Summan av allt, vartill aposteln i detta kapitel (Kol. 3) förmanar, är kärleken. För att inte vidare räkna upp enskilda dygder, vill han säga: så ikläd er kärleken. Denna är fullkomlighetens band, denna innefattar alla andra Andens frukter och kristliga dygder — såsom han säger i Rom. 13: "Den som älskar, han har fullbordat lagen. Kärleken gör sin nästa inget ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Därför kallar han den också här fullkomlighetens band, "fullkomlighetsknippet", alla fullkomligheters sammanfattning, kärleken gör allt gott och inget ont; såsom åter samme apostel säger: "Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas inte; kärleken skalkas inte, uppblåses inte, söker inte sitt, tänker inget argt; fördrar allting, tror allting, hoppas allting, lider allting."
I korthet: Slutet av den kostliga klädnad, som aposteln här utbrett för oss, är kärleken. Kärleken är det strålande pärlbandet, som sist upplyser hela beklädnaden, eller det gyllene bältet, som omfattar och sammanhåller alla andra en kristens prydnader, den är fullkomlighetens band.
Se nu här, i vilken skön klädnad Guds barn ska vandra! Och likväl utgör inte denna deras "högtidskläder", varmed de ska stå inför konungen. Därtill fordras en vida fullkomligare klädnad, nämligen det vita silket, som är tvaget i Lammets blod. Utan det här är ännu bara vardagsklädnaden, med vilken vi ska vandra och arbeta inför människor. För Gud gäller inte ens de heligas största helighet, för Honom är inte ens himlarna rena. "Se, ibland sina tjänare finner Han otrohet, och i sina änglar finner Han dårskap." För Gud gäller endast Kristi rättfärdighetskjortel, vilken Han själv till slut måste dra över även vårt bästa och mest välmenta leverne och säga: Det kan vara gott inför människor, men inte för Gud; men — "jag, jag utstryker dina överträdelser för min skull; jag har tagit dina synder ifrån dej och klätt dej i högtidskläder".
Om nu någon säger: "Ja, det är detta, som jag tror: vårt leverne kan inte bestå inför Gud, därför är det inte värt att göra så stor affär därav" — och lämnar så sin natur full frihet, talar om tron och nåden, men lämnar köttet frihet, eftersom vi ändå inte kan annat än bli brottsliga — så är hos den människan inte något gott tecken, att Guds Ande skulle bo i hennes hjärta. Nej, där Guds Ande med nåd och frid fått rum i hjärtat, där måste det dock bli ett nytt förhållande. Den Helige Ande kan omöjligt vara overksam. Åtminstone uppenbarar Han sej därmed, att om ock naturens hetta överrumplar nådebarnet, ska det likväl däröver ha en förkrossad ande, erkänna sådana sina svagheter, straffa sej själv och be både Gud och människor om tålamod och hjälp. Där Guds Ande bor, måste man åtminstone stå i något farande efter det goda, om också med mycken möda och strid och svaghet - men man kan ändå inte lämna saken.
I korthet: Den gren, som bär frukt, den rensas; den, som inte bär frukt, rensas inte, får vara fri och växa efter behag, men — skall brännas. Gud hjälpe var och en att vara uppriktig!
Här torde en annan säga: "Detta är just, vad jag tänkt. Därför bekräftas, att jag är varken inför Gud eller inför människor, vad aposteln här sagt. Det är just min fördömelse, att jag i detta fall inte kan vara, såsom jag bör, men därför är jag också inte av Guds utkorade." Säger v då: "Du måste vara, såsom aposteln här förmanar; du får inte vara efter din natur, du måste bättra dej, du måste vara efter ordet," så svarar själen: "Det är just detta, jag tror; men ju mer jag ber Gud om nåd att bl annorlunda, desto värre blir jag, så att jag omsider inte ens är rätt allvarlig, inte ens strider, ångrar och ber rätt".
Så märker jag då, att du inte tror, inte har frid med Gud och är salig i Herren! Du ligger ju nere i lagens träldom, du är inte död ifrån lagen och uppstånden i Kristi rättfärdighet, du är inte fri och salig i tron; och hur var det då möjligt, att du skulle hava trons frukter?
Märk, det är inte skämt, när evangelium talar; det är inte bara för att vara ljuvligt och behaga, utan det är högsta nöd och allvar, som kräver lydnad för evangelium lika väl som för lagen, såvida själen skall frälsas. Och det bjuder: Vila dej ifrån ditt arbete. Annars blir du evigt olycksalig. Vila och låt övertyga dej, att du är en alldeles förtappad syndare, som nu måste tas upp ur syndablodet sådan som du är. När du så blivit salig och helig av idel nåd och glad och fri i ditt hjärta, då, först då, kan någon kraft, någon trons frukt väntas.
Tro och älska, det är saken,
allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den, som tror, skall salig bliva,
den, som älskar, livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mig rår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar