Vi är vordna saliga, säger här aposteln. Detta är både för mycket tröstfullt och för mycket hemligt, för att vi skulle kunna riktigt tro det; detta är, vad endast den store Gudens ord, ja, hans ed och hans Ande måste säga oss, och det kommer dock inte riktigt in i våra hjärtan.
Och likväl är det ju en gudomlig sanning, vad aposteln här säger, att vi redan här är "saliga" — vi som har Andens förstling. Vi är saliga, fast på ett sådant sätt, att det inte i denna tiden syns och känns.
Grundtextens ord på "vordna saliga" är också därför egentligen "räddade", "frälsta", undkomna fördömelsen, bärgade för himmelen, i vilket begrepp inte ingår någon vår känsla, vårt åtnjutande av saligheten. Det är något, som endast ska tros.
Därför säger aposteln, att vi är vordna saliga "i hoppet". "Frälsta", "räddade", "saliggjorda", är just det ord, varav själva Frälsaren har sitt namn, och innefattar i sej delaktighet av allt det goda, som Han förskaffade oss; alltså: att vi nu har syndernas förlåtelse och Guds eviga vänskap, är Guds barn, inskrivna i livets bok, i himmelen kända, älskade och väntade; att vi står i en innerlig förening med Gud, har den Helige Ande i hjärtat, vilken upplyser, helgar och leder oss i all sanning, tilldess vi hemförlovas.
Detta allt kallas ju förvisso att vara salig.
Och detta är vi redan, säger aposteln. Världen menar att vi ska bli saliga då vi dör. Detta är väl i en annan betydelse sant, nämligen om man talar om att de trogna då först ska åtnjuta sin salighet; men vad i texten omtalas är, att dessa redan här är "saliga", nämligen i den betydelsen, att de redan är inför Gud barn, arvingar och rätta ägare till salighetens skatter.
Abraham blev inte Guds vän genom att han dog; han var det redan förut, den tid han bodde i tjäll på jorden. Men samma Guds vänskap som han då åtnjöt följde honom även i döden och i evigheten. Ingen blir Guds vän i den stund då han dör, då själen skiljs från kroppen; nej, redan här måste man vara det för att vara det i evigheten. Den som inte här genom tron har Sonen, han "ska inte få se livet", såsom redan är anfört.
Men de, som här har Andens förstling, ska också en gång få fullheten; de, som här står i förening med Kristus, ska också vara med Honom i evigheten; därför är de också redan här saliga.
Eller är inte den människa salig, som är Guds älskade barn och kan tala med Gud såsom med sin Fader?
Är inte den människa salig, om vilken Kristus säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: den som tror mej, han har evigt liv och kommer inte i domen, utan har gått från döden till livet."
Är inte de saliga, om vilka aposteln skriver: "Ni är komna till Sions berg och till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga änglaskaran och till de förstföddas församling, som är beskrivna i himmelen; och till Gud, som dömer alla; och till de fullkomliga rättfärdigas andar; och till nya testamentets medlare, Jesus, och till stänkelseblodet, som talar bättre än Abels blod" — är inte de saliga?
Och dessa, till vilka aposteln kunde skriva så, gick ännu på jorden, bar ännu denna syndens och dödens kropp och var ännu omgivna av alla andliga fiender; de hade ännu att kämpa med sitt fördärv och att sucka efter förlossning. Och dock säger aposteln, att de var komna "till Sions berg, till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till de förstföddas församling och till de fullkomliga rättfärdigas andar". Aposteln ser här bara en enda stor och salig församling, av vilka somliga var inkomna i himmelen, "de fullkomnade rättfärdigas andar", och somliga ännu var på jorden, ännu i behov av "stänkelseblodet".
Så är det också verkligen med de trogna. Såsom Guds barn och vänner utgör de en enda församling med de redan i himmelen ingångna, det är, liksom då vi på sabbaten ser en stor folkmassa tåga in i ett tempel, och somliga är redan inkomna, somliga är just i dörren och andra är ännu utanför, dock utgör de egentligen allesammans blott en enda stor församling. Så är det också med de trogna. Vi som ännu är ute vandrande, tillhör likavisst de saligas församling som de, vilka redan är i himmelen, fastän vi ännu inte är inkomna. Sådant ligger också i vår text, då här sägs, att vi redan är "vordna saliga, dock i hoppet".
O, vilken mångfaldig välsignelse, om vi hade denna sanning djupt inpräglad i våra hjärtan, att vi redan här är saliga, redan här Guds barn och arvingar, som nu endast gå och vänta på den saliga hemförlovningen! Denna trons och hoppets tröst utgör den egentliga styrkan i hela vår kristendom.
Vi är redan saliga genom Guds nåd,
rättfärdiga helt genom tron.
Gud frälsat oss enligt sitt allvisa råd
och bjuder åt syndarn pardon.
Därtill har han lovat en underbar lön
när tidsåldern tagit sitt slut:
ett rike så härligt, en krona så skön
för den som i tron håller ut.
Håll ut, håll ut, håll ut!
Se, kronan dej väntar till slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar