Vi lägger först märke till de orden: "Synden kände jag inte utom av lagen." Detta är ett allmänt förhållande, om vilket aposteln redan i kap. 3: 20 hade sagt: "Av lagen känner man synden."
Men här lär han oss nu även hur och när vi genom lagen lär känna synden. Detta är även en viktig fråga; ty dels märker vi, att fastän vi alla har kunskap i Guds lag, vi dock inte alla känner synden (hela världen sover alldeles säker i all sin synd); och för det andra bör vi betänka, att den som inte lär känna sin synd, kan inte heller söka frälsning därifrån, utan ska till sist "dö i sina synder".
Med all kunskap och klokhet och tro på Guds ord, är det omöjligt att någon rätt kan ta emot Kristus utan att så känna synden att han blir "dödad av lagen"; först då kan den människan bli levande i Kristus, bli aaen ny människa, född av Gud. Detta är vad hela Skriften lär.
Det är då en viktig fråga: hur och när lär jag att rätt känna min synd? Det första aposteln säger om det är, att det sker först då och därigenom att du lär känna begärelsen. Han säger: "Synden kände jag inte utom av lagen; för jag hade inte vetat av begärelsen om inte lagen sagt: Du ska inte ha begärelse."
Med detta sammanhang säger han alltså, att han inte kunde känna synden, då han inte visste av begärelsen. Men vad han menar med att "veta av begärelsen", det märker vi också av hans egen förklaring, nämligen att det först betyder att känna begärelsen såsom synd: ty han säger: "Jag visste inte av begärelsen, om inte lagen sagt: Du ska inte ha begärelse." Av detta märker vi, att han först åsyftar en upplysning om att redan begärelsen var synd, ty detta var vad han lärde av lagen, som sa: Du ska inte ha begärelse.
För det andra märker vi av följande vers, att han åsyftar även den djupare kännedom om begärelsens makt över oss, som vi erhåller genom den bittra erfarenheten; ty han säger där, såsom en ytterligare förklaring häröver: "Då tog synden tillfälle av budordet och uppväckte i mej all begärelse."
Vi har nu sett, att vi endast då känner synden, när vi känner begärelsen. Men nu frågas: När och varigenom lär vi känna begärelsen? Vi har alla från barndomen lärt det budet: "Du ska inte begära", vi hör och läser det ofta: och dock sover hela världen över begärelsernas brottslighet. Mången tar lagen för sej, för att däri såsom i en andlig själens spegel skåda sina synder, och får dock inte därigenom någon levande syndakännedom. Hur och när erhåller man denna?
Aposteln säger, att det går till på ett helt annat sätt, än genom ett sådant självföretaget och mänskligt skådande i lagen. Han säger så: Jag levde fordom utan lag, och då var synden död; men när budordet kom, fick synden liv.
Vad kan detta betyda, att Paulus levat utan lag? Inte betyder det, att han inte ägde, kände och brukade lagen; han var ju allt ifrån sin barndom undervisad i lagen och var under sitt oomvända tillstånd en så nitisk medlem av det strängaste religionspartiet på sin tid, att han "efter den rättfärdighet, som kommer av lagen, var ostrafflig". Vad betyder det då, att han fordom levat utan lag, och sedan det att "budordet kom"?
Inget annat, än att han inte hade haft lagen levande i samvetet, utan varit sovande i sin gärningstjänst; att han inte hade sett, inte förnummit det budet: Du ska inte begära. Och att "budordet kom", betyder alltså, att lagen kom till liv och kraft i hans samvete, att han blev uppväckt ur syndasömnen och fick Guds heliga nitälskan och ögon kännbara för sej, vilka jagade och utmattade honom, vadhelst han än företog sej.
Så går det till, att vi får syndens kännedom av lagen. Det fordras ett stort och nådefullt Guds verk till detta: det fordras att Gud besöker dej och uppväcker dej från syndasömnen; annars kan du med all uppmärksamhet på lagen aldrig lära att känna dina synder. Aposteln bekänner alltså här, att endast den heliga lag som sträckte sina bud ända till hjärtat och sa: "Du ska inte begära", öppnade hans ögon att se detta eljest förborgade onda, "begärelsen".
Och då blev den "ostrafflige" mannen snart en vederstygglig syndare. Ty då lagen, den store och allsmäktige Gudens heliga bud och hotelser, nu trängde sej på hans inre; då den i sin gärningstjänst förnöjde Saulus märkte, att den store Guden såg in i hans hjärta och sa: du ska inte hysa den minsta begärelse till det onda — o, hur var inte nu all hans rättfärdighet förstörd!
Från syndiga tankar och begärelser var han inte fri; och då han nu ville frigöra sej även från detta inre onda, ville stå emot och driva bort alla onda tankar och även i hjärtat vara helig inför Guds ögon, då uppstod en ny och svårare nöd än han hade förut känt; ty tankarna och begärelserna lät inte driva ut sej, utan blev allt svårare ju mer han lärde känna dem och stred emot dem.
Vi vet ju förvisso, att lagen är god,
om den blott rätt kunde bruka!
Den gavs till att krossa vårt köttsliga mod,
men inte att läka de sjuka.
Nej, detta förmår blott vår Frälsare kär,
och lagen ska driva och tvinga oss här
att ta all vår tillflykt till honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar