"Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mer mörkret än ljuset." (Joh. 3:19)

Då Herren för sista gången intågar i Jerusalem och vid en blick över staden gråter över den och ännu en gång uttalar den oåterkalleliga domen över den, då uttrycker Han orsaken därtill med dessa ord: "Därför att du inte kände den tid, då du vart sökt."

Då vingårdsmännen först på mångfaldigt sätt misshandlat husbondens tjänare, och de slutligen, när han sände sin son, sade: "Denne är arvingen, kom, låt oss slå ihjäl honom;" då de, som var bjudna till bröllopet, inte bara försummade det, utan också tog fatt på hans tjänare, hädade och dräpte dem, "då vart konungen vred och sände ut sina härar och förgjorde dråparna och brände upp deras stad".

Så länge judarna lät "hyvla sej av profeterna" och vördade ordet, fastän de också syndade emot det, så tuktade och uppfostrade Herren dem såsom en fader sina barn. Men då de inte mer ville höra hans röst, utan kastade hans ord bakom sej och omsider förgrep sej på hans älsklige och förkastade det enda försoningsoffret, då stod dem inget mer offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidan och det eldsnit, som ska förtära motståndarena.

Och så säger Herren åter: "Detta är domen — eller fördömelsens väg och orsak — att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset." Detta är den otro, som fördömer, nämligen att människan genom ljuset är utan ursäkt; att hon inte vill stanna för dess förmaning, utan står emot och förbittrar Guds Helige Ande; såsom vi läser i Jes. 63: "De bedrövade och förbittrade hans Helige Ande, därför vart Han deras fiende och stred emot dem." "Men om vi själva dömde oss, då bleve vi inte dömda", säger aposteln.

Den människa, som stannar för Herrens röst, känner och erkänner sin synd, ville gärna vara den kvitt, men känner, att hon är bunden och vanmäktig under synden, ja, vanmäktig och förtappad, och därför söker barmhärtighet och frälsning bara i Kristus — med den människan har Gud ett beständigt tålamod — ja, "såsom en fader förbarmar sej över barnen, så förbarmar sej Herren över dem, som frukta Honom" — tillräknar den människan ingen synd till fördömelse, utan skådar henne blott i sin älsklige Son, såsom sitt täcka och älskliga barn. Så säger Herren och bedyrar det vid sitt eviga väsen, då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till den ogudaktiges död, utan att han omvänder sej och lever." Och åter: "Jag är A och O, begynnelsen och änden; jag skall ge honom som törstar av levande vattens källa för intet."

Hör! för intet! Vem du än är, som läser dessa majestätiska ord, och om du har märkt av det föregående, att en levande och närvarande Gud och helig nitälskare talar i sådana ord, böj dig skyndsamt inför Honom! Känn den tid, då du blir sökt! Om du har det på något sätt illa med din själ, bunden under synden och främmande för din Gud, skynda till Honom, till Honom, som endast ropar: Kom, jag vill förlåta dej allt! Allenast känn din missgärning, att du har syndat emot Herren din Gud. Och om dina synder är blodröda, ska de ändå bli snövita."

"Icke att du har kallat mej, eller arbetat om mej, eller med dina offer behagat mej; nej, mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer inte ihåg dina synder." O,  vilka nådefulla ord! Gud förläne oss sin Andes nåd till att tro och frälsa själen! Och ni som står i Guds förbund, fröjda er att ni har "det rike, som inte kan bäva"!

På denna tid av besynnerlig oro och ovisshet, då nästan hela världen börjar märka sitt rikes bedräglighet och vansklighet, och då i det andliga de mångahanda lärdomsvädren prövar varje själ, om hon vill överge "det gamla ordet" — vilken nåd att få luta ett uttröttat huvud till hans bröst, som heter "den Gamle" och "Evig Fader", som är, och som var, och som skall bliva; vilken nåd, att hans eget ord är så tydligt i frågan, om hur vi blir saliga. Gud vare evigt lov, att vi inte behöva vara ovissa i den frågan! Låt sedan ingenting i denna värld mycket bekymra dej. Allt är vanskligt, allt är fåfängligt, utom detta enda att hava Guds vänskap och visshet om det eviga livet.

"Tiden är kort; de, som fröjda sej, vare, såsom de fröjdade sig icke; och de som gråta, såsom de gräte icke; och de som köpa, såsom behölle de det icke; ty denna världens väsende förgås" — snart har vi alla lika. Saliga då alla de, som förtröstar på Honom!

Och redan i tiden, vilken himmelsk tröst i alla vedervärdigheter, att inte det allraminsta händer mej, inte så mycket som på ett hår av mitt huvud, utan min Faders tillskickelse! Det allraminsta, som gläder mitt hjärta, det är skickat av min Fader; det allraminsta, som oroar och bedrövar mej, det är också skickat av min Fader. Detta är den enda grunden för ett fridfullt hjärta i denna oroliga värld. Därför, ännu en gång: "Fröjda er och var glada, alla ni som förbidar Herren! Han är med oss alla dagar intill tidens ände."

Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig,
och när tiden är förliden
i ditt domslut fria mig.