Det är ju en oskyldig sak att ha jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville ange de hinder som avhåller själar från Guds rike nämnde Han dessa. (Luk. 14:18-24). Att älska far eller mor är inte bara oskyldigt utan befallt; men "den, som älskar far eller mor mer än mej", säger Kristus, "kan inte vara min lärjunge", kan inte gå in i Guds rike.
När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, hur skulle hon frukta för begär som har så oskyldiga föremål? Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju inget ont, det jag söker; har inte också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle inte jag också få söka sådant o. s. v., — men vill aldrig ge akt på om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken intar själ och hjärta så att Gud, hans nåd och hans välbehag blir ett intet jämfört med den, blir för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, på det ger den arma människan inte akt — hon är inte nog uppriktig mot sej själv att undersöka detta.
Omsider går det därhän, att fast hon även känner att hon påtagligen är fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl inte mer göra motstånd. Hon vill inte ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.
Men djävulen använder inte bara de ting som är i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse osv till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "är av världen", "denna världens barn". Dessa utgör djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och dra dem med löften, smicker och vänligt bemötande.
Hur många bedrövliga exempel ser man inte på detta! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte nu det som är ovantill. Men om någon tid märkte han att många av hans fordna bekanta inte mer anlitade honom, han hade en minskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han inte längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att dölja sin kristendom, ställa sej världen lik, dra sej bort ifrån sådana kristna som är föraktade av världen, hålla sej till sådana som världen fördrar och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — kort sagt: han började att bara ställa sej så att världens barn inte skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått ge efter, göra dem till viljes, att delta i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra vad helst köttet lyster.
Sådant olyckligt fall i världens nät händer inte bara hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en präst. De har kommit till Jesus, men kan inte stå ut med att se sej föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börjar söka återvinna världens vänskap och ställa sej världen lika.
Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken ska omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, inte skilja sej ifrån den. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det ska alltid gå så försiktigt och vackert tillväga att man inte stöter och förargar.
Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över världen. Och när den arma själen inte i tid ger akt på detta, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortsätter att "dra i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphävd — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mej och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunnar domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.
Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!
Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar