Lika barbariskt och hårdsmält som det är för många, när Kristus talar om sitt kötts ätande, lika begripligt, kärt och livande är det för dem, som dagligen står i övning och åtnjutande av själva saken. De trogna kan aldrig bättre uttrycka sej, då de vill beskriva sitt egentliga hjärteliv, än om de säger, att Kristi kött är deras mat, försoningens ord är just deras djupaste livsbehov och livsnäring.
Se på de äkta nådebarnen; jag kan aldrig så väl känna igen dem, som just genom denna egenskap, att Kristi blods tröst är deras livsbehov. De är inte alltid vad de bör, och sådana som man kunde önska; de har sina mångahanda skröpligheter att kämpa med. Men ett utmärker dem, och det är, att Kristus är deras livsbehov.
År efter år fortsätter de beständigt med ett och samma huvudämne för sina betraktelser, läsa, höra, sjunga, skriva och tala, först och sist, om Frälsaren, om Kristus och hans nåd, om Kristi kött, såsom utgivet för oss; och så om synden, som alltid låder vid dem och gör dem tröga och ovärdiga, och hur man ska kunna bliva synden övermäktig, och dylikt; men så återigen om Frälsaren och hans nåd och makt.
När de någon tid varit i saknad av det dyra nådesordet, antingen det skett genom förhinder av jordiska bestyr, eller genom tröghet och försumlighet, är hela deras invärtes människa så svag och matt, som den människas kropp är, vilken är hungrig och saknar näring; de går där nu så kraftlösa och olustiga, ansiktet är dunkelt, bekännelsen tystnad, vandringen ostadig och vacklande.
Men om de nu kommer till ordet, går det dem alldeles så, som en lekamligt hungrande, vilken kommer till ett gott bord: när de suttit en stund framför en evangelisk predikan om Kristus och hans försoningsnåd, ser man snart blicken ljusna, hjärtat blir åter upplivat, förtröstan och bättringsuppsåten förnyas, och när de går ut därifrån, kan de ofta knappt tiga därom — det har gått dem efter ordspråket: "På en mätt mage sitter ett glatt huvud."
Vi säger inte, att de alltid är bekväma att så äta, att bli vederkvickta av evangelii ord, inte ens att alltid så hungra därefter; nej, stundom är de andligen sjuka och obekväma. Men vi säger, att ska de någonsin bli rätt livade och styrkta till sin invärtes människa, så ska det ske genom ordet om Kristus, för oss utgiven, och att ordet om Kristus är deras beständiga livsbehov, deras egentliga själsmat.
Och det är denna egenskap, som Kristus här förklarar såsom alldeles nödvändig, då Han säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag er, utan att ni äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er." Ett hjärta, som inte kan leva utan näringen av försoningens ord, är alltså det säkraste vittnesbördet om ett andligt liv och en fortgående bättring; ty det är just den levande syndakännedomen, som verkar detta beständiga behov av nåd och av nådens ord.
Ja, är inte det ett märkvärdigt tecken, att en människa, som ingenting så mycket studerar, läser, hör och betraktar, som just detta nådens ord om Kristus, likväl aldrig kan däri bliva fullärd, aldrig kan minnas och behålla detta? Annat, som jag lärt från trettio, fyrtio år tillbaka, det kan jag minnas och behålla, men inte detta käraste stycke, som jag mest och dagligen studerar. Vittnar inte det om att min tro blivit något annat än kunskap, då dess näring så förbrukas och förgås, likasom den mat jag äter? Då däremot andra andliga människor ingenting så litet behöver som detta försoningens ord, det är något, som de har en gång lärt och nu vet och därför nu vill höra något annat. Dessa kan inte nog förundra sej över de förra, svaga och besynnerliga själarna, som aldrig blir mätta på ordet om nåd; och de menar därför gärna, att det är ett sjukligt folk, som inte gör några framsteg, utan stannar vid första stycket, föraktar lagen, förmaningarna och helgelsen m. m.
O, om de visste, vad detta deras förstånd förråder om dem! Levde de själva under Andens tuktan i sann övning av bättring och tro, så skulle de ju veta, att det är tvärtom just därför, att Anden dagligen driver och tuktar hjärtat för all kvarboende synd, och att lagen går så djupt på det invärtes fördärvet, att människan aldrig kan få ro och tröst i sin fromhet — det är därför, och bara i sådana fall själen ideligen på nytt behöver ordet om nåden och Kristi försoning.
Ja, jag förstår det inte riktigt, men något besynnerligt är det med de själar, som aldrig kan bliva fullärda i det stycke, som de mest studerar; men det säkra är, att på sådana själar sannas Kristi ord, att hans kött är deras mat - deras mat - och då har de hans vissa försäkran, att de också ska evigt leva "för hans skull". Och om någon bekymrar dej för den egenskapen, att hans kött, hans försoning, är din beständiga själsmat, må du förtröstansfullt påminna dej din Herres ord: Mitt kött är den rätta maten.
Men den åter, som inte har ett sådant hjärta, utan i detta livsämne är utlärd och nu kan bli lika livad av ämnen, som åtminstone aldrig kan utgöra livets bröd— såsom Pretorius säger: "De är lika livade av Syrak som av Paulus" — sådana själar har visserligen ett betänkligt tecken, att de inte i Kristi försoning har sitt livsbehov och sin näring.
Den som inte uppsåtligen vill sky ljuset, må väl stanna för detta märkliga tecken. Det är Herren Kristus själv, som har talat detta.
Dej, o Jesus, vill vi prisa.
Du och bara du är god.
För att nåd oss alla visa
offrar du din kropp, ditt blod.
Dej, o Jesus, vill vi lova,
ty vår frälsnings hopp du är.
Du oss ger din största gåva,
ger dej själv, o Herre kär.
Herre Jesus, du som vunnit
frid åt alla med din död.
Tack att vi i dej har funnit
nådens källa, livets bröd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar