lördag 27 januari 2018

"Förlåt den ene den andre, såsom också Gud genom Kristus förlåtit er." (Ef. 4:32)

Här ser vi den fulla betydelsen av dessa Luthers ord: Kristi rike är ett förlåtelserike, då vi även lämpar dem på det inbördes förlåtandet människor emellan, såsom ett villkor för all kristlig sammanlevnad på jorden.

Vi vet att summan av lagen är kärleken. Paulus säger: "Den som älskar har fullbordat lagen. Ty det som är sagt: Du ska inte dräpa; du ska inte göra hor; du ska inte stjäla, och annat sådant bud, det sammanfattas i detta ord: Du ska älska din nästa som dej själv. Kärleken gör sin nästa inget ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan."

Allt kristligt leverne är alltså innefattat i kärleken. Men vad är villkoret för en beständig kärlek människor emellan? Detsamma som är villkoret för en beständig vänskap mellan Gud och människan, nämligen det beständiga förlåtandet. Man skulle gärna älska sina medmänniskor, och det skulle gå så lätt att göra dem gott, och man skulle ha ett himmelrike på jorden av idel frid och kärlek mellan medmänniskor, husfolk och grannar, bara de inte hade sina förargliga fel och oarter. Men genom dessa tröttnar man i kärleken och kan inte älska dem — och strax blir det tungt att göra dem gott; då det däremot alltid går lätt att göra gott mot dem som man älskar.

Detta mäktiga hinder för kärleken, alla nästans brister och oarter, vore genast för mej borta, bara jag använde det förträffliga medlet: förlåtelse. På annat sätt kan nämnda hinder aldrig bortröjas.

Detta är en av orsakerna, varför Kristus talade så särskilt och så ofta om förlåtande och uttryckligen sa, att himmelriket var likt en konung, som efterskänkte sin tjänare tiotusen pund, men också ville, att denne sedan skulle efterskänka sin medtjänare hundra penningar. Och då han lärde oss en bön, som vi dagligen skulle bedja, inlade han också där samma lärdom och bjöd oss säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, som oss skyldiga äro."

Var och en märker av detta, att Kristus haft ett alldeles särskilt nit om förlåtande. Ja, ty det är endast förlåtelse, som i detta vårt fallna tillstånd är grunden för allt gott förhållande, först emellan Gud och människor och sedan mellan människor inbördes. Detta är summan av Guds ord; så att när Johannes ville i ett kort språk innefatta allt, sade han: "Detta är hans bud, att vi ska tro på hans Sons Jesu Kristi namn och älska varandra, såsom Han har bjudit oss." Så har man frid både med Gud och bröderna; och detta är himmelriket på jorden, paradiset i jämmerdalen!

Däremot vilket helvete på jorden, vilka pinsamma, frätande kval, mörka hjärtan och ansikten, hat, avund och oro, där man inte övar dessa stycken, inte tror och älskar, utan gräver i egna synder och andras fel, lever i otro och oförsonlighet! Sådana människor är ömkansvärda djävulens martyrer!

Allt kunde dock botas genom förlåtelse. Om du också har än så svåra medmänniskor, om de tillfogat dig än så svåra oförrätter, beljugit dej, förolämpat dej m. m., räkna dock efter, om inte dina egna synder emot Gud är tusen gånger större och flera. Kristus säger, att allt, vad en medmänniska kan hava felat emot dej, är i jämförelse med dina skulder inför Gud blott såsom hundra penningar emot tiotusende pund. Nu vill dock Gud förlåta dej allt vad du är skyldig; skulle inte du då förlåta din nästa alla hans fel!

Vill du inte det, vill du inte efterskänka och glömma dessa hundra penningar, så kräv ut dem, räkna din nästas fel, hata honom, men — ta också igen din egen tiotusenpunds skuld inför Herren, och du ska betala den till yttersta skärven. Så dömer Herren. Och vill du bedja om syndernas förlåtelse, har du inte lov att bedja annorlunda, än så: Förlåt mej du, Gud, på samma sätt som jag förlåter min nästa!

Säger du då: "Jag har så ofta förlåtit min broder, men han upphör aldrig att göra mej emot, man måste väl en gång tröttna att förlåta;" så svarar Herren: Även jag har ofta förlåtit dej, men du syndar ännu; även jag måste då tröttna att förlåta dej. —

Märkligt är här det svar Petrus fick på frågan: "Hur ofta ska jag förlåta min broder: Är sju gånger nog?" — Jag säger dej: inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju, d.ä. oändligt. Märk här först till ditt eget hjärtas tröst, att så vill visserligen Kristus också förlåta dej, nämligen inte sju gånger utan sjuttio gånger sju, eller utan återvändo; ty han vill förvisso själv göra, vad han lär oss göra. Han vill visst inte stå oss efter oss i förlåtande!

Skulle då inte detta värma upp dej, så att också du ville utan återvändo förlåta din broder? Ty här blir inget annat råd, ingen annan hjälp, än ett ideligt och oändligt förlåtande, och hela Kristi rike förblir så ett förlåtelserike.

Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå,
om han med mej till doms vill gå?

Kom, broder, räck mej här din hand
till vänskap och försoning!
När mänskor knyter fridens band
blir fröjd i änglars boning.
Men vill vi ej förlåta här,
så blir oss ej förlåtet där.

O Herre, du vår Fader är
och dina barn vi blivit.
Så lär oss hålla friden kär,
o du som den oss givit!
Välsigna oss i all vår tid
och låt oss mötas i din frid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar