånger utkräva samma skuld. Är våra synder med Kristi blod gottgjorda, så ska de inte utkrävas av oss, så länge Gud är rättvis och inte förkastar den lösepenning han själv bestämt för våra synder.

I Kristi försoning är alltså Guds rättvisa i syndares benådande och rättfärdigande framställd i ett skinande ljus. "Ingen har någon tid sett Gud; ende Sonen, som var i Fadrens sköte, har kungjort oss det." I honom har Guds största egenskaper, hans oändliga barmhärtighet och hans fullkomliga rättfärdighet, framlyst. Han gav rättfärdigheten allt, vad hon kunde kräva, så att rättvisan nu kan försäkra varje troende syndare om nåd och salighet, lika mycket som barmhärtigheten.

Man ska nu inse, att Gud inte bara är så nådig, utan också så trofast och rättvis, att han förlåter synderna. Rättvisan har, istället för att åtnöjas med en liten del av sin fordran, tagen ur den utblottades sista tillgångar, nu vänt sej till den rike Borgesmannen och fått full gottgörelse. Och kunde vi betänka den personens storhet, som lämnat denna gottgörelse, måste vi säga, att den gudomliga rättvisan i hans död blivit i högsta grad förherrligad.

Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!
Där vid ditt kors räckte himlens Gud
handen till fallen själ.
Där blev vårt uppror mot lagens bud
sonat och allt gjort väl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar