"Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade... och ni ska finna ro till era själar." (Matt. 11:28-29)

När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring misströstande själarna börjar förnimma vad evangelium egentligen innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och fruktlöst sökt hos sej själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner, strider, redan av en annan Man är åt dem förvärvat och vunnet och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet, ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — se, när de börjar förnimma något sådant, då blir det inte utan frukt; då har det ett ovillkorligt, innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den sanna, levande och saliggörande tron.

Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.

I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.

T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."

Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."

Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.

Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre  Jesus Kristus."

Kom till mej, till mej, så säger Herren,
kom till mej, så säger Frälsaren.
Kom till mej, ni alla som arbetar,
ni som är tyngda av bördor,
så ska jag ge er ro och vila,
ja, kom till mej, så säger Frälsaren.