I Matt. 22 säger Kristus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de inte kunde komma, den ene hindrad av sin köpenskap, den andre av sin avelsgård, den tredje av sin maka. Dock var det inte alla som så föraktade kallelsen; nej, många anammade den, borden var alla fullsatta. Men nu säger Kristus, att just ibland dessa som hade anammat kallelsen, kommit till bröllopet och satt vid borden, fanns också en man, som inte hade bröllopskläder, utan satt där i sina egna kläder, och att han bara därför blev bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.
O, vad är detta? Vad menar Herren? Mannen var ju kommen till bröllopet, tillhörde inte de föraktare som uteblev, utan satt vid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, vad är detta annat, än att det finns människor, som inte bara erfarit Andens kallelse på sina hjärtan, utan även såtillvida åtlytt den, att de börjat söka sin salighet, övergivit sina förra fåfängliga "vägar och gårdar", levnadssätt och sällskap, och förenat sej med de trogna i umgänge, i seder och iakttagelser, i Guds ords läsande, hörande, sjungande, i böner och betraktelser, i någon kristlig verksamhet, kort sagt i allt som anses mest hörande till en allvarligare gudaktighet än mängdens. För omöjligen kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; var hade vi då dem som erfor kallelsen och inte kom? Hedningarna, som inte har ordet, har ju inte bjudningen.
Vi finner alltså att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de kristtrognas församling, eftersom han fanns i bröllopet och inte hade föraktat kallelsen — och dock saknar dessa något så väsentligt att de kastas i det yttersta mörkret! Alldeles detsamma som denne man betecknar också de fem jungfrurna vid bröllopet, som inte hade olja i sina käril (Matt. 25). Där säger Kristus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som tog sina lampor och gick ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de väntade, märktes ingen skillnad emellan de visa och de fåvitska; nej, de var alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla var de utgångna mot brudgummen, alla väntade på det glada inträdet med honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men vid midnattstid, då anskriet hördes: "Se, brudgummen kommer!" — då först blev den omständigheten uppenbar, att hälften av dem saknade olja, att deras lampor inte brann. Och de blev för evigt utestängda från bröllopsglädjen.
Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Kristus säger: "Grenar i mej, som inte bär frukt". Var och en eftertänke, vad det ordet kan innebära! Och i Matt. 7 säger Herren utan bildspråk, hur mycket man kan göra i hans namn och ändå inte vara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att driva ut djävlar, väcka upp döda, kort sagt, göra många kraftiga gärningar. Och biskopen i Sardes var både i lära och vandel sådan, att han allmänt ansågs för en levande själ, men var det ändå inte: "Du har namnet att du lever, och är död."
Vem skulle inte här frukta för sej, när sådana ord går av Kristi mun! De rättsinnigaste och anderikaste kristna har vid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtvis vara bedragna och med kraft och iver ropat: "Rannsaka mej, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond väg." Skulle endast du inte behöva frukta, inte behöva ge akt på Kristi ord härom!
Men vi går nu att se vad som har saknats hos dessa religiösa, vilkas ändalykt blivit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har inte bröllopskläder!" Vad månde det betyda? I Upp. 19 står, att vid Lammets bröllop blev det bruden givet att klä sej i rent och skinande silke — och då tilläggs: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Vilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses vidare i det sjunde kapitlet, där det om den saliga vitklädda skaran förklaras: "Dessa är de, som är komna utur stor bedrövelse och har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod; därför är de för Guds stol."
Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Kristus: "Jag råder dej, att du av mej köper vita kläder, som du må klä dej i, på det din nakenhets blygd inte ska synas." De som är i bröllopet, men sitter där i sina egna kläder och inte har konungens bröllopsdräkt på sej, är alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allvar, nit och gudaktighet dock ännu går blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blivit avklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nämligen Kristi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat av hjärtat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod / nog salig, helig, ren och god."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar