Se nu här Guds eviga nådeval! Då Gud, den allena vise, rättfärdige och barmhärtige, Skaparen och Fadern över allt vad fader heter i himmelen och på jorden, i sin eviga allvetenhet förutsåg, hur hans avbild människan, det ädla och fria kreaturet, med hela sitt släkte skulle falla utur godheten, vari hon genom egen lydnad och rättfärdighet kunnat behålla sej, hur hon skulle förlora Guds beläte och störta sej i evig död och fördömelse, uppfylld med den gamle ormens gift och såld under synden, då beslöt Han, förrän Han släppte ut detta betydelsefulla släkte ur sin skapande hand, att själv sörja för dess frälsning, att ge det en Medlare, som skulle i sin person ha både mänskligheten och gudomen sammanfattade i oupplöslig förening.
Han utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd. Av den gudomliga rättfärdighetens lag kunde inte en bokstav eller prick ges efter; och lika omöjligt kunde det fallna släktet fullgöra lagen. Det kunde inte ge vad det inte mer hade kvar, nämligen sann rättfärdighet och helighet. Nu skulle antingen Guds uppsåt med människans skapelse bli om intet och hans livs son, hans avbild och barn, bli evigt förlorad, eller också skulle Gud själv upptänka ett råd till människans frälsning. Då förbarmade Han sej över oss i sin egen fria kärlek, "efter sin viljas goda behag sin herrliga nåd till lov", och bestämde till vår frälsning sin egen älsklige Son, det eviga och självständiga Ordet, vilken också av lika barmhärtighet och kärlek villigt åtog sej att bliva människornas Broder och Salighetshövding — att själv bliva människa och i sin mandom med lagens uppfyllande och dödens utstående återförvärva det förlorade, återinsätta oss i godheten igen och ånyo upprätta Guds beläte i oss genom sej själv.
Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son. Han vart en "människans Son" för att frälsa det, som var förtappat. Såsom för ens synds skull fördömelse var kommen över alla människor; så skulle också genom ens rättfärdighet livets rättfärdning komma över alla människor. Såsom vi alla dött i Adam, så skulle också alla i Kristus bli gjorda levande. Detta var Guds eget fria nådeval. Och härtill var ingen annan grund, än Guds egen fria, oberoende kärlek; såsom Kristus säger: Så älskade Gud världen. Hur man än söker, kan man inte finna annat skäl än detta: Han älskade, därför älskade Han. Vi kommer inte längre. Han har utvalt oss i Kristus efter sin egen viljas goda behag. Ingen bad Honom, ingen förtjänade det; det var hans egen viljas goda behag.
Här är en guldgruva! Vår salighet, vår utkorelse i Kristus är Guds eget fria beslut och hans egen gärning. Skriften säger: Gud gör allting för sin egen skull. Han, för vilkens skull alla ting är, och genom vilken alla ting är, har så behagat besluta, att det fallna människosläktet skulle vara hans barn genom Kristus. Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov. Vad vill man säga därom? När Gud behagar göra något, vem kan hindra Honom? Vem kan stå emot hans vilja? Det heter därför nådeval, utkorelse.
Du tycker att det är alltför mycket att du skulle vara Guds barn, du är alldeles ovärdig därtill; men vad vill du göra? Det är Guds egen viljas goda behag. Vad vill man säga emot Guds viljas råd? Den ena gången beslutar Han skapa världar, många som sand; den andra gången beslutar Han skapa åt sej barn på jorden och att, när de fallit för fiendens frestelser, upprätta dem genom en frälsare. Han beslutar att genom en dyr återlösning göra dem åter till barn, så fördärvade och ovärdiga de än är. Vad vill man säga därom? Det är alltsammans Guds viljas fria behag. Han gör allting för sin egen skull. Detta är nådevalets väldiga tröst. Här måste jag väl ändå se, att Guds nåd och kärlek är fri och oberoende av oss. Såsom Paulus säger i Rom. 9 om utkorelsen, då han tar exempel av tvillingbarnen Jakob och Esau: "Förr än barnen var födda och hade gjort vare sej gott eller ont — på det Guds uppsåt skulle bliva beståndande efter utkorelsen, inte för gärningarnas skull utan av kallarens nåd — vart till modern sagt: Den större ska tjäna den mindre."
Så också här: Förrän vi var skapade, förrän världens grund var lagd, då vi hade gjort varken gott eller ont, utvalde Gud oss i Kristus till barn och arvingar av den eviga saligheten. Visst är i denna utkorelse det väldigaste dunderslag från himmelen över alla gärningars förtjänst inför Gud! Visst borde vi en gång vid det åskslaget vakna ifrån vår eviga inbillning, att Guds nåd skall vara beroende av oss, vår fromhet och våra gärningar! Såsom Han har utvalt oss i Kristus, förr än världens grund var lagd. Vi kommer då något försent med våra förtjänster! O, en evig nåd!
Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall ha ett evigt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar