Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat vad han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi ska vara helt rena och heliga, såsom han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.
Märk likväl "syndigt" begär. Det kan inte nekas, att det också finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hålls inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."
Men syndiga är alla de begär som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. de begär som Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud inte givit åt dej, utan åt din nästa, vare sej det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant ska du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, inte ha begär.
Kort sagt: begäret är syndigt, så snart du inte är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om också föremålet för detsamma är oskyldigt. Såsom vi ser, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sej självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de inte böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville ha detsamma som i Egypten, och inte lät säga sej, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.
Vi finner av detta, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi ska såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill ge oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge han förunnar oss det; men om Gud behagar ta dessa ting ifrån oss, då ska vi vara lika förnöjda, som då han skänkte oss dem, eftersom vi ändå får ha honom och hans välbehag, som ska vara vårt enda nödvändiga. Och av detta finner vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar bara, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.
Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då han skapade människan till sin avbild, nämligen att hon skulle i allting bara se på honom, leva i honom och av honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds avbild och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta i vilket Gud bodde, ett hjärta som inte kunde leva utan honom, som törstade efter och närde sej med honom, liksom barnet när sej med sin mors mjölk.
Ja, denna törst efter Gud inplantade han så djupt i människan i skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det inte omfattade honom, den levande Guden, och i honom ensam hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, inget silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, inget herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det än måtte ha, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle inte ge oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när han skapade människan till sin avbild. Därför danade han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att han själv skulle vara föremålet därför.
Nu frågas: Har inte den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud går ännu i dag ut på detsamma: "Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."
O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar