söndag 9 oktober 2016

"Kära bröder, jag kan inte säga att jag ännu själv har fattat det." (Fil. 3:13)

Här kan vi skåda vad det vill säga att vara frisk och sund till den invärtes människan! Hör här vad den store aposteln Paulus säger, att han ännu inte själv fattat det!

Vad menar aposteln? Hade han ännu inte kommit till tro, till den evangeliska friheten, till liv och salighet i Kristus? Jo, vi vet det, han skrev denna epistel, då han redan hade uppfyllt hela landet med sin lärdom.

När vi besinnar detta och likväl här hör honom säga: "Inte att jag ännu själv har fattat det", då förundras vi ännu mer och frågar: Hur hade aposteln det till sin invärtes människa? Eller kanske han talar i andras namn; kanske han uttrycker, hur en nybörjare i kristendomen har det — en människa, som ännu inte är säker på sitt nådestånd, eller en, som inte alls kommit genom den trånga porten?

Men nej! Han har i detta kapitel, v. 1—14, just berättat sin egen andliga historia, talat bara om sej själv och säger nu här uttryckligt: "Kära bröder, jag kan inte säga att jag ännu själv har fattat det."

Dessa ord talar således en man, som inte är någon nybörjare i kristendomen, utan just står på en sådan höjd av det evangeliska troslivet, som säkert ingen av oss. Sådana ord talar samme apostel, som kunde säga: "Jag lever, dock nu inte jag, utan Kristus lever i mej!" — samme troshjälte, som triumferande kunde utropa: "Vem ska skilja mej från Kristi kärlek?" — samme helige, i vilken Kristus hade vunnit en gestalt såsom i ingen annan efter honom, och som till Guds ära med sanning kunde ropa: "Var mina efterföljare och se på dem som vandrar så, som ni har oss till föredöme" — den mannen bekänner här fritt och öppet, att även han inte ännu helt fattat det eller var fullkomlig.

Här lär mången evangelisk kristen bland oss studsa och förundras. Det må ni också med skäl göra, men tillika se till, att ni fattar det rätt. Då Paulus här talar om ofullkomlighet, talar han inte om, vad han är i Kristus inför Gud. När han handlar om det, då för han sannerligen ett annat språk. Då heter det: "Vem vill åklaga? Vem vill fördöma?" "Vi har blivit rättfärdiga av tron." "Med ett offer har Han evinnerligen fullkomnat oss". Här var Paulus "fullkomnad".

Men då han talar om ofullkomlighet, då talar han om sitt hjärtas tillstånd, om sin inre ställning till Herren, om sitt trosliv, och endast med blicken på det tillstår han, att han ännu inte fattat det, ännu inte var kommen till målet för sitt strävande; han hade inte ännu det ljus i Kristi försonings hemlighet, som han åstundade, ännu inte den fasthet i tron och den tröst därav i sitt hjärta, som han sökte. —

"Ack ja", säger ni, "vad är då så underligt i denna ödmjuka bekännelse? För vem skulle väl i avseende på sitt eget trosliv anse sej fullkomlig och redan stå vid målet!" —

Säg inte det! Visst måste man anse sej fullkomlig eller befinna sig vid målet för sitt strävande, när man inte söker något mer, när man är nöjd med den punkt man uppnått i det andliga?

Ta det inte illa, utan ta det till självprövning, såsom inför Guds ansikte! Vi har alla ett argt och illfundigt hjärta. Vi har alla en fiende, som har svurit oss döden, och som tänker utföra det. När han inte längre kan behålla oss i uppenbar synd och otro, då vänder han saken på en annan sida och hjälper till att ingjuta i vårt falska hjärta en tröst och vila, som lika säkert leder till hans mål, nämligen denna tröst: Du är nu en upplyst och evangelisk kristen, du behöver nu inget mer, det är nu allt väl.

Och om han ock inte i så utredda tankar säger oss det, blåser han dock på själens öga sin sömngivande andedräkt, bringar henne till slummer och liknöjdhet, så att följden blir densamma, nämligen att själen är mätt och belåten med sin ståndpunkt och inte längre bekymras om någon förnyelse och tillväxt i nåden och vår Herres Kristi kunskap.

Men den som verkligen använder evangelii lärdom, inte har den bara i förståndet och i munnen, utan vill ha dess kraft till tro, frid, fröjd, kärlek och gudaktighet, den ska aldrig bliva utlärd, utan bara mer och mer känna hur mycket som fattas honom. Och här är just orsaken, varföre vi göra så stor affär av den andliga mättheten, nämligen att den vittnar om något — vittnar om ett stillastående, ett börjat utdöende av själva nådelivet.

Du för tilläventyrs en s. k.  kristlig vandel, du håller din gudstjänstliga dagordning med dina bestämda andaktsövningar och goda gärningar; du kan också med sanning bekänna: Mina synder är mej förlåtna, den och den tiden fick jag trons förvissning därom — och så är du nöjd, allt är väl, du är vid målet? —

 "Ja", säger du, "är vi inte verkligen då vid målet? Är inte verkligen då allt väl?"

Jo, om du också nu står i tron och lever i Kristus, då är förvisso allt väl med din rättfärdighet inför Gud! Märk, kära själ, inför Gud, i Kristus, är du så fullkomnad, att du aldrig kan nog tro det! Gud give dej nåd att alltid kunna hålla den punkten skär!

Men även då, och just då, när det är rätt med ditt nådeliv och fullkomligt väl inför Gud, då måste du själv känna, att ännu beständigt något fattas dej; då måste du ha Pauli sinne, som säger: "Jag är inte ännu vid målet, jag far därefter" — då måste du känna de många bristerna i ditt nådeliv, din tro, din fröjd i Herren, din kärlek och gudaktighet; då måste du stå i en daglig hunger och törst efter rättfärdigheten, såsom du här ser det hos Paulus.

Jag lyckas aldrig helt förstå
hans kärlek, trofasthet,
och hur förtröstan på hans ord
mej skänkte salighet.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad, att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han har anförtrott åt mej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar