Se där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder eller vår fromhet gäller något vid vår benådning. I Kristi blods röda hav är både våra synder och våra förtjänster fördränkta.
Sedan Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört sin Sons nöd och rop från jorden, tål han inte att någon syndare vill själv göra sej värdig till himmelen.
Märk därför väl de orden: Mej har du gjort arbete i dina synder. — "Arbete!" — "arbete!" hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att frälsa oss från våra synder. Vill du se vad de orden betyder: "Mej har du gjort arbete genom dina synder", måste du skåda det i Getsemane och på Golgata.
Med Guds heliga lag är inget skämt. Att den arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige skapares lag, att hon tar emot hans otaliga välgärningar men förtrampar hans vilja och bud; inte älskar honom över allt, utan föraktar honom och dyrkar avgudar; inte fruktar honom över allt, utan med lätt mod syndar emot honom; inte förtröstar på honom utan på sej själv och på andra; inte älskar sin nästa såsom sej själv, utan tänker bara på sitt eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede, hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men inte så för den helige Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt. Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att han, den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas", och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.
O, du lättsinniga människa! När du hör det kvidandet i nattens mörker i örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog skaran, visst borde du stanna lite och fråga vad det betyder, när en sådan person i ensamhet förskräcks, gråter och kvider. Gå inte förbi den synen så likgiltigt! Det angår dej, det är din Frälsare, det är den som du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du honom varför han svettas så, får du till svar: "Mej har du gjort arbete genom dina synder."
Men frågar du åter med profeten: "Varför är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar han: "Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mej. Inte att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen, att man kunde "räkna alla hans ben", undervisar dej profeten: "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid." Ser du honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger på trä."
Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om Guds Ande får öppna dej ögonen och förklara dej Kristi martergestalt, får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dej; du ska bli både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de orden ska få en ny kraft och betydelse: Inte att du har arbetat för mej; jag har arbetat för dej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och tårar dör på korset till hans försoning! Och hur ska det gå den fria, fräcka världen när en gång detta blod kommer över henne? Hur ska det gå dej som alltid känt och firat Kristi lidande och död, men aldrig vill bli helt förenad med honom, bli hans egen, förbli och leva under honom i hans rike — dej som kommer årligen till hans dödsåminnelse, anammar hans lekamen och blod, men går så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskap! Hur ska det gå dej? Kunde inte de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som syndade mot Mose lag; hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar inte den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?
Jag vet ej någon annan punkt
som så har tron fördjupat,
som den att Gud bar korset tungt
och därinunder stupat.
Det gör mitt hjärta genomböjt,
för evigt och tillfullo nöjt,
utfattigt, ja, men saligt.
Men om i lättsinne du hela dagen
tar över Golgata lättaste språng,
trampar på blodet och trotsar så lagen,
svårt blir det då när han kommer en gång
möta på nytt
den som du skytt,
den som du stungit, föraktat och flytt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar