Se, på händerna har jag upptecknat dej, säger Herren. Härmed vill Herren helt och fullt övertyga sitt bedrövade Sion, sina arma barn på jorden, att om Han än ville — vilket Han dock uttryckligen förnekar — så kan Han likväl inte förgäta dem; ty, säger Han, på händerna har jag upptecknat dej. Var skulle jag då göra av mina händer, om jag skulle förgäta dej, då du står där inskriven och alltså står såsom en tänkeskrift ständigt för mina ögon?
Men det är inte bara denna bild, som Herren avser. Här är något djupare. Herren har oss tecknade på sina händer inte bara så, som man där kan bära en människas namn infattat i en ring, utan ordet i grundspråket betecknar det flata i handen; därför, och då Herrens Ande även i gamla testamentet, långt förrän dessa ord talades, förkunnat Kristi händers och fötters genomborrande såsom i Davids tjuguandra psalm, där Messias klagar: "Mina händer och fötter har de genomborrat", så är det på goda grunder, som biskop Hersleb menar, att de orden: se, på mina händer har jag upptecknat dej, har avseende på den handteckning, som Herren Kristus fick av spikarna i sina händer, som Han också med en synnerlig omsorg ofta visade sina lärjungar efter sin uppståndelse.
Hersleb tillägger: "Hålen efter spikarna i Kristi händer är Honom en stadigvarande påminnelse om dem, för vilka Han så låtit genomborra sej. Där har Han upptecknat oss inte med bläck, utan med sitt eget blod; inte så lösligt, utan alldeles tvärtigenom; inte med penna eller griffel, utan med järnstil, järnnaglar eller spikar — för att Han aldrig ska kunna, vad Han dessutom aldrig vill, förgäta oss utan det ska heta, såsom David säger: "Om jag förgäter dej, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten!"
Så vill också Herren här säga: "Du behöver inte frukta, du suckande själ, att jag ska förgäta dej, så länge jag inte förgäter min högra hand, mina bägge händer, på vilka du står upptecknad; jag måste först glömma mina egna händer, om jag ska förgäta dej." Sannerligen menar Herren något stort med sina ord: Se, up händerna har jag upptecknat dej — och något stort var också det, att Kristus for upp från jorden med genomborrade händer till himmelen. Men vad som för oss är det begripligaste, säkraste och nyttigaste är, att vi alla är för evigt intecknade i de såren, såsom delägare i den försoning, som är skedd i Kristus Jesus; att vi alla har del däri, det är, vad Skriften tydligast uppenbarat. Och från den delaktigheten kan vi aldrig skiljas, hur förtvivlat illa det kan se ut för oss. Ja, även om vi är avfallna och borta från Herren och därför inte står tecknade i de levandes bok, står vi dock ännu tecknade i Kristi försoningstecken, d. ä. den försoningen är dock skedd för oss och kan aldrig bli om intet, utan gäller evinnerligen och medför alltid salighet, så snart vi åter anammar den.
Sådant förstod den evangeliske sångaren, som skrev: "Gud vare lov, jag min otro fått slippa, jag står ju tecknad i såren som din. Förr skall du neka dej själv och din Fader, förrän jag dädan utstruken skall bli." Hur kan det vara så? Om jag avfaller då? — Svar: Jag kan väl saknas i de levandes bok, men jag står dock alltid tecknad i Kristi sår, såsom delägare i den evigt gällande försoningen. Denna är den fasta grunden, varför allt kan botas och jag aldrig kan av Gud förgätas. Sådant gäller det att hålla fast vid då allt ser förtvivlat ut. Så ska man göra våld på Guds rike genom att — icke se och dock tro.
Mildaste Jesus, min salighetsklippa,
jag din förtjänst mig tillräknar som min.
Dej vare lov, jag min otro fått slippa,
jag står ju tecknad i såren som din.
Förr skall du neka dej själv och din Fader,
förrän jag dädan utstruken skall bli.
Därför jag sjunger, förnöjder och glader:
"Snaran är sönder och fågeln är fri."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar