"Var och en vare underdånig överheten, som har högsta väldet, ty ingen överhet är utan av Gud." (Rom. 13:1)

Var och en som vill akta på Guds ord, ska veta att han är skyldig sin överhet allt vad som hör till underdånighet, vördnad, lydnad och trohet. Och detta skrev aposteln till de kristna i Rom, som alltså stod under en hednisk överhet. Hade de inte erhållit eller aktat denna apostoliska lärdom, utan följt sitt eget tycke, så hade de väl svårligen kunnat tänka, att de för Herrens skull även borde bevisa tyrannen Nero undersåtlig vördnad och lydnad, utan hellre, när tillfälle givits till detta, ansett det ganska kristligt att hjälpa till med hans störtande från tronen. Vi vet hur judarna ofta gjorde uppror, sedan de kommit under Roms välde. Därför har aposteln ansett det nödvändigt att använda så många och tydliga ord i detta ämne.

Men borde nu de kristna i Rom vara sin hedniska överhet underdåniga, hur starkt fördöms då inte här den frihetsanda, som även inom kristenheten i våra dagar höjer sin fräcka röst emot överheten och emot all underdånighet. Detta ska de kristna betänka och inte låta sej förvillas av de ogudaktigas råd.

Apostlarna har mer än en gång förmanat även om detta: "Var underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, antingen det är konungen, såsom den överste, eller befallningsmännen, såsom de som är sända av honom, de onda till straff och de goda till pris; ty så är Guds vilja, att ni med goda gärningar ska stoppa igen munnen på de galna och oförståndiga människorna". "Förmana dem, att de är förstarna och överheten underdåniga och lydiga" etc. Vår plikt mot överheten är alltså bestämt uttalad och nog begriplig.

Men mer besynnerligt förekommer det oss, vad aposteln nu vidare tillägger: "Ty ingen överhet är, utan att den är av Gud". Detta är nu huvudskälet, varför vi ska vara överheten underdåniga. Men huru ska vi förstå, att all överhet är av Gud, då den ju ofta är ond och okristlig?

Detta är inte rätt uppfattat och uttytt, om vi säger att Gud måste tillstädja allt, vad som sker, att således även en gudlös överhet endast genom Guds tillstädjelse får inneha sin höga plats. Nej, vad Gud endast tillstädjer, kan aldrig sägas vara av Gud. Dessutom tillägger aposteln genast, att "den överhet som är, hon är skickad (förordnad) av Gud".

Det är inte heller rätt förklarat, om man säger, att själva ämbetet är av Gud inrättat, om också de personer, som innehar ämbetet, är däri emot Guds vilja. Nej, aposteln säger uttryckligt, att "den överhet som är, hon är skickad av Gud" — således även de regerande personerna, och inte bara själva ämbetet.

Att själva ämbetet är av Gud instiftat, är också en tänkvärd sanning. Det grundades redan i fadersväldet och i fjärde budet av Guds lag och har sedan med många Herrens ord blivit stadfästat. Således, visst är själva ämbetet av Gud och är en dyrbar gåva; men här sägs dock något ännu mer, nämligen att också "den överhet som är, hon är skickad av Gud".

Hur ska vi då förstå detta, när överheten ofta är ond och gudlös, och när Herren alltid hatar det onda? Detta måste förstås endast så, som alla Guds domar i världen, nämligen att vare sej Han tillskickar oss något i sej självt gott eller något i sej självt ont, så är hans skickelse dock god, vis och rättfärdig.

Här måste vi åter lära att tro på en enda allsmäktig Gud och regerande styresman över världen. Herren Kristus sade uttryckligt till romerska kejsarens ombud i judiska landet: "Du hade ingen makt över mig, vore hon dej inte given ovanifrån." Och om det lidande, Pilatus då ådömde Honom, sade Han: "Ska jag inte dricka den kalk, som min Fader har givit mej". Det var "ovanifrån", det var av Kristi Fader, som Pilatus hade sin makt att döma den oskyldige till döden.

Har vi nu en god och kristlig överhet, så är detta en synnerlig Guds nåd över landet; men har vi en ond och gudlös, så är detta ett straff och en tuktan av samme helige Gud. Vi bör då i den skickelsen blott se på Gud och vörda hans domar över oss. Och då hans straffdomar är lika heliga som hans nådebevisningar, bör vi för hans skull även vörda och lyda den överhet, som Han då tillskickat oss — såsom vi en annan tid, när vi har en god överhet, bör åter däri se endast Gud och för hans skull vara denna goda överhet lydiga.

Må överhetspersonerna vara goda eller onda, så säger dock aposteln här (Rom. 13) tre gånger, att de är "Guds tjänare". Den värsta överhet, som ett land kan ha, är således av Gud och är skickad att utföra hans heliga avsikter. Då Gud ger ett folk onda, gudlösa, tyranniska regenter, eller bara, såsom Esaias säger, "ynglingar till furstar och barnsliga att råda över dem", sker detta till ett straff och plågoris över ett ont och hårdnackat folk och till prövning för de trogna.

Om ock den väg eller de medel, genom vilka regenten kommit till sitt välde, inte varit de rättaste, har han dock inte utan av Gud kunnat erhålla den makt, han nu innehar, och Gud ska använda honom, såsom redan är sagt, antingen till straff eller till välsignelse för folket. De som vill först mönstra överhetspersonernas egenskaper och åtgärder, innan de ska erkänna sin underdånighetsplikt, de kullkastar hela den grundval, varpå den undersåtliga plikten vilar, nämligen den allsmäktige Gudens skickelse eller förordnande.

Välsigna, Gud som makten sänder,
och styrk vår överhet med nåd.
Du lagt vår välfärd i dess händer,
så stöd den med ditt visa råd.
Ge kraft och kärlek, frid och sämja;
låt enighet vårt verk befrämja.