"Också era huvudhår är allesammans räknade." (Matt. 10:30)

Tycker du att detta är alltför mycket, så att du har svårt att tro det, så öppna dock ögonen och se dej omkring. Eller är du så blind, att du inte ser vad blotta förnuftet brukar se, att allt vad som finns skapat på jorden är gjort för människan? Att inte en sten eller ett träd eller ett strå finns där, som inte är ämnat till människans tjänst. Ja hela djurens mängd är ju också skapad för människan; hon tar dem alla i sin tjänst. Säger dej inte allt detta att Gud har någon besynnerlig omsorg om människan — att människan är ett alldeles särskilt föremål för hans hjärta?

O, börja dock se på skapelsen, om du är en sådan otrogen, att du kan göra din Frälsare till ljugare, då han  säger att alla våra huvudhår är räknade. Han har själv visat oss till skapelsen. (Se Matt. 6). Och kan du få ögonen öppnade att se, att Gud i hela skapelsen haft människan till föremål, då måste likväl det en gång bliva dej ett väldigt vittnesbörd om vad människan är för Guds hjärta, och hur han då måste i allt vad han tillsänder allraförst se på hennes högsta väl, hennes eviga salighet.

Skåda nu i detta ljus dina allrabittraste erfarenheter, så ska du kanske finna idel gudomlig kärlek och trohet i allt vad som hänt dej. Du har kanske förlorat all din egendom och är försatt i de hårdaste bekymmer för dej och de dina; eller också har du förlorat den huldaste vän du har på jorden, utan vilken du inte kunde leva; eller också har du på en gång förlorat de käraste förhoppningar som du med ett hjärta av djup känsla länge har närt — detta är bittert. Men en gång i evighetens ljus ska du se, att inte det minsta av allt detta bittra hände dej utan  Guds högsta kärleksavsikt, nämligen din odödliga själs frälsning, vilket är en så stor och för vår gamla människa svår sak, att så där djupa sår måste skäras i den.

Eller du har kanske en ännu bittrare erfarenhet, t.ex. den, att sedan du genom Guds stora nåd mot dej hade fått till ditt hjärtas högsta önskan, att hela ditt liv hädanefter måtte bli din Gud till ära och många själar till välsignelse, så har du genom oförmodade frestelser blivit förd in i något sådant syndaelände, att du rentav blivit eller tror dej bli till en förargelse och vanära för evangelium; och du ville dock hellre många gånger vara död än uppleva något sådant. O, stilla ditt hjärta! även något så outsägligt bittert låter Gud sina käraste barn erfara.

Den trognaste lärjunge, som gärna velat dö för sin herre och slutligen gjorde det, skulle först en gång bitterligen gråta över den förskräckligaste förnekelse. Den högst benådade bland kvinnor, utvald att vara själva Guds Sons moder, som en gång sjöng så hänryckt: "Härefter ska alla släkter kalla mej salig", skulle en gång få lämna det dyra barnet ur ögonsikte, att det i tre dagar är förlorat, och hon får i sitt hjärtas bittra bekymmer fördöma sej såsom den allrastörsta synderska, som nu var orsaken till att hela världens Frälsare var förlorad, så att hon nu mycket gärna tiger med, att hon är Guds Sons mor.

Det är vårt hjärtas djupa fördärv, dess benägenhet till självförgudning och andra synder, som med sådana bittra erfarenheter ska brännas ut. Låt oss därför blott vörda Gud och hans höga nådesavsikt med oss, nämligen att bringa oss till den eviga saligheten i himmelen; låt oss vörda hans höga mening med allt, vad han tillstäder eller tillsänder oss, nämligen att rensa, luttra och stadfästa oss i nåden, döda vår gamla människa, helga vårt sinne, föröka vår tro, bön, ödmjukhet och allvarlighet, att göra oss ledsna vid det förföriska jordelivet och längtande efter himmelen.

När vi förstår att Gud har sådana höga och hulda avsikter med allt, vad Han tillsänder oss, låt oss bara ödmjukt och tacksamt prisa Honom för allt vad som händer oss, och aldrig glömma det gyllne ordet, som står och faller med själva Herren Kristus: "Också era huvudhår är allesammans räknade." Och ser du dej alltför ovärdig till en så övermåttan stor nåd, så hör vad som i Uppb. 5:1—6 så högtidligt sägs om alla skapade varelsers ovärdighet inför Gud. Där står, att "ingen i himmelen, eller på jorden, eller under jorden fanns värdig, inte ens att se på boken" — och dock borde Johannes inte gråta över detta, ty det fanns en som var värdig, sade en av himmelens äldsta. "Gråt inte! Si lejonet av Juda släkte har vunnit;" och då såg Johannes ett Lamm, som om det hade varit slaktat.

O, att den synen så ginge oss genom märg och ben, att den bleve beständigt stående för våra ögon, att vi aldrig glömde att endast det slaktade Lammet är värdigt, och det för oss — ty det är ju sannerligen inte slaktat för sej, utan för oss — och att det är för detta Lammets skull vi är så mycket värda för Gud, att också "alla våra huvudhår är räknade, att inte ett hår faller av vårt huvud hans vilja förutan".

Jag går bland änglar var jag går,
och de skall mig bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg!
Jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.