söndag 7 december 2014

"Låt oss rannsaka och söka vårt väsende och omvända oss till Herren." (Klag. 3:40)

Då Jeremias i Klagovisorna 3 talat om bedrövelse, såsom "att en är övergiven", eller att en blir "falskeligen dömd", och om allt sådant sagt: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning", då tillägger han: "Varför knorrar då människorna alltså, medan de lever? Var och en knorre emot sina synder. Och låt oss rannsaka vårt väsende och omvända oss till Herren."

En övermåttan viktig förmaning, om vi rätteligen vill frälsas ifrån det onda!

Herren är en stor och trofast vän, en vän för evigheten. Han vill frälsa själen — Han vill frälsa oss ifrån det eviga fördärvet, ifrån helvetet. Och hur outsägligen bittert måste inte den utvärtes människan då ofta angripas, om den invärtes skall hållas vid liv och hälsa!

Därför, var inte så köttsligt sinnad, att du skulle se blott på människor och på yttre omständigheter, när något ont drabbar dig. Tro dock ännu, att det lever en Gud ibland oss, som också räknat alla våra huvudhår, och att inte det ringaste ont händer oss utan hans vilja. Gå till dej själv och rannsaka ditt väsende, om inte däri är något, som Herren med detta plågsamma onda vill påpeka.

Sannerligen, om vi inte är förblindade, ska vi då snart märka vad Herren syftar åt, och nödgas erkänna, att det är någon synd eller otrohet, som är grunden till det onda vi lider. Vi ska finna och erkänna, att vi inte vid något enda ont, som drabbar oss, kan undskylla oss, såsom stode det inte i något sammanhang med våra synder. Och så länge du inte vill uppsöka grundorsaken, nämligen din synd eller otrohet, och söka förlossning därifrån, får du ingen ro i din själ, så vida du är ett äkta barn, som ska uppfostras för himmelen.

David talar om att "förtiga synd inför Herren", d. ä. att inte inför Guds ansikte vidgå sin synd och söka nåd, och han säger därom: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben genom min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mej. Då sade jag: jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning. För detta ska alla heliga bedja dej i rätt tid; därför, när stora vattufloder kommer, ska de inte räcka intill dem."

Se här vägen att bli frälsad ifrån det onda. Får du åter ro i synden, får du ro med bibehållande av en medveten otrohet eller hyllad synd, då är befrielsen från det yttre onda din största olycka, då väntar dej en ny sorg i evigheten. Därför, vad för ont som än träffar oss, i vilken nöd vi än må ha råkat, så kan vi inte bedja: "Fräls oss ifrån det onda", utan att tänka på våra synder. Dock, detta gäller äkta Guds barn, som har en gudsfruktans ande i sina hjärtan.

Och se, då ska det icke heller länge dröja, även om den yttre bedrövelsen i förstone upptar alla våra tankar, innan vårt öga vänder sig till det inre, eftersinnar och upptäcker, vad Herren därmed åsyftar; och då går det, såsom redan är sagt, du får ingen ro, du kan inte ha någon riktig tillförsikt till Herren, förrän du för Honom bekänt dina synder, förrän du anklagat och dömt dej själv och givit dej skyldig till allt, sägande: "Jag har förtjänt tusen gånger mer än detta onda, i tid och evighet, ty jag har syndat. Fräls mej, fräls mej ifrån min synd."

Och med det ögonblick, då vi ödmjukar oss inför Herren, bekänner vår synd och ger Honom rätt i hans domar, med det ögonblicket återkommer tröst och hugsvalelse och en barnslig tillförsikt till hans nåd, jämte den vissheten: Herren ska höra min bön, Han skall frälsa mej ifrån allt ont.

 Men se, just eftersom allt vad Herren gör, går ut på att Han vill bota vårt största onda, synden, vill göra oss andligen helbrägda och evigt saliga, därför — ja, vad menar ni väl, att Han därför gör? — därför gör Han så ofta tvärtemot vår mening och vilja; tar inte bort den utvärtes nöden, ja, ofta inte heller den invärtes, utan låter ock mycket andligt ont plåga vår själ, trötta och utmatta vår gamla människa genom beständiga förödmjukelser, då vi mycket hellre ville vara starka och helbrägda. "Herren för de sina underligen".

Därför låter Han ditt plågsamma onda ännu någon tid fortsätta, ja kanske hela livstiden igenom, och låter därjämte ännu något nytt ont tillkomma. Detta ska nu bliva dej alldeles för hårt, ja olidligt, du ska förargas på Herrens regering, om du inte djupt betänker och fäster i ditt hjärta hans trofasta mening och ändamål därmed, nämligen att rena och förlossa dej från det största onda, synden, att helga din själ och kropp, att uppfostra dej för himmelen.

O, när en själ kommer till klart medvetande härav, hur kan hon inte då t. o. m. "berömma sej av bedrövelsen", glädja sig och tacka Gud för sina bittraste erfarenheter och omsider bli en sådan människa, som håller sorgen bättre än glädjen, lidandet bättre än njutningen, fattigdomen bättre än överflödet, föraktet bättre än äran, döden bättre än livet.

Klaga ej om trädens rika
lövverk skulle falla av.
Kanske skymde de din utsikt
åt det hem, dej Jesus gav.

Herren glömmer ej de sina,
räknar varje deras tår,
och på jordens höst och vinter
följer evighetens vår.


1 kommentar:

  1. Är målet med sann helgelse att bli en människa som håller sorgen (som sådan) bättre än glädjen, lidandet (som sådant) bättre än njutningen, fattigdomen (som sådan) bättre än överflödet, föraktet (som sådant) bättre än äran, döden (som sådan) bättre än livet? Hur ska man då tåla himlens glädje? Nej, ska man kunna försvara Rosenii uttryckssätt måste det handla om timligheten contra evigheten och en viss sorg contra en viss glädje, inte contra glädje generellt. Eller?

    Något vanskligt är väl också följande påstående i texten ovan:

    "Tro dock ännu, att det lever en Gud ibland oss, som ock räknat alla våra huvudhår, och att icke det ringaste ont händer oss utan hans vilja. Gå till dig själv och ransaka ditt väsende, om icke däri är något, som Herren med detta plågsamma onda vill påpeka. Sannerligen, om vi icke äro förblindade, skola vi då snart märka, vad Herren syftar åt, och nödgas erkänna, att det är någon synd eller otrohet, som är grunden till det onda, vi lida. Vi skola finna och erkänna, att vi icke vid något enda ont, som drabbar oss, kunna undskylla oss, såsom stode det icke i något sammanhang med våra synder."

    Även om det inte kan sägas om oss som om Jesus, att "denne har intet ont gjort", kan man väl ändå inte alltid säga att t.ex. utsatta barn eller andra svårt plågade människor "lider vad deras gärningar är värda" eller att deras lidande står i något särskilt samband med deras synder? Jesus säger ju t.o.m. om den blindfödde mannen att varken han själv eller hans föräldrar har syndat (underförstått på något särskilt utmärkande sätt).

    Men varmt välkomna att diskutera den här eller andra bloggposter!

    SvaraRadera