Här lär vi, hur allvarligt Gud äskar av människan, att hon ska prisa Honom, i den mån hon känner Honom. Känner vi Honom också bara såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill Han att vi dock ska dyrka Honom såsom en sådan; vi är redan då skyldiga Honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.
De har "inte heller tackat Honom", tillägger aposteln. Vi bör oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi är och har; "i Honom lever vi, rörs och har vår varelse." Därför är det också en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tackar Honom, erkänner vårt beroende av Honom och i allting ger Honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som saknar evangelii ljus, likväl är utan ursäkt, när de inte sålunda förherrligar och tackar Gud, hur vill det då gå oss, till vilka Han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi inte förherrligar och tackar vår Gud?
Men vad det är att förherrliga Honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker inte bara med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstår att Gud är en Ande, de ska också tillbedja Honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud att vi ska dyrka Honom i samma mån, som Han uppenbarat sej för oss: älska Honom så, som vi förstår att Han är älskvärd; frukta Honom så, som vi förstår att Han är fruktansvärd; tro på Honom så, som vi förstår att Han är trofast och sannfärdig; i allting så lyda Honom, som vi förstår att Han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa Honom såsom en Gud.
Om vi nu allvarligt vill prisa Honom så, då måste vi förkrossas inför Honom, för alla de brister och synder, vi då finner hos oss, och bekänna, att Han dömer alldeles rätt, om Han kastar oss till helvetet. Då prisar vi Honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära, som i syndafallet berövades Honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud ha sagt, att ni ska dö?" När vi nu ger oss skyldiga till döden, då prisar vi Honom såsom en Gud.
Men har Han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem, som hylla Sonen. Då fordras, att vi också låta Honom vara sannfärdig i detta, så att vi inte kastar bort Guds nåd, utan böjer oss för hans ord och tror på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa Honom såsom en Gud.
Förstår vi vidare, att det är hans allvarliga vilja, att "de, som nu lever genom hans Sons död, inte ska leva för sej själva, utan för Honom, som är för dem död och uppstånden"; att de ska ta avsked från allt, som misshagar Gud, och göra, vad Honom täckes — då fordras, att vi också med glada, tacksamma och villiga hjärtan gör detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tror på den eviga förlåtelsen, som Han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.
Allt detta hör till att prisa Honom såsom en Gud. Sker nu inte detta, utan vi blir "fåfängliga i våra tankar" och börjar fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tar sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och som isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.
Då Gud har så högt benådat oss, att Han inte blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan också givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin laguppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödvändigt till liv och gudsfruktan, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöver det — tänk, då Gud givit och ger oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, inte fruktar Gud, inte prisar och tackar Honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter henne så förblindas och förstockas, att hon knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?
Men mycket mer, om också vi som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bli fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; hur rättvis men förskräcklig måste icke då Guds dom bli! Vore vi också än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve Honom äran, bekände inför Honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi föraktar Honom, missbrukar och trotsar det ljus, Han givit oss, och börjar att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säger vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lär!
Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.
Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.
Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.
Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar