Med denna erinran om Kristus har aposteln i 1 Kor. 15 helt oförmärkt lagt den fastaste grunden för hela sin bevisning av läran om de dödas uppståndelse, innan han ännu hade sagt korintierna vad han ärnade bevisa.
För det första hade han härmed fört dem ifrån deras egna tankars och tyckens ostadiga drivsand till den fasta grunden för all sann tro, nämligen att Gud har talat — Gud har talat på jorden — och vad Gud har talat, måste evinnerligen gälla, trots allt vad våra arma huvuden och hjärtan invänder. Himmel och jord ska förgås, men inte en bokstav eller prick av Guds ord.
Det här är viktigt att lägga märke till; ty hela grunden för alla våra tvivel i denna och varje trosartikel är endast den, att vi inte begriper hur det är möjligt. Vårt lilla huvud reser sej upp emot den store Guden och vill, som Luther säger, "ta Honom i kragen och fråga, hur Han kan säga så"! Och vi betänker i vår blindhet inte, att vi inte ens begriper vår egen kropp och själ, som vi har så nära; vi kan inte begripa våra egna förmågor, t. ex. vårt minne, vår tanke, vår syn, vår förmåga att tala. Om man tänker grundligt endast på dessa förmågor, måste vi bekänna, att de är underbara Guds skapelser, som vi inte begriper. Och ändå vill vi förstå själva Skaparen, eller mästra Honom och göra Honom till ljugare, så snart Han säger oss något, som vi inte förstår. Vem av oss var hans rådgivare, då Han skapade det första människohuvudet på jorden? Gud vare oss nådig, låt oss inte bli dårar!
Se, då nu aposteln började med att påminna korintierna, vad som var dem förkunnat efter Skrifterna, ville Han på en gång ta hela frågan ifrån förnuftets avgörande och föra dem direkt till ordet. Tron ska alls inget annat ha för sej än ordet och inte tillåta förnuftets mästrande av heliga trosartiklar; ty eljest ska vi snart förlora allt sant ljus och omsider inget annat tro än vad vi ser med ögonen och känner med händerna.
Såsom i den artikeln, att jag ska tro de dödas uppståndelse, att alla människor ska på en dag åter bli levande, och vår kropp och själ komma tillsammans, såsom de nu är, det kan sannerligen inte förnuftet begripa. Ty det ser blott, vad som är för ögonen, att världen stått så länge, och den ena dör efter den andra, och alltsammans blir dött, förmultnat och alldeles till stoft i graven, och att ännu ingen enda är återkommen; därjämte att somliga kroppar blivit förbrända till aska, och askan förskingrad, och andra har fallit i havet och blivit uppätna av fiskar. När nu förnuftet vill utgrunda, hur vår Herre Gud ska ha reda på alla dessa och på en dag göra nya kroppar åt dem, då är det sannerligen ute med hela trosartikeln.
Och så går det alltid, när förnuftet ska bedöma en ren trosartikel, och människan inte håller sej bara till ordet. Såsom när jag oroas av mina synder, av lagens och samvetets domar, måste jag ju förlora all säker tillförsikt om Guds nåd och välbehag, om jag inte strängt håller mitt öga fästat vid Guds nådeförbund i Kristus och hans försäkringar om det. Släpper jag detta fäste och kommer bara in i mina egna tankar och känslor, då är det snart ute med tron.
Så har det också ofta gått med själva läran om Kristus, då man har velat förstå, hur Gud kunde bestämma sin Son till vår försoning, eller hur Guds Son kunde bli människa, gråta, bedja, lida, dö, eller hur Gud kunnat lämna en stor del av världen i okunnighet om det och inte med sin allmakt, t. ex. genom änglar, utbrett sitt evangelium o. s. v.; då har man fallit på allehanda underliga och galna tankar och slutat med att tro ingenting.
Ja, så går det också än i dag för många i avseende på sakramenten; man ser i dopet, att vattnet är vatten, vilket också ett djur ser; man ser i nattvarden, att brödet är bröd och vinet vin o. s. v., och när man då förgäter, att Gud är allsmäktig, eller också med munnen erkänner detta, men i hjärtat tänker: Det och det kan Han inte göra — då har man snart borttappat de herrligaste trossanningar bara på grund av det blinda och förmätna förnuftets inblandande. Gud har talat, det skall då vara allt.
Ty att jag skall bli ståndande i den tron, att jag skall få ett evigt liv med en skön och herrlig lekamen, när jag ligger under jorden, förmultnar och blir stoft, därtill fordras en gudomlig och himmelsk försäkran och visshet, som inte rättar sig efter något kännande och seende, utan kan se upp över allt sådant till Honom som talat det, och som rikligen förmår göra mer än allt det vi ber eller tänker.
Det såg inte heller sannolikt ut att Kristus skulle uppstå, när Han var så jämmerligen dödad och låg nere i graven under den förseglade stenen; då var det sannerligen alltför svårt att tro, att Han nu skulle vara en Herre över död och grav. Men eftersom Han hade sagt det, Han, som "bär hela jorden med tre fingers mått", så måste det dock ske. På detta måste även vår uppståndelse, så orimlig, ja, omöjlig den synes för allt förnuft, likväl en dag bli en verklighet, så sant Gud själv har sagt det och inte kan ljuga.
Se, så viktigt var det, att aposteln här förde korintierna in på det gudomliga ordets grund.
Uppstånden är Kristus! Gudomliga liv!
För oss du nu dödade döden.
Uppstånden är Kristus! Min fröjdesång bliv
mot synden och yttersta nöden.
O Jesus, i hjärtat jag gömmer ditt ord,
mer högt och mer dyrbart än himmel och jord:
Jag lever, och ni skall få leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar