Låt oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så är också vi i denna värld". Hur fördold var inte Han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - hur hemligt kröp Han inte in under vår skepnad! Hur djupt fördold var inte hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!
Sant var det, visst skulle tron ha tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöng änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till Honom, från den stora herrligheten: Denne är min älskade Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.
"Men", sade Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, för att de, som inte se, ska bli seende; och de, som ser, ska bli blinda." För att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle bli bröderna lik och bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man gömde bort ansiktet för Honom.
Tänk, hur fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma från Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt huvud mot; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad" (Psalt. 22 i Karl XII:s bibel); och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dej själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven, dör och begraves Han!
Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sej i fyrtio dagar och för femhundra på en gång och far i mångas åsyn upp till himmelen. Så dolde sej dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.
Och nu: "Såsom Han var, så är också vi i denna världen." Såsom huvudet, så är också lemmarna; såsom brudgummen, så är också bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig syns bruden. Men under hennes elände ska dölja sej gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.
Här gäller bara att inte låta förvilla sej av vad som syns och känns. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi är Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi inte då åtnöjas att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu har Guds bestämda ord på, att vi endast genom tron på Kristus dock är Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, ska vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv inte kan ljuga. Så visst är det likväl, om också vi nu inte känner det allraringaste därav i vårt hjärta.
Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus i alla tider ska vara till en dom i denna världen, att de, som vill se, ska bli blinda, och de, som åtnöjs med att inte se, ska bli seende — för att inga andra ska komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjs med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes inte genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sej ned och läppjar vattnet såsom en hund, den ska gå med Gideon; alla andra ska återvända."
Så också här: Den som kan vara en hund, den som kan låta sej behaga, vad som helst han får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall ha sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt ska tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna ska vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, inget fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de ska hållas för kristna - se, den som ska ha livet i Gud sådant och inte nöjer sej med att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger inte till detta fälttåg.
Den korsfästes folk ska nöja sej med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.
Genom lidande till seger
är den väg som Jesus gått,
och en annan väg att vandra
vi ej heller löfte fått.
Se, då Israel ska tåga
hän till löftets sköna land,
vägen full av nöd och fara
går igenom öknens sand!
Genom lidande till seger
går missionens väg också.
Jesu sändebud, de måste
alltid i hans fotspår gå.
Himmelrikets säde lägges
obemärkt i tårdränkt jord.
Kornet måste dö i mullen
men får liv på Herrens ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar