Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om inte att vi ska bli saliga, att vi ska i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara hos Herren alltid? Borde vi då inte besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, så att vi inte "löper såsom till något ovisst eller kämpar såsom en som hugger i vädret"?
För många blir det då nödvändigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma ditin, eller om tvärtom vägen till livet endast är en; och sedan undersöka, om också vi befinner oss på denna enda saliga väg, så att vi med fröjd kan se åren ila till slut; eller om vi fortfarande måste komma till något annat liv, innan vi kan dö saligt. Olyckligt, hemskt, om man inte får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv kan avgöra saken, utan prövning inför Herren!
Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, måste akta sej väl för att söka svaret på sina frågor ur luften, för att sätta sej ner bara för att tänka och tänka efter eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Inte heller bör du i så viktiga frågor nöja dej med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till detta ändamål anför vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka vad Han talar!
"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten; ty många, säger jag er, ska försöka komma in, och ska ändå inte kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Hur sker det, att även sådana, som söker gå in genom den trånga porten, likväl inte ska kunna?
Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar är två.
Den första lyder så: Många söker Guds rike, men inte med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De är något väckta, men inte helt uppväckta; de vill ha Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vill tjäna två herrar; de vill överge vissa synder, men undantar andra, som de aldrig vill anse såsom synder, utan försvarar. Kristus sa: "Den som kommer till mej och inte hatar sitt liv, inte för min skull kan låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan inte vara min lärjunge. Den liknar en man, som började bygga ett hus, men inte hade medel nog att fullborda det." Han har då visserligen lagt ner möda och kostnad på det, men har inget för detta. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät sej inte göra med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de går bort bedrövade! De var så nära himmelens port! De såg Herren och älskade Honom på sätt och vis, men var tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde inte lämna allt för hans skull. Dessa försökte då att gå in, men kunde inte. Men andra går ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menar att de är hans, fastän nya födelsens och den nya skapelsens kännetecken alldeles fattas dem. Ännu andra är de, som väl inte för något i världen vill överge sökandet, inte heller menar, att allt redan är väl, men som alltid dröjer med själva ingåendet genom porten. De tänker på bättring och tro, men att företa själva saken, att företa den bättring de tänker på, eller att just nu söka nåd och förlikning med Gud, just nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir inte av, utan de dröjer och väntar, tilldess det är för sent. De dröjer och dröjer det ena året efter det andra och menar att Herren alltid ska vänta på dem, inte ska kunna slå igen dörren förrän de gått in - och blir så bedragna, att de till slut inte kan gå in.
Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas så här: Många ska så allvarligt försöka gå in genom den trånga porten, att de därför kan överge far, mor, bröder, ja, sitt liv, men ska likväl inte kunna gå in - bara därför att de inte vill försaka något, som de ännu mer hänger vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söker att gå in genom den trånga porten, men låter inte säga sej, var den trånga porten är, utan går på och stöter huvudet mot väggen där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som inte hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gick ut mot brudgummen, men inte hade olja i sina kärl. De har väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp ska vara och göra.
Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång:
den vägen är smal och den porten är trång,
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar