Vad bör jag tro och veta om denna förlåtelse? Svar: Det bör du veta och på Guds egna eviga ord tro, att om dina synder är än så svåra, ja "blodröda", så är ändå syndernas förlåtelse genom Kristus en alldeles särskild sak, som av all synd inte kan till en hårsmån förminskas, rubbas eller ryggas. Därtill är synden för svag, att den skulle övervinna den store, allsmäktige Frälsarens rättfärdighet och försvar för oss; nej, den må utgöra ojämnheter här nere på jorden, d. ä. i vår jordiska rättfärdighet, men himmelen når och rubbar den inte. David säger nämligen: "Så hög som himmelen är över jorden, så låter Han sin nåd vara väldig över oss".
Och här blir fråga om, vilken som är mer väldig, antingen vår synd eller Kristi rättfärdighet; men Paulus säger, "att såsom synden har varit väldig till döden (i Adam), så skulle ock nåden vara väldig genom rättfärdigheten till evinnerligt liv genom Jesus Kristus. Ty om döden har för ens synd skull varit väldig igenom en (Adam); mycket mer ska de, som undfå nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet, vara väldiga i livet genom en, Jesus Kristus." Nåden är likväl väldig över synden. Vi är dock emot den store Herren Kristus alltför små och svaga varelser; vårt verk, synden, kan dock icke övervinna hans verk, nåden, förlåtelsen.
Skulle jag, som tror på Kristus, ha nåden den stund, då jag själv är from, och förlora nåden, den stund jag syndar och förgår mej, då vore ju Kristi rike ett gärningsrike, som vore väldigt över nåden, icke ett nåderike, som är väldigt över gärningarna. Vartill vore oss Kristus då nyttig? Om jag skulle ha nåd, den stund jag är from, men inte längre; då vore ju sannerligen rättfärdigheten av gärningarna! Men då vore Kristus fåfängt död! För en sådan ostadig nåd har Han inte blivit människa och offrat sitt blod. "Så är nu ingen fördömelse för dem, som är i Kristus Jesus." "Detta skriver jag er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig."
Vi ska därför veta, att när Gud i sitt ord straffande och hotande talar om våra synder och plikter, sker sådant endast till att väcka och förskräcka de säkra och lättsinniga själar, som aldrig vill omvända sej, för att sålunda driva dem till Kristus, samt att även hålla de trogna vakna och i övning, men aldrig till att rygga själva nåden, ty då vore lagen emot Guds löfte! Bort det! Utan var och en, som tror på Kristus, är för evigt fri från all lagens förbannelse, lever nu i den fristad och på den plats, där ingen synd kommer åt honom, eller tillräknas honom. Såsom det står skrivet: "Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar." Märk: ingen synd tillräknar! Detta är Kristi rike, en evig, stundlig och oavlåtlig förlåtelses rike, om vilket Herren högtidligt säger: "Folket, som bor därinne, ska ha syndernas förlåtelse."
Alltså: vad än jag känner eller ser hos mig, som är ont, vare sig kallsinnighet och tröghet, eller feghet och människofruktan, eller otålighet och vrede, eller orena lustar, eller vad det må vara, så är det allt synder, som väl förtjänar att straffas, ångras och avbedjas. Men nåden, förlåtelsen, den ryggas inte till en hårsmån, utan den har jag i Kristus alldeles oförminskad, så länge jag håller mig till Honom genom tron; då jag också genom samma tro alltid har det sinne, att jag straffar mej själv, lider av det onda och håller med Anden.
Således bör jag väl med allvar erkänna och straffa synden hos mej och förbättra levernet. Men vad samvetet angår, eller mitt förhållande till Gud, bör jag leva i en sådan frihet, likasom ingenting vore synd, likasom ingen lag funnes, varken ett eller tio bud, utan såsom vore jag redan i himmelen — ty alldeles så står min sak inför Gud; ty där Gud talar om syndernas förlåtelse, om att ingen synd tillräknas m. m., där är det inte ordlek utan fullt allvar, gudomligt allvar och sanning. Detta är den frihet, till vilken Kristus har friat oss. Icke så att förstås, att ingen synd finnes hos en kristen, eller att ingenting vore synd, vad han gör; utan såsom sagt är, han är nu i det rike, där ingen synd tillräknas honom för Kristi skull, på vilken han tror, och vilken tagit all synd på sej — det rike, i vilket lagen inte har någon fördömande kraft. Oroa och bekymra oss, kan den väl, men fördöma oss, kan den inte. Lovad vare Guds barmhärtighet!
Härom har Luther de förträffliga orden: "Eftersom i vårt kött häftar en ständig synd, så länge vi lever här på jorden, och ingen ända och återvändning är på fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot har en evig förlåtelse, för att vi inte måtte för syndens skull komma under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull leva under nåden. Se detta är hans eviga förbund, som står fast och inte vacklar, så att våra hjärtan må därom vara förvissade, att synden inte kan fördöma oss."
Ditt namn åt syndare förvisst
till frälsning givet är.
Det borttar syndens skuld och skam
och frid till hjärtat bär.
Vi har ju blott ett enda hopp,
vi har blott ett försvar,
men det är nog att Jesus dog
och att för oss det var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar