Här talar aposteln i en huld bevekande ton och innesluter även sej själv i den önskan han uttrycker: "Låt oss nu inte mer döma varandra."
Av sådant borde vi förvisso märka, såväl att vår benägenhet för bröders dömande eller föraktande måste vara mycket stark, som ock att denna synd måste vara mera betydande och fördärvlig än vi vanligen tänker.
Att vår benägenhet till den är mycket stor, det kan vi snart finna om vi ger akt på oss själva, nämligen hur färdiga vi är att för alla möjliga anledningar döma våra bröder. Denna benägenhet vidlåder oss alla, men är isynnerhet rådande hos obrutna, självkära människor, som inte ännu stannat för Guds krav på den invärtes människan, därför inte blivit rätt tuktade av sitt eget elände, inte heller av Guds nåd genomträngda. Dock, månne vi inte alla känna hos oss denna böjelse? Om brodern bara inte har samma sätt att uttrycka sej, som det vi själva brukar eller blivit vana vid, så är vi genast färdiga att misstänka själva livet, fastän han ingenting talat, som bevisar obotfärdighet eller falskhet i anden.
Om han bara har en annan mening än vi uti en fråga, som dock inte rör livspunkten, eller ett annat sätt att vara, att klä sej, att äta och dricka — ja, genast åter en misstanke om hans uppriktighet och allvar. Mycket mer om vi stöter på någon verklig synd och svaghet hos honom; då tror vi oss ha fulla skäl att döma honom, utan att först höra honom, huruvida han hyllar en klart förstådd synd, eller tvärtom ligger i ånger och kamp mot synden.
"Vi är sådana dåraktiga helgon", säger Luther, "att fastän vi själva alla dagar dras med synden och för hela vårt liv ständigt behöver förlåtelse, så vill vi ändå, att brodern ska vara alldeles felfri." Men har han nu därtill begått ett fel emot oss, yttrat om oss ett förnärmande ord eller dylikt, då har vi genast ögon såsom örnens, att se och uppsöka alla fel hos honom. Sådant är människohjärtat.
Och här är den egentliga källan, varifrån det mångfaldiga dömandet, föraktandet och all kärlekslöshet härflyter. Det är hjärtat, det är vår natur med dess ondska, själviskhet och egenkärlek, varigenom även de trogna ofta så förblindas, att de inget annat vet, än att de drivs endast av heligt nit, då de dömer och föraktar sin broder, fast de därmed handlar tvärt emot denna förmaning — och emot den stora kärlekslagen, eftersom det de ju inte med sitt dömande kan göra sin nästa gott, utan alltid ont.
Denna vår stora benägenhet att döma var nu förvisso den ena orsaken, varför aposteln skrvit så mycket om detta. Den andra orsaken åter kan vi tänka oss däri, att detta dömande också är ett mycket större ont än vi vanligen menar.
Vi håller det vanligen för en ringa sak, om inte rentav för något gott och rättfärdigt, att vi dömer vår broder; men nu är det tvärtom en mycket ond och fördärvlig last. Inte nog därmed, att den dömande för sin egen del föraktar Guds majestätsrätt över sina tjänare och ingriper i sådant, som endast tillhör Herren; nej, han förorsakar också sina medmänniskor mycket ont. Hur mycken bitterhet och kärlekslöshet, onda misstankar, söndring och partier har inte uppkommit endast genom en människas otidiga dömande! Då en ödmjuk och förtrolig förmaning alltid är ägnad att verka förbättring, är däremot allt dömande över hjärtats inre ställning och hemliga avsikter ägnat att verka bitterhet och ondska, avskiljande från bröderna, parti och strid.
Kort sagt, dömandet är i alla hänseenden ett avskyvärt ont; och detta var väl en orsak, varför aposteln så uthålligt varnar och slutligen säger: "Därför, låt oss nu inte mer döma varandra." "Utan döm hellre så, att ingen förtörnar eller förargar sin broder."
Här brukar aposteln ordet döma i en särskild betydelse. Förut betecknades därmed det alltid för människan otillåtna dömandet över bröders samveten, inre tillstånd och andra hemliga förhållanden; här åter betecknar det, att jag gör ett fast domslut över mej själv, att jag aldrig vill ge en broder anstöt eller anledning till fall.
Detta sätt att tala, då samma ord brukas i olika betydelser, används till att i hast hänsyfta på något föregående, kort antyda motsatser och åtskilja den ena saken från den andra. Här vill då aposteln säga: I stället för att använda edra tankar på ett kärlekslöst dömande, använd dem nu i kärlekens syfte, så att ni dömer eller bestämmer er för att aldrig ge någon anledning till anstöt för bröderna.
Orden "förtörna", "förarga" har i gr.-t. samma betydelse, nämligen "ge anstöt och anledning till fall", "bekymra samvetet", föra brodern i oro och förbryllelse. Sådant kunde nämligen de starkare göra med ett otidigt bruk av sin frihet, varigenom de svaga antingen bragtes i oro och bryderi om evangelii rätta uppfattande eller också till att efterfölja ett levnadssätt, om vars oskyldighet de ännu inte hade full visshet i samvetet.
Sådant borde de kristna inte förorsaka, utan hellre fast besluta att aldrig ge brodern anledning till förbryllelse.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra, förebild
ni i Jesus Kristus har.
Andens enhet dyrbar är.
Sträva att bevara den
med det band av frid som här
knyter Jesu vän till vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar