Det som här är övermåttan tänkvärt och förskräckligt är, att det är Gud själv, den store kärleksrike Guden, som omsider så straffar sina föraktare, att Han till deras eviga ofärd förblindar dem — den samme nåderike Gud, som så brinner av kärlek till människorna, att Han utgivit sin evige Son för oss, och att Han förlåter de ovärdigaste syndare alla deras brott emot Honom, så snart de bara hyllar Sonen och blir hans lärjungar — den Gud, som beständigt förlåter de arma barnen alla deras synder och till sist vill ge dem en evig herrlighet, fastän de i sej själva förtjänt idel vrede — denne kärleksrike Gud inskänker åt några andra människor en "svår sömns ande", till ohjälplig förblindelse och förstockelse, nämligen åt dem, som står emot hans nådiga kallelse och skrymtar inför Honom med blott yttre gärningar. Och denna förskräckliga straffdom har Han låtit övergå själva egendomsfolket, sin vän Abrahams barn, när de började så skrymta inför Honom.
Här ska vi se Guds förskräckliga rättfärdighet — se, att "Gud låter inte gäcka sig" — se att på samma gång Han är övermåttan nådig mot de arma syndare, som hör hans röst och låter föra sej till bättring och tro, är Han en alldeles förskräcklig hämnare över sina föraktare, som står emot hans nådiga kallelse. Och må ingen tänka, att denna fruktansvärda regering av Gud tillhörde blott gamla testamentets tid; nej, även den milde Frälsaren, mitt i sin kärleksrika nitälskan om själarna, uttalar samma dom över dem, som då hörde Honom, men inte ar hans röst lydiga, inte ville ta emot den till bättring och tro.
Tänk, vilka förskräckliga ord av den nåderike Frälsaren, att Han uttryckligen (Matt. 13) säger sej "fördenskull" tala med liknelser, att några av folket inte skulle fatta det — Han sade: "Dem är det inte givet;" "den som inte har, av honom ska också bli taget det han har." Och vad en sådan "inte har", det är mottagligheten för Guds röst, när denna tilltalar honom. Och vad som då ska tas ifrån honom, det är själva ljuset. Så säger också aposteln i 2 Tess. 2: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, så att de skulle blivit saliga, fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen." Se, så långt går Guds rättfärdiga vrede i förblindelsedomen över hans föraktare, att Han inte bara undanhåller dem ljuset, utan också sänder dem kraftig villfarelse för att de ska tro lögnen och bli fördömda.
Detta sista ställe förklarar också en händelse, som ofta bekymrar välmenta själar, nämligen att på vissa tider, isynnerhet då evangelium blivit med kraft och välsignelse predikat i ett land, även de gruvligaste villfarelser då uppstår och sprids i tal och skrift, ja, uppenbara anfall görs mot tron på Gud och Kristus. Då förskräcks Guds barn vid tanken på de många, som ska bortföras ifrån själva huvudsanningarna och förvandlas rentav till förnekare. Men då bör vi veta, att sådana händelser utgör Guds straffdomar över de obotfärdiga, vilka, med all den Guds nåd som erbjuds dem, aldrig låter säga sej, utan alltid står Guds Ande emot.
Och vi får inte klandra Guds domar, även då de visar sej i en så förskräcklig vrede, att Han sänder kraftig villfarelse till dem som inte ville tro sanningen. Det är visserligen ömmande, ja, en gruvlig sak att skåda, hur odödliga själar nu ska förvillas och förhärdas, så att de "ska tro lögnen, på det de ska bli dömda"; men vi måste också besinna, att det inte heller är något ringa, det de har begått emot den store Herren, då de stått emot och föraktat all hans nåd — då de tilläventyrs inte bara hört hans ord framställas på det kraftigaste sätt, utan också sett hans Andes verk inom landet i många människors omvändelse, och ändå stått emot den kraftiga väckelse, som ligger däri - då de kanske även på sina egna hjärtan känt hans hulda klappande och ändå föraktat allt och gått bort till världen och fåfängligheten.
På ett så förskräckligt förakt emot Gud måste ju också följa någon förskräcklig dom. Gud är större än människan. Det är visst gruvligt, att människor ska förtappas, men det är intet mindre, att den store Guden skall bliva föraktad och gäckad. Det ska visst även bli en förskräcklig syn, när Domaren på den yttersta dagen visar bort de osaliga till den eviga pinan; men då ska Gud vara så stor och herrlig för de rättfärdiga, att de inte ska hålla de obotfärdigas ondska mindre än deras straff, att de under outsäglig förundran över Guds stora nåd och långmodighet, som frälst dem själva vid all deras synd och ovärdighet, ska med avseende på de osaliga bekänna Guds rättfärdighet och endast säga: "Gud, dina domar är rätta och allesammans rättfärdiga."
Sådant bör vi betänka, när kraftiga villfarelser förvillar människor, som hört men föraktat sanningen. Straffdomen är gruvlig, men inte större än deras brott. Om vi tycker att Guds straffdom är för hård, kommer det bara därav att vi inte håller Gud för så stor som Han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar