Så sjöng den från himmelen utskickade änglaskaran på Jesu födelsedags morgon, när budskapet var utropat: "I dag är eder född Frälsaren." Strax vart med ängeln ett stort tal av den himmelska härskaran, de där lovade Gud och sade: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja."
Huru mycket mer skulle icke vi, som äro av det så högt välsignade människosläktet, vi, vilka den glada tidningen egentligen angår, böra fröjdas och sjunga detta Herrens pris? Detta ämne är därför högst glädjande och kärt för trogna hjärtan.
Ja, det är väl i sig självt så stort, herrligt och glädjande, att den som kunde riktigt tro och se det gudomliga under av nåd och kärlek, som ligger däruti, "att den evige Guden blir ett människobarn, att Skaparen ligger på hö och skarn och oss helt och hållet sig skänker", skulle väl för stor glädje knappt kunna leva, skulle väl av idel outsäglig fröjd beständigt ropa ett evigt och oupphörligt: "Ära vare Gud i höjden!"
Ingen på jorden kan väl rätteligen tro och fulleligen besinna detta; men de trogna hava dock över detta ämne, såsom över allt vad Kristus gjort till vår frälsning, en sådan glädje, som eljest ingenting annat i hela vida världen kan skänka, och en sådan glädje som eljest ingen annan, ingen, som icke är rättrogen, någonsin haft.
Härav kommer, att detta ämne även förträffligen tjänar dig, om du en gång ville rätt allvarligt pröva halten och beskaffenheten av din gudaktighet. En sann julglädje, liksom all verklig glädje över Kristus och i Kristus, utmärker verkligen en sann kristen.
På glädje och glädje är stor skillnad. Mången kan väl vid julen vara upprymd för några ljuva högtidskänslor, vartill många anledningar kunna bidraga; men att verkligen för egen del vara så glad åt själva Frälsaren och hans födelse, att han börjar älska, prisa och omtala Honom, såsom man ju gör, när man är glad åt något, det kan han icke en halv timme.
Mången går ännu längre: han kan vara mycket religiös, andäktig, nitisk, verksam för Guds rike, tänka och tala klokt i andliga ämnen, ja, bedja, kämpa och göra många goda verk för att varda salig. Men att verkligen i sitt hjärta glädjas över Frälsaren, att med lust tala om Honom, bekänna och prisa hans förtjänst, det kan han icke en enda timme.
Och vad bevisar detta? Ja, vad kan detta bevisa annat, än att Kristus icke ännu blivit sådana människors hjärtetröst och skatt; att de icke ännu rätteligen trott på Honom; att de icke fått Anden, som giver liv; att de äro antingen i en köttslig säkerhet invärtes mitt under all religiositet, såsom fariseerna — ty då har icke Kristus sådant värde, att hjärtat kan bliva glatt — eller ock ligga de för hemliga skötesynder, eller av judiskt egenrättfärdighetsarbete, ännu i otro.
Skriften kan icke varda om intet, vilken säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid. Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande." Där det nu aldrig blivit frid och fröjd i den Helige Ande, där har ännu aldrig Andens liv eller Guds rike tillkommit. Och åter säger Skriften: "Jag tror, därför talar jag." "Där eder skatt är, där blir ock edert hjärta; och därmed hjärtat är fullt, därav talar munnen."
Härav åter följer, att den som icke vill tala om Kristus, icke har sin lust däri, utan hellre talar om andra ämnen, vilka väl ock kunna vara viktiga, den har i dessa andra ämnen större skatt, större glädje och tröst än i Kristus; och Kristus är då icke hjärtats trosgrund, om ock förståndets och bekännelsens.
Ja, härav följer, att så länge du aldrig blivit så tröstad och glad i Kristus, att du börjat vilja tala om Honom, prisa och bekänna Honom, så har du icke ännu rätteligen trott; du är antingen under syndens träldom, säker och sovande, eller under lagens träldom i finare eller grövre egenrättfärdighetsarbete.
Så sannas ännu alltid andligen, vad de ifrån babyloniska fångenskapen frigjorda israeliter om sig bekände: "Då vi voro fångna, då vi sutto vid de älvar i Babel, då upphängde vi våra harpor på de pilträd, som där när äro; då bådo de oss sjunga och i vår gråt vara glada; men — huru skulle vi sjunga Herrens visa i främmande land?"
Och så är det. Att vilja förmå en otrogen själ, som ännu är främmande för Gud och bunden i sin ande, till andlig glädje, är lika fruktlöst, som att vilja förmå snö och is att brinna. Sjunga och tala kan man möjligtvis; men att verkligen glädjas, det är hjärtats egen fria sak, som man icke kan tvinga sig till. Och att fröjdas i Frälsaren och självmant beprisa hans förtjänst, det är en Andens frukt, är Guds fria gåva. På Sions berg sjunges en sång om Lammet, som är dödat; "och ingen kunde lära den sången", förutom de tecknade. Och ingen kan smaka en rätt julfröjd, förutom de troende.
Detta är ägnat att tjäna oss till självprövning. Detta visar oss ock, vad som egentligen fordras för att få en sann julfröjd, nämligen att hava lärt känna vad synden vill säga, samt i Kristus finna sin förlossning därifrån — med andra ord: här fordras bättring och tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar