"Och Herren Gud bjöd människan och sade: Du ska äta av allehanda träd i lustgården; men av kunskapens träd på gott och ont ska du inte äta. Ty på den dag du därav äter, ska du döden dö." (1 Mos. 2:16-17)

Det som här är i hög grad tänkvärt och lärorikt, är det förhållandet, att Gud fäste sitt förbund vid en så ringa och obetydlig gärning.

Se och lär här en gång för alla, hur den store och helige Guden dömer! När han ville sätta människan på det största och betydelsefullaste prov, utvalde han den allraminsta gärning som kunde tänkas ut på jorden. Ett prov som skulle sträcka sina följder över en hel värld; ett bud, vars brytande skulle medföra all slags död, lekamlig, andlig och evig, fästes vid en så ringa gärning som att äta frukten av ett träd mitt i paradisets rikedom på träd och frukter.

Visst har Herren med detta första bud givit människosläktet för evärdelig tid den lärdomen, att hans ögon ser efter hjärtat, efter lydnaden, inte efter gärningens storlek. Visst har han givit oss en allvarsam lärdom därom, att han vill vara en allrådande Herre över sina skapade varelser, som fordrar lydnad, fullkomlig lydnad, blott lydnad, när Han befaller något.

Hade han t. ex. sagt till Adam: Du ska inte dräpa din hustru, eller: Du ska inte plåga djuren, då hade genast förnuftet sett skäl däri, gillat och understött hans bud, och då blott för det förnuftiga i budet rättat sig därefter; och alltså hade själva lydnaden — vad som heter ren lydnad för Herrens bud — aldrig kommit på prov. Då hade människan genast fästat sej vid gerningarnas värde och helt förbisett vad Gud egentligen ville ha: lydnaden.

Men nu utvalde Gud den allraminsta gärning, för att förnuftet inte skulle finna något skäl, någon ledning, eller understöd, utan att budet måtte fordra en ren lydnad. Nu skulle förnuftet säga: Kan Gud döma oss till döden för en så ringa gärning? Hela paradiset är fullt av träd och frukter, och vi är de enda, som ska njuta därav. För vem ska detta ljuvliga träd sparas? Här hade förnuftet alltså ingen ledning, här fordrades blott lydnad — och detta var just vad Herren från begynnelsen ville lära oss.

Det kan heller inte med ord utsägas, hur mångfaldigt och oändligt mycket ont, som kommer av den benägenheten att se på gärningarnas värde och inte på Guds ord och bud. Det är denna benägenhet som utgör grunden till all säkerhet och allt skrymteri. När Gud säger: "Du ska inte dräpa, inte göra hor, inte stjäla", det kan man hålla för viktiga bud; men då Han säger: Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn, eller: Du ska inte förtörnas på din broder, inte med falsk berättelse vanställa hans ord och gärningar, då tycker man att det bara är små och ringa bud, som man kan hålla eller bryta efter behag.

När man så förgäter den store Gudens heliga vilja och bud och bara ser på gärningen, då kan man leva alldeles säker mitt i det gruvligaste inre syndaväsende, bara man utvärtes och i vissa stycken är from. Så gör alla människor av naturen.

Men det är inte bara i avseende på Guds bud, det är även i trossaker, som samma benägenhet, att se blott på gärningen och inte på den store Gudens ord, gör oss så stor skada. Att Gud i dopet upptar ett barn, ikläder det Kristus med all hans förtjänst, det är den största dårskap för förnuftet, som bara ser vatten och en skröplig människas (prästens) tjänsteförrättning. När barnet vid två års ålder visar Adams natur, kan man inte tycka att det är heligt för Gud, eller att Guds änglar fröjdas över det.

Eller om en äldre person har kommit till tron på Guds Son och blivit döpt i dag, så får han i morgon känna, att "inte köttets smittor avlades", utan att han blott inför Gud var ren och helig genom Kristi rättfärdighet, vilken han ikläddes. Men nu ser han inte denna rättfärdighet, utan endast vad han har av Adam, endast sin egen synd och orenlighet; då är han genast färdig att fälla modet och tänka: Nej, jag blev dock inte ren. Då betyder det alls intet vad Kristus sa: "Den som är tvagen, han är alldeles ren (för Gud) och behöver blott två fötterna" (vandringen). Nej, då heter det: Om jag bara kunde vara from och helig! Men att jag endast ska ha Kristi rättfärdighet, det är ett intet.

Varför det? Bara för att Kristi förtjänst inte är min egen gärning och inte syns eller känns, utan endast är mej tillsagd av Gud. Att Gud säger det, är mej ett intet; om jag själv gjorde något herrligt, det vore något att lita på! På detta sätt är det då ett intet allt vad Kristus gjort och lidit och sagt — allt är ett intet emot min egen gärning. Sådan är naturen.

Därför är det väl av nöden att se upp och märka hur de allrastörsta ting döljer sej under den allraringaste skepnad, när Herren säger något. Sådant ville han en gång för alla lära hela världen, då det allrastörsta prov fästes vid den allraminsta gärning, såsom den att äta av ett träds frukt. Tänk, då en hel värld kom under synd, död och förbannelse genom en så liten gärning, blott för Herrens ords skull, då må ingen hädanefter se på gärningarnas värde, utan på Herrens ord allena.